Tvistlösning

En tvist uppstår när:
-någon har ett krav mot en annan,
-som invänder mot kravet.

Tvisten tar slut när:
– rätt skipas, – parterna kommer överens – inräknat att en part ger sig – eller när
-kravet försvinner eller blir värdelöst av något annat skäl, till exempel för att kravet preskriberas

Det vanligaste advokatrådet är troligen ”skriv riktiga avtal”. Många tvister uppstår för att avtalet parterna tvistar om är otydligt. När man ska ingå viktigare avtal är det därför lämpligt att ha juridisk hjälp. För större företag är det ofta självklart.

Det betyder dock inte att svaret alltid är rigida avtal med detaljerade regler. Ekonomisk forskning har visat att relationsbaserade, mer flexibla avtal, som syftar till att bibehålla lojalitet mellan parterna, kan vara mer effektiva än avtal mer fokuserade på kontroll.

Om en tvist är under uppsegling är det viktigt att tillvarata sina rättigheter, till exempel genom att säkra bevis, reklamera på rätt sätt och vara noggrann med hur man uttrycker sig i mejl. Givetvis är det också viktigt att kommunicera med sin avtalspart för att undvika missförstånd och om möjligt förhandla fram en lösning.

Om det står klart att man har en tvist är det lämpligt att anlita juridisk hjälp så snart som möjligt.

När man bedömer sig tjäna på det, är det enkla svaret. Det är förstås ett banalt svar. Det svåra är att göra den bedömningen. Här är några av sakerna att beakta.

– Sannolikheten att man vinner. Det är den juridiska frågan. Den är advokatens jobb att besvara.

– Tvisteföremålet. Ju större värden på spel desto viktigare blir tvisten. Något som ofta förbises är ränta. En stor del av ett krav består ofta av ränta.

– Betalningsförmåga. Parternas ekonomi är viktig. Det hjälper förstås inte att en dom säger att man har rätt till betalt om motparten saknar pengar.

– Känslor. Vissa skyr konflikter. Andra är stridbara och kan driva en tvist av principskäl. Ofta underskattar man hur slitsam en tvist är. När en tvist pågått en tid märker man ofta hur mycket den tär på en själv och ens medarbetare.

– Tid. Ett tvist i skiljeförfarande kan vara avgjord på ett år. I allmän domstol får man räkna med flera år. Ofta underskattar man den tid en tvist tar.

– Relationer. En god förlikning kan rädda en affärsrelation. Men det måste inte vara så. Ibland är förtroendet redan brutet. Och det kan vara värt att stävja illojalt beteende.

– Rykte. Hur en ens rykte påverkas beror på vem man är, vad för tvist det är och även hur tvisten avgörs: tvister i domstol är offentliga, för skiljeförfarande gäller oftast sekretess.

Under tvistens gång kommer dessa saker ändras. Det kan komma nya bevis som förbättrar eller försämrar rättsläget. Motparten kan gå i konkurs och behöva ge sig. Rättegången kan behöva tas om och blir på så vis dyrare och längre.

Man måste alltså vara beredd att ompröva bedömningen.

Ett skiljeförfarande är privat rättsskipning.

Parter kan välja att avgöra en tvist i skiljeförfarande i stället för i domstol. I så fall måste de först avtala om det.

Skiljeförfaranden fungerar ungefär som en rättegång i domstol. Men det är några saker som skiljer sig.

– Snabbhet. Ett skiljeförfarande går snabbare. Det beror dels på att domaren ska meddela dom snabbare, dels på att domen inte kan överklagas. Det finns dock en säkerhetsventil: om domen innehåller ett allvarligt fel kan den upphävas av domstol.

– Flexibilitet. I ett skiljeförfarande är reglerna mer flexibla. Till exempel kan parterna välja domare, hur lång tid förfarandet ska ta och hur många skrifter man får skicka in.

– Sekretess. Ett skiljeförfarande är oftast sekretessbelagt. Media och utomstående kan alltså inte begära att få vara med under förhandlingar eller läsa domen.

– Kostnad. Ett skiljeförfarande riskerar att bli dyrare än en rättegång i domstol. Det beror på att parterna måste betala även för domare. Liksom i domstol är huvudregeln att förloraren betalar alla kostnader.

Det är vanligt att låta svenska skiljeförfaranden avgöras enligt Stockholms Handelskammares, SCC:s, regler. Då är det SCC som administrerar skiljeförfarandet.

Normalt är det svensk domstol som ska avgöra tvisten i dessa fall.

– När svaranden har sin hemvist i Sverige.

– När parterna avtalat att svensk domstol ska avgöra tvisten.

– När svensk domstol har exklusiv rätt att pröva tvisten. Till exempel ska, enligt internationella regler, en tvist om en fastighet prövas i landet där fastigheten finns.

– När tvisten annars har särskild anknytning till Sverige.

Nästan alltid när svensk domstol avgör tvisten ska tvisten också avgöras enligt svensk lag. Men det måste inte vara så. Om svaranden har hemvist i Sverige, men tvisten har starkast anknytning till annat land ska det landets lag tillämpas. I ett rättsfall mellan gruvbolaget Boliden och chilenska privatpersoner tillämpade Skellefteå tingsrätt chilensk rätt.

Parterna kan avtala om att lösa tvisten genom skiljeförfarande i Sverige. De kan också avtala om vilket lands lag som ska gälla.

Tvister avgörs av allmän domstol, det vill säga tingsrätt, hovrätt och Högsta domstolen.

Vissa tvister avgörs dock av specialdomstolar. Till exempel är det mark- och miljödomstolen som avgör tvister om miljöskador.

Förvaltningsdomstolar – förvaltningsrätt, kammarrätt och Högsta förvaltningsdomstolen – avgör inte tvister.

I vilken domstol startar då rättegången? Den tingsrätt som ligger hos svaranden. Om svaranden är ett företag, så startar rättegången hos tingsrätten i orten där företagets styrelse har sitt säte. Om svaranden är en privatperson är det tingsrätten där personen är folkbokförd.

Det finns undantag. Ett undantag är om tvisten gäller rätten till en lokal. I så fall startar rättegången i tingsrätten på orten där fastigheten ligger.

Parterna kan också avtala om i vilken tingsrätt rättegången ska starta.

Domstolen skipar rätt. Kronofogden verkställer.

Om någon har en skuld kan kronofogden ta gäldenärens egendom i anspråk, sälja egendomen och betala borgenären med pengarna. Kronofogden kan också bistå med att till exempel återlämna egendom till dess ägare, avhysa någon eller öppna ett låst utrymme.

När en dom kommit brukar vinnaren skicka den till kronofogden. På så vis kan kronofogden verkställa domen om förloraren inte självmant gör rätt för sig.

Dessutom går det att vända sig till kronofogden om en gäldenär låter bli att betala en skuld, men inte invänder mot skulden. Det är då strikt taget ingen tvist, utan bara någon som inte gör rätt för sig. Kronofogden kan då utfärda och verkställa ett så kallat betalningsföreläggande. Det går till på samma sätt som när Kronofogden verkställer en dom.

Den som ansöker om stämning är kärande. Motparten är svarande. De två första skrifterna i en rättegång är normalt kärandens stämningsansökan och svarandens svaromål.

En stämningsansökan ska innehålla information om:
– vilka som är parter och ombud,
– vad man yrkar,
– varför man yrkar som man gör,
– vilka bevis man åberopar och
– vad som gör tingsrätten behörig att pröva tvisten

Ett svaromål ska innehålla information om:
– vilka som är parter och ombud,
– hur man ställer sig till yrkandet – medger eller bestrider det,
– om man bestrider yrkandet – varför man gör det och
– vilka bevis man åberopar.

Ett skiljeförfarande inleder man på ungefär samma sätt som en rättegång i domstol. Även där måste parterna ha med denna information.

Ibland brådskar det. Ett exempel är om den man kräver på pengar håller på att göra sig av med allt – i så fall riskerar en framtida dom att bli värdelös.

Om det är på väg att hända kan man ansöka hos domstolen om kvarstad. Kvarstad betyder att ta pengar eller annan egendom i förvar, tillfälligt. Det är som att pengarna blir häktade.

För att domstolen ska gå med på det måste den sökande göra sannolikt både att hon har ett krav och att det finns en så kallad sabotagerisk – till exempel att motparten är på väg att göra sig av med pengarna.

Domstolen kan besluta även om andra tillfälliga åtgärder än kvarstad.

I de flesta fall yrkar man att den andre ska betala en viss summa pengar. Men det går att yrka även en annan prestation. Det kan exempel vara att någon levererar egendom eller flyttar från en lokal. Ett udda yrkande i ett äldre mål gick ut på att motparten, en författare, inom en viss tid skulle skriva klart ett kapitel av en bok. Domstolen biföll.

Om yrkandet bifalls dömer domstolen enligt yrkandet. Kronofogden kan då verkställa domen.

Det finns också yrkanden som inte avser någon prestation alls. Man kan till exempel yrka att domstolen ska fastställa att man har upphovsrätt till ett visst verk. Sådana yrkanden kan inte verkställas eftersom det inte finns någon prestation att verkställa.

I många fall måste man agera inom en viss tid, annars går ens krav förlorat.

Ett exempel. Om man vill väcka talan mot en Vd i ett bolag ska det ofta ske senast ett år från att årsredovisningen lades fram på bolagsstämman.

Ett annat exempel. Om man har köpt ett fordon eller annan lös egendom och upptäcker ett fel, så bör man genast reklamera felet till säljaren. Annars är det inte säkert att man får åberopa felet i rättegång.

Det är också vanligt att parterna avtalar att om man har till exempel begär vite så måste man framföra det inom en viss tid för att kravet ska vara giltigt.

Förutom det finns också en generell, bortre tidsgräns: preskription.

En fordran preskriberas normalt tio år efter att den tillkom. Fordringar mot konsumenter preskriberas efter tre år. Men fram till att fordran preskriberas går det när som helst att starta om preskriptionsfristen. Det gör man genom att påminna gäldenären om betalning.

För att inte missa en tidsfrist är det viktigt att känna till reglerna för det rättsområde tvisten rör.

Till att börja med måste ansökan om stämning måste delges svaranden, det vill säga, ansökningen måste komma svaranden till del på det sätt lagen föreskriver. Det händer att svaranden inte undertecknar de delgivningshandlingar som domstolen skickat ut. I så fall fördröjs delgivningen, och därmed rättegången. Men till sist brukar svaranden kunna delges på ett eller annat sätt.

Om en svarande sedan vägrar ge in svaromål kan domstolen meddela en så kallad tredskodom. Det betyder att domstolen godtar kärandens yrkanden utan prövning.

Tingsrätten kan också meddela tredskodom mot någon som inte dyker upp till en muntlig förberedelse eller ett annat sammanträde i domstol.

I ett skiljeförfarande finns inte samma möjlighet att fördröja processen.

Vid huvudförhandling presenterar parterna sin berättelse, sina bevis och sina argument för domstolen.

– Förhandlingen börjar med att ordförande inleder med att kontrollera vilka som är närvarande,

– Sedan framför käranden sina yrkanden och svaranden framför sin inställning till yrkandena.

– Sedan berättar parterna – först käranden, sedan svaranden – om vad tvisten handlar om och presenterar sina bevis.

– Sedan är det förhör med parter och vittnen.

– Till sist får parterna plädera, det vill säga framföra sina argument för varför domstolen ska döma så som de önskar.

Efter förhandlingen överlägger rätten och meddelar dom. Domen brukar komma någon månad efter huvudförhandlingen. Domstolens ordförande berättar när domen kommer. Den mejlas till parternas ombud.

I skiljeförfarande går förhandlingen till på ungefär samma sätt. Men där är reglerna mer flexibla.

Det normala under en tvist är att parterna möts i tingsrätten två gånger. Första gången är vid en så kallad muntlig förberedelse. Andra gången är vid huvudförhandlingen.

Syftet med en muntlig förberedelse är att reda ut vad tvisten handlar om och vilka uppfattningar parterna har. Ofta är det några frågor som är oklara.

På den muntliga förberedelsen brukar domaren och parterna också planera fortsättningen, till exempel vilken dag huvudförhandling ska ske och om det ska vara en eller tre domare.

Som avslutning brukar domaren höra efter med parterna hur de ser på en förlikning. Om parterna går med på det, så leder domaren förhandlingar mellan parterna under resten av den muntliga förberedelsen.

När ett bolag går i konkurs uppstår en ny entitet: konkursboet.

Bolag som gått i konkurs upplöses, men först när konkursen tar slut. Så länge konkursen pågår finns bolaget kvar. Medan konkursen pågår finns alltså både konkursboet och bolaget i konkurs. När konkursen är slut försvinner båda.

Konkursförvaltaren styr konkursboet, som tagit över bolagets alla tillgångar och skulder. Förvaltaren kan välja om boet ska gå in i tvisten. Men ofta vill förvaltaren inte ha med tvisten att göra. I så fall fortsätter rättegången. Bolaget i konkurs fortsätter i så fall som part, precis som förut.

Problemet med att fortsätta en tvist mot ett bolag i konkurs är förstås att bolaget inte har några pengar att betala med, vare sig för att betala motparten eller fortsätta driva tvisten.

När en part gått i konkurs är det därför vanligt att ingen av parterna vill fortsätta tvisten.

I brottmål har åklagaren alltid bevisbördan. Men i civilmål är det ofta oklart.

Många civilmål avgörs av vem som får bevisbördan. Saknas bevis förlorar den med bevisbördan, även om hon har rätten på sin sida.

Tumregeln – den gäller inte alltid, men oftast – är att den som påstår något ska bevisa det.

Ett exempel. Anders påstår att Berit ska betala 100 000 kronor på grund av att de avtalat att Anders ska måla Berits tak för detta pris, och nu har Anders gjort det.

Om Berit invänder att de inte alls har något avtal och Anders inte alls målat hans hus, så har Anders bevisbördan för sitt påstående. Om Berit i stället går med på vad Anders sagt, men invänder att hon inte behöver betala eftersom Anders målat huset i fel färg och i färg av dålig kvalitet, så är det Berit som har bevisbördan för sitt påstående.

Många mål går ut på att en part vill ha skadestånd av en annan. Ofta måste den som lidit skada då bevisa (1) att motparten agerat på ett visst sätt, (2) att skada uppstått och (3) skadan orsakats av motpartens agerande. Det kan vara svårt att bevisa.

Tanken är att parterna ska ge in sina bevis så tidigt som möjligt, helst i stämningsansökan och svaromål. I nästan alla mål kompletterar parterna dock sin bevisning efterhand. Men det går inte att göra hur länge som helst.

Tingsrätten kan bestämma att efter ett visst datum får man inte ge in mer bevis om man inte har giltig ursäkt eller det nya beviset inte fördröjer målet. Och om en part kommer med nytt bevis under huvudförhandlingen – då målet avgörs – kan tingsrätten avvisa beviset om rätten anser att det var grovt vårdslöst att inte ha gett in det tidigare.

I hovrätten är huvudregeln att inga nya bevis är tillåtna.

Det är inte ovanligt att det finns bevis som talar för en part, men att det beviset finns hos motparten. Kan man då tvinga motparten lämnar ut beviset?

Ja. Om någon innehar en skriftlig handling som kan antas ha betydelse som bevis i ett mål, så måste man visa upp den handlingen.

En tvists livslängd beror på hur stor och komplex tvisten är och hur belastad domstolen är. När denna text skrivs har flera i domstolsvärlden nyligen larmat om hur stora brottmål överbelastar domstolar.

En rättegång i tingsrätten, i en större kommersiell tvist, kan tänkas pågå mellan ett och två år efter ansökan om stämning.

Tingsrättens dom kan förstås överklagas. Om hovrätten väljer att pröva målet – det krävs prövningstillstånd – kan det ta ytterligare ett till två år.

Hovrättens dom kan också överklagas. Men det är sällan Högsta domstolen tar upp mål. När HD sagt nej till att pröva tvisten är den slutligt avgjord, om inte HD tar upp målet förstås.

Skiljeförfaranden går fortare. Om förfarandet följer Stockholm Handelskammares (SCC) regler – det avgör parterna – ska domaren ha meddelat skiljedom inom cirka sex månader. Det går dessutom att välja ett förenklat förfarande. Då kommer domen inom cirka tre månader. Den domen kan inte överklagas.

Vad en tvist kostar beror på hur mycket pengar tvisten gäller, hur invecklad den är och hur mycket bevis som krävs.

Rättegångskostnaderna, enbart i tingsrätten, är sällan lägre än en halv miljon kronor per sida. De största tvisterna kan kosta flera miljoner kronor per sida. Om målet hamnar i hovrätten ökar kostnaderna. De är dock inte lika höga där som i tingsrätten.

Rättegångskostnader består av framför allt dessa poster.

– Ombudskostnader. Detta är den största posten.
– Utlägg. Ofta behöver man bekosta en sakkunnig, för att utreda till exempel något tekniskt. Den sakkunnige brukar utreda, skriva rapport och vittna i domstol.
– Eget arbete. Är ett företag i tvist behöver medarbetare lägga tid på möten, bevisinsamling med mera. Även det är en rättegångskostnad.

I skiljeförfarande har man alla dessa kostnader plus kostnader för domare och eventuellt också administrativa kostnader för skiljeförfarandet.

Huvudregeln är att den förlorande parten betalar alla rättegångskostnader, men bara om rätten anser att kostnaderna är skäliga.

Om ingen part vunnit målet är huvudregeln att vardera parten står sina egna kostnader.

Ert försäkringsbolag ersätter delar av ens rättegångskostnader.

En del av rättegångskostnaderna täcks av företagsförsäkringen. Rättsskydd kallas den del av försäkringen som ersätter rättegångskostnader.

Rättsskyddet innehåller normalt en självrisk och ett tak för ersättningen. Den maximala ersättningen som kan betalas ut för en tvist är ofta fem eller tio prisbasbelopp.

Advokaten sköter kontakten med försäkringsbolagen. Det är alltså advokaten som hör av sig till försäkringsbolaget och ansöker om rättsskydd.

Innan försäkringsbolagen betalar ut ersättningen gör de normalt en egen prövning av om kostnaderna varit skäliga och nödvändiga.

De närmare förutsättningarna för rättsskydd framgår av ens försäkringsvillkor.

En tvist kan sluta på flera sätt.

Det kan sluta med att en part vinner målet. Det går även att vinna ett mål delvis, till exempel om en part yrkat 50 miljoner kronor i skadestånd men domstolen dömt ut 30 miljoner kronor. Det kan också sluta med att ingen part vinner mer än den andre.

Det kan också sluta med att parterna förlikas, alltså att de kommer överens innan huvudförhandling i domstol.

Förloraren ska normalt betala vinnarens rättegångskostnader. Om en part förlorat en större del av målet ska hon normalt betala en större del av vinnarens rättegångskostnader. Om ingen part vunnit mer än den andre ska normalt ingen ersätta någons rättegångskostnader.

En dom kan överklagas inom tre veckor från att den meddelas. För att hovrätten ska ompröva en dom krävs att hovrätten först ger prövningstillstånd.

Prövningstillstånd krävs även i Högsta domstolen. Det är sällan sådant tillstånd ges.

De flesta domar innebär att en av parterna ska betala den andre. Frågan är då när betalning ska ske: direkt eller efter att domen överklagats och prövats av högre rätt? Hovrätten kan ju upphäva domen.

Svaret är att en skuld enligt en dom förfaller med en gång, även om förloraren vill överklaga. Så fort vinnaren fått domen kan hon ansöka hos kronofogden om att den ska verkställas. Kronofogden kan då mäta ut egendom för att säkra betalning enligt domen. Kronofogden betalar dock inte ut pengar till vinnaren förrän domen vunnit laga kraft, det vill säga inte längre går att överklaga.

En svarande kan slippa verkställighet från kronofogden genom att själv ställa säkerhet för sin skuld enligt domen.

En dom kan överklagas inom tre veckor från att den meddelas. För att hovrätten ska ompröva en dom krävs att hovrätten först ger prövningstillstånd.

En skiljedom, alltså en dom från ett skiljeförfarande, kan inte överklagas.

Studier visar att de flesta tvister avslutas genom förlikning, det vill säga en frivillig uppgörelse. En förlikning innebär att parterna kommer överens – det vill säga avtalar – om hur tvisten ska lösas i stället för att låta domstolen avgöra.

Parterna meddelar då rätten att de kommit överens. Det normala är att parterna avslutar rättsprocessen antingen genom att käranden återkallar sitt käromål eller genom att de låter domstolen meddela dom med det innehåll parterna bestämt.

En vanlig skrivning i förlikningsavtal är att alla mellanhavanden i tvisten nu är avslutade. På så vis kan ingen väcka liv i tvisten igen.

Den stora fördelen med förlikning är förstås att man får kontroll över slutet på tvisten.