Långdragen och stor rättsprocess
Rättsprocesserna mellan PEAB och Rodamco avseende Mall of Scandinavia är omfattande, såväl gällande omfång och rättegångskostnader som tid. Bakgrunden till rättprocesserna i skiljeförfarande och hovrätt är i korthet följande.
PEAB kontrakterades 2011 som totalentreprenör av Rodamco för uppförandet av gallerian Mall of Scandinavia. Ersättning var ett fastpris om 3,6 miljarder kr.
Efter överlämnandet 2015 framställde PEAB ytterligare krav om cirka 2 miljarder kr avseende bl.a. ÄTA-arbeten och merkostnader. PEAB påkallade 2017 skiljeförfarande avseende kravet. Skiljedomen meddelades den 30 juni 2023 och genom denna tillerkändes PEAB en stor del av yrkade belopp. Rodamco har därefter fört en klandertalan vid Svea hovrätt avseende skiljedomen. Rodamcos grunder för klander har bl.a. varit att skiljenämnden i sin slutliga dom inte dömt i enlighet med den lagakraftvunna mellandom som föreligger i skiljeförfarandet, att skiljenämnden dömt efter skälighet och billighet utan att parterna tillåtit detta, samt att av Rodamco åberopade grunder ej beaktats av skiljenämnden.
I klanderdomen av den 28 maj 2025 konstaterar Svea hovrätt att Rodamco inte visat att skiljenämnden har begått fel under handläggningen av ärendet, med undantag för bedömningen av vitet. Rodamco får rätt i delen avseende viten, där Svea hovrätt konstaterar att skiljenämnden inte har beaktat Rodamcos grunder vid sin prövning, varpå hovrätten upphäver denna del av skiljedomen.
Obesvarade frågor efter hovrättens dom
När det gäller PEAB:s krav på ersättning för merkostnader finns en lagakraftvunnen s.k. särskild skiljedom, skiljelagens benämning på en mellandom, från det bakomliggande skiljeförfarandet där skiljenämnden bl.a. tar ställning till om det går att föra en talan om ett s.k. samlat störningskrav enligt de regler som svensk processrätt ställer upp avseende krav på tydlighet och precision respektive beviskrav. Det synes åtminstone under någon del av skiljeförfarandet närmast ha varit ostridigt mellan parterna att PEAB:s framställda krav bar karaktären av ett samlat störningskrav.
Skiljenämnden kom i mellandomen fram till ett nekande svar på denna fråga – samlade störningskrav är inte förenliga med svenska processrättsliga regler. Rodamcos inställning i skiljeförfarandet har därefter varit att PEAB inte kan föra talan med grund i det kostnadsunderlag som dess talan i dessa delar utgjorts av, eftersom detta utgörs av ett samlat störningskrav. PEAB har å sin sida hävdat att man efter mellandomen ändrat sin grund för ersättningskravet, även om den nya grunden till stora delar utgörs av samma kostnadsunderlag. Skiljenämnden har också i den slutliga skiljedomen lagt detta underlag till grund för sitt beslut.
En central del av Rodamcos klandertalan har därför varit att skiljenämnden därmed har fattat sitt slutliga beslut i strid med redan beslutad lagakraftvunnen mellandom. Genom att förfara på detta sätt menar Rodamco att skiljenämnden har godtagit att PEAB får föra sin talan som ett samlat störningskrav, trots att man i mellandomen slagit fast att detta inte är förenligt med gällande processuella regler.
Hovrätten går i denna fråga på PEAB:s linje och instämmer i att PEAB gjort gällande en ny alternativ grund för sitt ersättningskrav för vilken PEAB haft rätt att använda samma kostnadsunderlag som bevisning. Skiljenämnden har därför inte begått något formellt fel när man lagt samma kostnadsunderlag till grund för sin dom i vilket PEAB tillerkänns ersättning på sin nya alternativa grund.
Därmed undviker hovrätten också att pröva tillämpligheten av skiljenämndens mellandom och konstaterar enbart att denna inte aktualiseras vid en alternativ prövning av sakfrågan. Hade hovrätten gått på Rodamcos linje i denna fråga, vilket inte framstår som helt uteslutet, hade rätten högst troligt fått göra en del rättsliga ställningstaganden kring rättsfiguren samlade störningskrav för att kunna bedöma frågan om klander i denna del (även om en klandertalan inte ska avse en omprövning i sak krävs ofta materiella bedömningar för att komma fram till huruvida klander föreligger eller ej).
Samlade störningskrav är från början en rättsfigur med anglo-saxiskt ursprung som på senare år allt oftare aktualiserats också i en svensk rättslig kontext, trots skillnader i bl.a. kraven på bevisning i ländernas respektive rättssystem. Rättsfiguren ser också ut att komma att introduceras som en kontraktuell grund för krav genom de nya kommande standardavtalen AB 25/ABPU 25 (se t.ex. kap. 5 §§ 4 och 10 i remissutgåvan av AB 25).
Någon form av rättsligt uttalande kring samlade störningskrav hade ur detta perspektiv varit välkommet för branschen i stort. Frågan om tillåtligheten av samlade störningskrav i förhållande till svenska processrättsliga regler förblir däremot fortsatt oprövad efter hovrättens dom.
Foyen avser återkomma med en fördjupande artikel kring domen efter ytterligare analys av densamma.
