Olika principer vid rörlig ersättning

Av praxis från domstolarna i år kan vi se att bevisbördans placering för att visa på skäligheten i framställda ersättningskrav skiljer sig för entreprenörer respektive konsulter omfattade av AB-familjens standardavtal. Är det avsikten?

Publicerat: 23 mars, 2021

Standardavtalen i den svenska byggsektorn (AB-avtalen) innehåller bestämmelser om ersättning som är rörlig. I AB 04 och ABT 06 för entreprenader talas om löpande räkning enligt självkostnadsprincipen och enligt ABK 09 för arkitekt- och konsulttjänster talas om rörligt arvode.

I konsultuppdrag är det vanligt att uppdrag utförs på rörligt arvode i sin helhet och att konsulten upprättar en budget initialt. I entreprenader är det mer ovanligt med hela projekt på löpande räkning även om det är vanligt i samverkansprojekt (partnering). I entreprenader blir bestämmelserna om löpande räkning oftast aktuella för att hantera situationen att tilläggsarbete (s.k. ÄTA-arbete) utförs men parterna inte träffar särskild överenskommelse om ersättning för arbetet. Då är löpande räkning avtalat genom AB/ABT för att ersätta ÄTA-arbetet.

Löpande räkning enligt AB/ABT innebär i korthet att entreprenören får ersättning för de kostnader som uppkommer som en direkt konsekvens av arbetet i fråga, d.v.s. utifrån entreprenörens självkostnad.

Beträffande löpande räkning enligt AB/ABT finns i avtalen en avtalad omsorgsförpliktelse som anger att entreprenören ska utföra uppgiften så att beställaren erhåller bästa tekniska och ekonomiska resultat. Detta har i rättspraxis i entreprenadrätten och även i motiven till AB 72 betraktats som en omsorgsförpliktelse för entreprenören. Förpliktelsen innebär förenklat att entreprenören får ersättning för kostnad så länge kostnaden inte uppkommit till följd av vårdslöshet från entreprenören. För att en beställare ska kunna komma ifrån att betala entreprenörens självkostnad för ett arbete ligger det därmed på beställaren att bevisa att entreprenören ådragit kostnaden i fråga av vårdslöshet. Med andra ord är det beställaren som har bevisbördan för att en kostnad uppkommit till följd av vårdslöshet från entreprenören.

Att placera bevisbördan på beställaren för att slippa betalning skulle även kunna motiveras av entreprenörens krav utifrån självkostnadsprincipen på redovisning, verifiering och spårbarhet, vilket skapar en transparens gentemot beställaren.

Vad gäller då för rörligt arvode i ABK?

Rörligt Arvode enligt ABK innebär i korthet att konsulten får ersättning för utfört arbete. Vanligen arvode för tid enligt avtalat timarvode såsom löpande räkning. I ABK återfinns, till skillnad från AB/ABT, dock inte samma omsorgsplikt eller krav på att kostnaden för utfört arbete ska svara mot konsultens självkostnad. Detta innebär i korthet att Konsulten kan debitera vad som kan anses utgöra ett skäligt pris för utfört arbete och att konsulten inte har samma krav.

Det har i år kommit ett par intressanta hovrättsdomar på ämnet om skälig ersättning för konsulter.

Hovrätten har i den s.k. White-domen[1] bl.a. prövat frågan om skälig ersättning för utfört arbete utifrån ABK. Domen handlar om en konsultfirma som hade ett flerårigt uppdrag för en beställare på rörligt arvode med avtalat timpris. Konsulten hade fakturerat löpande för nedlagt arbete och beställaren hade efter viss tid bestritt betalningsansvar med anledning av att bl.a. konsultens krav inte var skäligt utifrån utfört arbete. Domstolen konstaterar inledningsvis att en allmän utgångspunkt vid skälighetsbedömning är att den som kräver betalning har att bevisa sitt krav. Domstolen klargör också att en part inte har bevisbördan för själva skäligheten men däremot för de omständigheter som är avgörande för den bedömning av skäligheten som domstolen ska göra. Med andra ord. Om konsulten kan visa att tid har lagts ner i viss omfattning i ärendet ska domstolen sedan bedöma om den nedlagda tiden är befogad och om den berättigar till ersättning enligt parternas avtal.[2]

Samma synsätt synes Hedberg inta i sin kommentar till ABK 09 då han menar att skäligheten kan bedömas med en jämförelse med andra konsulters debitering för motsvarande arbete.[3] Bedömningen av skäligheten påminner således om den som ska göras enligt t.ex. konsumenttjänstlagen 36 § som beaktar uppdragets art, omfattning, och gängse pris för motsvarande tjänst. Enligt konsumenttjänstlagen blir det således fråga om att fastställa någon form av ”marknadsmässighet” i kostnaden för att ta ställning till dess skälighet.[4]

I en senare hovrättsdom i år berördes också frågan om skälig ersättning och även denna gång öppnade domstolen upp för en bedömning av skäligt arvode.[5] I detta fall rörde det sig om en entreprenadfirma som anlitat juridisktombud och efter betalning av två fakturor bestritt den tredje fakturan på grund av att priset för uppdraget blev oskäligt högt. Domstolen noterade att entreprenadfirman inte hade invänt mot uppdragsavtalet, timpriset eller beräkningssättet. Domstolen konstaterar därefter att då entreprenadfirman inte hade gjort någon invändning beträffande konsultens nedlagda antal timmar kunde någon skälighetsprövning av dessa inte göras. Eftersom timpriset var avtalat och då entreprenadfirman endast invänt mot priset och inte mot att antalet nedlagda timmar i ärendet saknade domstolen, som det får förstås, möjlighet göra någon skälighetsbedömning av det utförda arbetet.

Bevisbördans placering har således skiftat för pris vid icke fast pris i ABK i förhållande till AB/ABT. Fråga är om det böra vara olika principer kring bevisbördan mellan standardavtalen i AB-familjen?

Den transparens och självkostnadsersättning som är utgångspunkten för löpande räkning enligt AB/ABT gör det möjligen mer motiverat att placera bevisbörda på beställaren. Vid konsultuppdrag och rörligt arvode, vilket saknar den transparensen i förhållande till konsultens faktiska kostnader för arbetet, är det svårare för beställaren att dra slutsats om rimlighet i nedlagd tid. Beställaren har heller ingen möjlighet att granska kostnader eller anmärka på kostnader. Frågan har dock ännu inte varit uppe i högsta instans varför frågan alltjämt får anses öppen.

[1] Svea HovR dom i mål nr T6691-17 av den 20 mars 2020.

[2] Svea HovR dom i mål nr T6691-17, sid 60.

[3] Hedberg Stig, Kommentar till AB 06, ABT 06 och ABK 09, sid. 272.

[4] 36 § st 1 konsumenttjänstlagen lyder:  ”I den mån priset inte följer av avtalet, skall konsumenten betala vad som är skäligt med hänsyn till tjänstens art, omfattning och utförande, gängse pris eller prisberäkningssätt för motsvarande tjänster vid avtalstillfället samt omständigheterna i övrigt.”

[5] Hovrätten för nedre Norrland i mål nr FT 455-19 av den 1 oktober 2020.   Artikeln är även publicerad i Aktuella Byggen nr. 1, 2021

Liknande artiklar

Fler nyheter