Bakgrund
Revideringsarbetets syfte har – mot bakgrund av förändrade och nya förutsättningar på marknaden som standardavtalen används på – varit att anpassa standardavtalen till aktuella förutsättningar på marknaden. Ytterligare syften har varit att klargöra oklarheter samt att anpassa avtalen till aktuella delar av civilrätten.
Målsättningen med revideringen är att åstadkomma sammanhållna bestämmelser som bl.a. ska främja sund konkurrens, hög produktivitet, innovation, kvalitet och kostnadseffektivitet i byggprocessen. Avtalen ska vidare främja samarbete, effektiv kommunikation och lojalitet, samt vara i samklang med obligationsrätten med beaktande av entreprenadrättens särdrag. Bland övriga målsättningar kan nämnas att avtalen ska främja samarbete, effektiv kommunikation och lojalitet mellan parterna, samt vara transparenta, förutsebara samt mer användarvänliga.
När det mer specifikt gäller tvister och tvistlösningen i entreprenadsektorn kan man se de nya reglerna i AB 25 som ett svar på den pågående utveckling som skett och sker i branschen. Entreprenadbranschen är som bekant mycket tvistebenägen, med många stora och komplexa projekt. Det har vidare skett en avsevärd ”juridifiering” av inte minst tvistlösningen i branschen, med effekten att fler och fler tvister växer sig för stora, såväl tids- som kostnadsmässigt, för att egentligen vara affärsmässigt motiverade.
Samtidigt tar det längre tid att hantera tvistemål, främst vid allmänna domstolar men det kan också till viss del gälla för skiljeförfaranden. I den rådande utvecklingen blir det naturligt att tänka på hur hantering av tvister skulle kunna ske på ett mer effektivt och många gånger enklare sätt. I och med detta aktualiseras olika former av alternativ tvistlösning och tankar om att hantera konflikter på ett mer övergripande plan och i ett tidigt skede istället för i efterhand, som blir resultatet när tvister avgörs i domstol eller skiljenämnd.
En mer strukturerad ordning för tvistlösning
Tvistlösningen återfinns i kap. 11 av AB 25 och i och med de nya förslagen på avtal är tvistlösningen som helhet presenterad på ett mer strukturerat och överskådligt sätt. BKK tar ett större helhetsgrepp på tvistlösning för att möjliggöra övergripande konflikthantering av såväl oenigheter som tvister och inte enbart tvistlösning av enskilda tvister.
Översiktligt gäller följande. Parterna ska i första hand använda sig av mjukare former av tvistlösning (diskussion respektive överläggning, reglerna finns i kap. 11 § 2). Därefter kan parterna välja att lösa tvisten genom förenklad tvistelösning (reglerna finns i kap. 11 §§ 3–12). Parterna kan vidare välja att lösa sin tvist genom antingen förfarande vid allmän domstol eller genom skiljeförfarande (reglerna finns i kap. 11 §§ 13–14).
Den uppenbara nyheten i AB 25 är introduktionen av en s.k. tvistetrappa. Denna återfinns som nämnts i kap. 11 § 2 och går ut på att oenigheter och tvister ska hanteras stegvis.
- Steg 1: Oenighet mellan parterna ska i första hand lösas genom diskussion mellan behöriga personer hos parterna.
- Steg 2: Kan enighet inte nås genom diskussion får part skriftligen påkalla överläggning mellan parternas ombud.
- Steg 3: Har enighet inte kunnat nås efter överläggning får tvisten hänskjutas till avgörande genom förenklad tvistelösning eller allmän domstol respektive skiljeförfarande.
Tanken med en tvistetrappa av ovanstående slag är att hantera tvister tidigt. Man brukar säga att en tvist har varit en mindre oenighet innan den växer sig större och blir en mer tydligt skarp tvist. En tvistetrappa av det slag som kommer återfinnas i AB 25 hanterar i de första stegen just oenigheter innan dessa mer formellt har blivit en tvist. Den generella skillnaden kan sägas vara att diskussioner och förhandlingar av oenigheter kan föras mer förutsättningslöst och på lite andra sätt än hur en tvist traditionellt hanteras och slits. En given fördel med en tvistetrappa är således att det genom dessa mellan parterna avtalade steg ges möjligheter att lösa oenigheter snabbare och enklare, innan dessa har utvecklats till tids- och kostandskrävande tvister av större slag.
En annan aspekt av hur tvister struktureras i AB 25 är den klassiska bestämmelsen som delar upp tvister mellan allmän domstol respektive skiljeförfarande (kap. 11 § 13) Precis som i AB 04 reglerar en beloppsgräns vilka tvister som ska gå till domstol respektive skiljeförfarande. Detta innebär att tvister med ett tvisteföremål upp till ett visst belopp ska lösas vid allmän domstol och att tvister med ett tvisteföremål överstigande samma gräns ska lösas genom skiljeförfarande.
Beloppsgränsen är i AB 04 (kap. 9 § 1) 150 prisbasbelopp, vilket motsvarar 8 820 000 SEK med årets prisbasbelopp om 58 800 SEK. Beloppsgränsen i AB 25 har höjts till 500 prisbasbelopp, dvs. 29 400 000 SEK med årets prisbasbelopp. Det är alltså en betydligt större andel tvister som enligt den här regleringen i AB 25 ska hanteras vid allmän domstol jämfört med hur regleringen ser ut i AB 04. Det ska dock poängteras att just den här beloppsregleringen ofta avtalas bort eller ändras i enskilda avtal. Det är hur som helst intressant att beloppsgränsen i de nya avtalen har höjts betydligt.
Förenklad tvistelösning
En annan stor nyhet i AB 25 är det uppenbara fokuset på förenklad tvistelösning. Förenklad tvistelösning finns reglerat också i AB 04 (kap. 10), så förfarandet i sig är ingen nyhet. Förfarandet i AB 04 är dock sparsamt reglerat och används i praktiken inte i någon större utsträckning. Eftersom reglerna för förenklad tvistelösning i och med AB 25 utvecklats avsevärt får man anta att syftet vidare är en ökad användning av denna typ av tvistlösningsförfarande. Det finns vidare ytterligare regler om förfarandet i ”BKK:s Regler för förenklad tvistelösning” som publiceras parallellt med AB 25.
Förenklad tvistelösning är tänkt att vara ett snabbt och effektivt alternativ till allmän domstol respektive skiljeförfarande. Det finns tydliga regler om tidsgränser för förfarandet (framför allt kap. 11 §§ 3, 4, 6 och 9) och tydligare regler om beslutets rättsverkan; beslutet blir direkt avtalsrättsligt bindande parterna emellan, men part kan inom 30 dagar anmäla missnöje mot beslutet för vidare prövning vid allmän domstol eller skiljeförfarande (kap. 11 § 11).
Det som kanske främst sticker ut som en nyhet avseende förenklad tvistelösning är dock det mandat som tvistlösaren enligt kap. 11 § 7 besitter. Tvistlösaren har ett brett mandat att besluta om diverse olika förfarandefrågor (efter hörande av parterna). Vidare har tvistlösaren ett mandat att ”pröva annan materiell fråga som har samband med fråga som tvistelösningen avser” (kap 11 § 7 p. 7). Tvistlösaren har därutöver enligt sista stycket i § 7 mandat att under vissa förutsättningar avvisa fråga som är föremål för prövning. Denna typ av mandat går utöver vad vi är vana vid avseende dispositiv tvistlösning i en svensk kontext och tiden får utvisa exakt vad som avses med regleringen och dess exakta omfång.
Avslutande kommentarer
Vi anser generellt att kap. 11 i AB 25 är en bra uppdatering. Det ligger i tiden att försöka komma tillrätta med den tvistebenägna entreprenadbranschen genom strukturerad tvistlösning, med fokus på såväl konflikthantering (i ett större perspektiv) som direkt tvistlösning.
Det är vidare en utveckling som vi ser vid en internationell utblick med lyckade resultat. Tvistetrappor och fokus på alternativa tvistlösningsformer samt generell konflikthantering återfinns t ex i många internationella standardavtal för samhällsbyggnad (som exempelvis avtalen FIDIC, NEC4 och AIA). Vidare påminner regleringen kring förenklad tvistelösning, och dess fokus på effektivitet och ett stort mandat för tvistlösaren att agera på egen hand, till stor del om hur det brittiska förfarandet Adjudication är reglerat (Adjudication är ett brittiskt lagstiftat snabbförfarande på entreprenadtvister).
Det finns dock en del utmaningar när nu denna typ av avtalsbaserade lösningar för tvist i entreprenadbranschen införs i en svensk rättslig kontext genom AB 25.
AB 25 är ett brett förankrat och branschförhandlat standardavtal, ett s.k. agreed document. Det är fortfarande dock ett rent avtalsrättsligt åtagande mellan de avtalande parterna – AB 25 är således avtalsrättsligt bindande mellan parterna. Däremot kan parterna inte genom dessa regler avtala bort tvingande processrättsliga regleringar i rättegångsbalken. De avtalsrättsligt tvingande regler som exempelvis återfinns i tvistetrappan (med innebörden att dessa steg, enligt reglerna, ska genomföras innan annan tvistlösning kan aktualiseras) påverkar inte gällande processlagstiftning.
Detta innebär exempelvis att en part mycket väl skulle kunna väcka talan vid en allmän domstol utan att först gå igenom stegen i tvistetrappan utan att en domstol skulle anse detta som processhindrande. Det finns alltså ett visst glapp här mellan vad som regleras i AB 25 och samma reglers faktiska verkan gentemot andra tvingande regler. Reglerna i AB 25 avseende tvistlösningstrappan m.m. blir därför i stor utsträckning beroende av parternas goda vilja och intentioner att helt enkelt följa desamma.
Denna nya ordning för tvister i AB 25 innebär vidare en ganska stor kulturell förändring om man ser på hur tvister traditionellt hanteras i den svenska entreprenadbranschen. Alternativa former för tvistlösning har, bortsett från skiljeförfarande, inte vunnit stor utbredning i en svensk kontext. Vidare löser man typiskt sett tvister i efterhand i entreprenadbranschen, genom antingen domstols- eller skiljeförfarande. Konflikthantering i flera steg, som den i tvistetrappan i AB 25, eller genom förenklad tvistelösning är dock i stor utsträckning tänkta att användas i tidigare skeden, redan under ett projekt, för att ta hand om tvister och ”släcka bränder” på ett så effektivt sätt som möjligt. Detta är lite av en främmande fågel i den svenska entreprenadkontexten, vilket skulle kunna innebära vissa problem med viljan till användning.
Hur reglerna i nya AB 25 kommer att mottas och vilken effekt och utbredning dessa kommer att få, återstår givetvis att se. Vi kan i vilket fall konstatera att den nya ordning för hantering av tvister som införs i och med AB 25 framstår som såväl spännande som tidsenlig och nödvändig.
