Den ena domen gäller Kiviks Musteri AB. Bakgrunden till målet är att närboende vid upprepade tillfällen lämnat klagomål på störande buller från verksamheten när det gäller bolagets flasktillverkning. Miljönämnden i Ekerö kommun beslutade därefter om begränsad drift och bolaget förbjöds att blåsa upp flaskor på vardagar mellan kl. 22.00-06.00 och på helger, trots att det störande bullret understeg riktvärdena för industribuller och buller inomhus. Bolaget överklagade beslutet och målet gick hela vägen upp till Mark- och miljööverdomstolen, som den 28 maj 2019 meddelade dom i mål nr M 5652-18. Bolagets överklagan ogillades.
Den andra domen avgjordes av Mark- och miljödomstolen i Nacka den 10 september 2019 (M 1239-19). I målet hade närboende klagat på surrande ljud från en transformatorstation. Domstolen gjorde i sitt avgörande en direkt hänvisning till domen gällande Kiviks Musteri AB från maj 2019. När det gäller transformatorstationen slog domstolen fast att det fanns en risk att ljudet från stationen kunde medföra en olägenhet för människors hälsa. Det kan därför vara motiverat med åtgärder för att begränsa störningen. Ärendet återförvisades till tillsynsmyndigheten för utredning om vilka bullerbegränsande åtgärder som kunde vara motiverade att kräva av energibolaget.
Slående för båda dessa domar är att Naturvårdsverkets riktvärden för industribuller och Folkhälsomyndighetens allmänna råd om buller inomhus har åsidosatts. Tidigare kunde företag och kommuner utgå från Naturvårdsverkets och Folkhälsomyndighetens riktvärden, vilket skapade tydlighet i planeringen. Enligt de nya domarna sätts tidigare riktlinjer ur spel och en rättsosäker situation har istället uppstått.
I de nu aktuella fallen anger domstolarna att bullerstörningarna inte enbart kan bedömas mot nämnda generella riktlinjer från Naturvårdsverket och Folkhälsomyndigheten respektive med utgångspunkt i beräknade eller uppmätta ljudnivåer. Hänsyn måste också tas till ljudets karaktär. Enligt en sådan hänsyn blir det svårt att ifrågasätta de närboendes åsikter om att det förekommer ljud som de upplever som störande.
Noterbart i båda de aktuella fallen är att ljudnivåerna, det vill säga det upplevda störande bullret, understeg gällande riktvärdena för industribuller och buller inomhus. Enligt tidigare rättspraxis har ytterligare krav på skyddsåtgärder endast i undantagsfall kunnat ställas om ljudnivåerna varit inom gällande riktvärden. Det har då handlat om fall där det är utrett eller ansetts sannolikt att det aktuella bullret utgör en olägenhet för människors hälsa.
Nyttan med skyddsåtgärderna måste självklart även vägas mot kostnaderna. I fallet med Kiviks Musteri påstods alternativkostnaden ligga på 2,9 miljoner kronor på grund av ökade transporter om förbudet att arbeta nattetid skulle införas.
Det finns liknande fall där vindkraftsföretag varit tvungna att utreda ”ljudets karaktär” till en hög kostnad trots att normala villkorsnivåer följts.
De aktuella domarna medför flera negativa konsekvenser. Med stor sannolikhet leder domarna till fler nya ärenden hos tillsynsmyndigheterna, som i sin tur får lägga resurser på att utreda ljudets karaktär utan att kunna förlita sig på mätningar och i förväg fastställda nivåer. Istället för att lägga resurser på verkliga miljö- och klimatstörande åtgärder kommer tillsynsmyndigheterna nu tvingas till att i högre grad jaga bullerkällor med obetydlig miljöpåverkan.
Ytterligare en aspekt handlar om klimatpåverkan. I ett samhälle där vi strävar efter att minska transporter och resande till och från arbetsplatser måste infrastruktur och stadsplanering bidra till utvecklingen. Att minimera miljöbelastande transporter är en viktig del i att skapa ett hållbart samhälle. Dessa två domar leder tyvärr i motsatt riktning.
Den nu uppkomna situationen innebär alltså att sedan länge gällande riktvärden från Naturvårdsverket och Folkhälsomyndigheten sätts ur spel. Konsekvensen blir en ökad rättsosäkerhet för näringsliv, kommuner och enskilda personer, samtidigt som förtätning av våra städer motverkas då bullerfrågan inte längre går att hantera utifrån tidigare utgångspunkter i stadsplaneringen.
Ny lagstiftning på området behövs omgående. Trafikbullerförordningen kan här tjäna som exempel. Förordningen har äntligen börjat få genomslag i plansammanhang även i högre instans och är, trots sina brister, ett steg rätt riktning. I en ny förordning kan även ljud från olika idrottsevenemang med fördel inkluderas. Ett tydliggörande av vilka bullernivåer som ska gälla oavsett ljudets karaktär måste nu till, annars väntar ett slöseri med företags, myndigheters och enskildas resurser, samtidigt som en hållbar statsförtätning bromsas.
__________________
Pia Pehrson, advokat och partner
Sanna Tonemar, biträdande jurist
Båda verksamma vid Foyen Advokatfirmas avdelning för Mark- och miljörätt
Debattartikeln är även publicerad på SvD Debatt, 9 oktober 2019 >>
