I målet i Högsta domstolen (HD), mål nr T 1858-21, var det fråga om ett område där stadsplan gällde som detaljplan. På de aktuella fastigheterna är bostadshusen sammanbyggda med garagebyggnaden på grannfastigheten. Taken på bostadshusen skjuter över garagetaket, som var lägre. Ursprungligen var garagetaken platta och ca en halv meter lägre än takfoten på de anslutande bostadshusen. Detta avstånd var så stort att det var möjligt att utföra underhålls- och reparationsarbeten under den del av taket som skjuter över garagetaket.
En av grannarna, A, gjorde en tillbyggnad av sitt garagetak och höjde detta på den sida där taket sitter ihop med grannens bostadshus, granne B. Syftet med denna tillbyggnad var att underlätta avrinningen. Dock blev garagetaket efter tillbyggnaden tre meter högt, vilket var den maximala höjden enligt detaljplanen. Vid genomförandet av denna tillbyggnad krävdes att en vindskiva på granne B:s bostadshus kapades.
Granne A ansökte i efterhand om bygglov. Granne B motsatte sig bygglovsansökan och framförde bl.a. att sökt åtgärd hade medfört skada på deras hus. Byggnadsnämnden beviljade dock bygglov, då de bedömde att det inte var fråga om en betydande olägenhet. Vid prövningen hos Länsstyrelsen anförde Granne B att det, med hänsyn till tillbyggnaden, inte längre var möjligt att utföra reparation eller underhåll av delar av bostadshusets fasad. Länsstyrelsen bedömde dock att skadeståndsrättsliga frågor och intrång på annans egendom inte kan prövas inom ramen för ett bygglovsärende. Då åtgärden ansågs vara förenlig med detaljplanen och det inte var fråga om betydande olägenhet avslog Länsstyrelsens Granne B:s överklagande.
Mark- och miljödomstolen och Mark- och miljööverdomstolen ansåg emellertid att åtgärden innebar en betydande olägenhet varför bygglovsansökan i dessa instanser avslogs.
HD skulle alltså bedöma betydelsen av att en sökt bygglovsåtgärd kunde innebära skada på en grannfastighet och vilken betydelse detta bör få. HD konstaterade inledningsvis att det sedan länge är en central princip i plan- och bygglagstiftningen att hänsyn ska tas till både allmänna och enskilda intressen vid prövningen, en princip som nu framgår av 2 kap. 1 § plan- och bygglagen (PBL). En sådan intresseavvägning ska dock i ett bygglovsärende enbart göras i den utsträckning en sådan avvägning inte tidigare har utförts, t.ex. vid antagandet av en detaljplan. HD konstaterar att det vid bygglovsprövning ska prövas om lovet är planenligt och om åtgärden kan utgöra en olägenhet och även där ska hänsyn tas till vilka avvägningar som skett vid antagandet av detaljplanen.
HD uttalar vidare att en utgångspunkt är att civilrättsliga förhållanden inte ska prövas i bygglovsärenden. Detta då prövningen är av offentligrättsligt slag och inte i sig ger någon absolut rätt att genomföra sökt åtgärd. Det finns dock inget som hindrar att byggnadsnämnden vid sin prövning av bygglovsansökningar även beaktar civilrättsliga förhållanden. De lyfter här även fram rätten till egendom som är skyddat enligt 2 kap. 15 § regeringsformen. Enligt HD bör detta särskilt kunna ske när det står klart, utan att närmare överväganden krävs, att sökt åtgärd inte kan genomföras utan att intrång i annans rätt sker och det saknas samtycke till intrånget. HD uttalar att om hänsyn inte tas till intrång i annans rätt skulle bygglov kunna innebära en försvagning av skyddet för den enskildes rättigheter.
HD bedömer därför att om det är klarlagt att sökt åtgärd inte kan genomföras utan att orsaka fysisk skada på en grannfastighet, och grannen inte tillåter att skadan uppstår, bör denna situation regelmässigt kunna bedömas som en betydande olägenhet enligt PBL. Denna omständighet kan därför även beaktas vid bygglovsansökan.
I det aktuella fallet konstaterade HD att ändringen av taket var förenlig med detaljplanen, men att då förutsättningen för genomförandet av sökt åtgärd var att skada vindskivan på grannens hus och då grannen motsatte sig detta, var åtgärden ett intrång i granne B:s rätt. Intrånget utgjorde en betydande olägenhet och innebar att sökt bygglov inte kunde beviljas.
Artikeln är författad av advokat Caterina Carreman och biträdande jurist Sara Eriksson.
