Ska beställaren betala för entreprenörens pizza?

Publicerat:18 april, 2016

Efter att en entreprenad avseende ombyggnation av kontorsfastighet till en bostadsrättsförening på Östermalm i Stockholm avslutats uppkom fråga om vilken ersättning entreprenören var berättigad till. Enligt avtalet utgick ersättning på löpande räkning enligt självkostnadsprincipen i ABT 06 och med timpriser för särskilt angivna yrkeskategorier.

Beställaren av entreprenaden (föreningen) var bl.a. av uppfattningen att entreprenörens underlag var otillräckligt och i stora delar felaktigt och inte visade de kostnader som gjordes gällande. Därför skulle ersättningen istället bestämmas till skäligt belopp, vilket enligt föreningen redan hade erlagts genom gjorda betalningar. Någon sådan regel om skälig ersättning återfinns dock inte i ABT 06 men genom analog tillämpning skulle istället köplagens bestämmelser om detta kunna tillämpas. Dessa innebär i korthet att om priset inte följer av avtalet ska köparen endast betala vad som är skäligt. Att en sådan tillämpning kan ske följer av tidigare praxis från Högsta domstolen, som även på senare tid öppnat upp för tolkningar av standardavtalen i enlighet med den övriga köprätten.

Tingsrätten valde att gå på denna linje och bedömde, bl.a. då entreprenörens dagbok inte ansågs tillförlitlig, att kostnadsunderlaget inte kunde läggas till grund för vad föreningen skulle betala och att föreningen därför skulle betala vad som var skäligt. Entreprenörens krav bedömdes vidare överstiga vad som var skäligt och han var därför inte berättigad till mer betalning än vad han redan fått.

Entreprenören menade dock att kostnaderna framgick av den tillhandahållna redovisningen och överklagade domen till hovrätten som i sin tur konstaterade att ABT 06 dels innehåller regler som gäller vid tillämpningen av självkostnadsprincipen och dels anger vilka kostnader som ska ersättas. När ABT 06 gäller följer således priset av avtalet redan varför analogier till köplagen inte erfordras.

Istället ska rätten till ersättning utgå från om entreprenören visat att kostnaderna som görs gällande förelegat, att de är hänförliga till entreprenaden och att det antal arbetstimmar som fakturerats lagts ned. Kan entreprenören visa det är han i princip också berättigad till ersättning för dem. Till skillnad från tingsrätten bedömde hovrätten att entreprenörens underlag här var så pass omfattande och komplett att de kostnader och timmar som upptogs i det fick godtas om inte föreningen kunde påvisa specifika invändningar som föranledde till annat.

En sådan invändning var att delar av entreprenörens kostnader borde ingå i timpriserna. Här konstaterade hovrätten dock att avtalet inte angav vilka kostnader som skulle ingå i dessa, men att ledning kunde hämtas från Sveriges Byggindustriers Formulär LR06 vilket utgör branschpraxis vid självkostnadsprincipen. I annat fall åvilar det den part som påstår att viss kostnad ska ingå i timpriset att bevisa det. Detta är även i linje med BKK:s förtydligande nr 4 till AB 04 och ABT 06 där det uttalas att ett timpris utgör fast pris för en resurs (ex. yrkeskategori eller hjälpmedel) men att en generell och enhetlig definition av begreppet saknas och att det inte heller är ovanligt med tvister om vad timpriset omfattar. Därför är det viktigt att det klargörs i avtalet, ex. handverktyg, personliga hjälpmedel och vinst, eftersom det annars finns risk för olika uppfattningar om vad som ska anses ingå. I denna del kom hovrätten fram till att kostnader för bl.a. mobiltrafikavgifter, routrar och modem samt resor till och från byggarbetsplatsen och parkeringsavgifter inte ingick i timpriserna utan istället skulle ersättas av föreningen till självkostnad.

Av föreningens övriga invändningar godtog hovrätten dock att entreprenörens kostnader för inköp av verktyg som stulits från byggplatsen inte skulle ersättas (eftersom det var entreprenörens ansvar och omfattas av dennes försäkring) och inte heller verktyg som köpts in men som inte hade förbrukats i entreprenaden. Vidare underkändes ett antal fakturerade arbetstimmar som entreprenören inte kunde verifiera.

Däremot ansåg hovrätten att föreningen skulle ersätta entreprenörens kostnader för kaffe vid möten och pizza vid taklagsfesten. Varför sådana kostnader ska anses hänförliga till entreprenaden och ersättas av beställaren framstår dock som en gåta i sammanhanget. Skulle den typen av kostnad vara ersättningsgill skulle den misstänksamhet som i beställarledet redan finns mot löpande räkning på goda grunder öka i styrka, och än färre entreprenader skulle sannolikt handlas upp på det sättet. Huruvida detta, eller någon annan fråga i målet, kan bli en fråga för Högsta domstolen återstår att se.
_________________________

Marcus Eidem, advokat

Artikeln har publicerats i Aktuella Byggen nr 2-2016.