Rättssäkerheten kräver att artskyddet ses över

Publicerat:25 april, 2016
För oss som arbetar med miljörätten på advokatbyrå och som ombud är behovet av tydlig, svensk lagstiftning uppenbar. Det skriver Pia Pehrson och Ludvig Gustafson vid Foyen advokatfirma i en slutreplik.

Jan Darpö hävdar på SvD Debatt att vår kritik av Sveriges implementering av fågel- liksom art- och habitatdirektiven är överdriven och att Mark- och miljööverdomstolen tagit hänsyn till gynnsam bevarandestatus i några avgöranden.

Anders Wirdheim på Sveriges Ornitologiska Förening menar att vi i Sverige är på väg mot en tydligare lagstiftning och att det är exploatörens ansvar att inte driva hopplösa projekt i domstolar.

Både Darpö och Wirdheim missförstår tyvärr vad vår ståndpunkt går ut på. Det handlar inte om att bostadsbyggande, vindkraft, gruvor och infrastruktur ska vänta i åratal på överklagandeprocesser i artskyddsfrågor, därför att den lagtext och förordningstext som gäller i Sverige är otydlig och ibland direkt felaktig. Inte heller handlar det om att den rättspraxis som Darpö nämner varken är särdeles lätt att tolka eller stringent. Det handlar istället om rättssäkerhet, det vill säga att den svenska lagstiftaren ska göra om och göra rätt när det gäller implementeringen av de bakomliggande EU-direktiven – så att det blir enkelt och tydligt att veta vad artskyddet omfattar, i vilket skede gynnsam bevarandestatus ska beaktas och vilka arter som verkligen ska skyddas – exempelvis i skogsbruket. Syftet med naturvårdsdirektiven är att fokusera på populationer och på gynnsam bevarandestatus, inte att skydda varje enskild individ av en art.

Att Sverige överimplementerar eller gör otydliga implementeringar av EU-rättsakter är inget unikt för just miljörättsområdet. Inom upphandlingslagstiftningen finns flera exempel på den svenska lagstiftaren antingen övertolkar direktiven, eller inte använder sig av det spelutrymme andra medlemsstater använder. Den svenska lagstiftaren försöker passa in EU-rätten i svenska system och lösningar, även om EU-perspektivet egentligen kräver ett nytänkande och att det svenska systemet helt görs om.

En annan sida av problematiken är att det vid flera tillfällen förekommit förseningar av implementeringen av EU-rättsakter i Sverige. Ett exempel är IED-direktivet om industriutsläpp. De som påverkas av lagstiftningen står då inför en situation där rättsakterna blir gällande på EU-nivå men förhållandet till svenska regler inte framgår. Resultatet i det specifika fallet med IED blev en konkurrensmässigt ohållbar situation för svensk stålindustri på grund av en betydande osäkerhet om hur gällande EU-rättsakter skulle följas, när den svenska lagstiftningen dröjde.

Darpö ger uttryck för det långa avstånd som finns mellan den akademiska världen och den värld som gäller för de enskilda projekten där ny detaljplan ska beredas och klubbas, investeringsbeslut om vindkraft och större byggprojekt tas eller planering av gruvdrift påbörjas. För oss som arbetar med miljörätten på advokatbyrå och som ombud är behovet av tydlig, svensk lagstiftning uppenbar. Det är på den lägsta nivån av lagtillämpningen, på lokal nivå, som projekten börjar och i den miljön som dialogen om tillståndsprövningen förs. Och där – på den lokala nivån – behövs klara och tydliga regler som var och en kan läsa direkt i lagtexten. Detta oavsett om man är för eller emot exploateringsprojekt.

Den svenska lagstiftaren måste snarast göra sin hemläxa när det gäller implementeringen av fågel- liksom art- och habitatdirektivet. Vi måste uppnå rättssäkerhet i dessa frågor. Vi behöver även inse att följden av en felaktig implementering och otydliga svenska regler blir att investeringar av exempelvis förnybar energi, industriprojekt och gruvor hamnar i andra länder än i Sverige.

_________________

Pia Pehrson, advokat och delägare

Ludvig Gustafson, biträdande jurist

Båda verksamma vid Foyen Advokatfirmas avdelning för Mark- och miljörätt

Artikeln har publicerats i Svenska Dagbladet 24 april 2016.