Hem > Senaste nytt > Nytt rättsfall klargör vem som ansvarar enligt miljöbalken

Nytt rättsfall klargör vem som ansvarar enligt miljöbalken

”Förorenaren betalar”. Det är den bärande tanken bakom avhjälpanderegeln i 2 kap. 8 § miljöbalken (1998:808). Avhjälpanderegeln anger att alla som bedriver eller har bedrivit en verksamhet eller vidtagit en åtgärd som medfört skada eller olägenhet för miljön ansvarar till dess skadan eller olägenheten har upphört för att denna avhjälps i den omfattning som det kan anses skäligt. Men vad krävs för att överlåta det offentligrättsliga ansvaret för föroreningsskador genom avtal till någon annan än den som orsakat skadan eller olägenheten? Går det att föra en regresstalan även om den part som för regresstalan inte har bidragit till skadan? Kan möjligheten till regresstalan prekluderas? Det här är frågeställningar som Mark- och miljööverdomstolen (MÖD) hade att ta ställning till i Mål M 8740–20 som avgjordes i juni 2023.

Publicerat: 2 november, 2023

Bakgrund – gifttunnorna i Sundsvallsbukten

Bolaget A tillverkade polyvinylklorid (PVC) från år 1945 och från tillverkningsprocessen uppkom avfall innehållande kvicksilverhaltig katalysatormassa. För att göra sig av med avfallet göt bolaget A in de kvicksilverhaltiga massorna i metalltunnor som dumpades i Sundsvallsbukten. År 1985 övertogs PVC-verksamheten av bolaget B som fortsatte att bedriva verksamheten fram till år 1988 då verksamheten avvecklades.

De koncernmässiga förutsättningarna mellan bolaget A och bolaget B har förändrats över tid. Bolagen var båda dotterbolag till samma moderbolag men efter bland annat en omorganisering i koncernen tog bolaget B över alla tillgångar och skulder samt ”alla rättigheter och skyldighet” kopplade till bolaget A.

År 2006 påträffades 3 500 av gifttunnorna i Sundsvallsbukten. Med anledning av fyndet inledde Länsstyrelsen en ansvarsutredning där bolaget A och bolaget B kontaktades. En kort tid därefter, år 2008, likviderades bolaget A. År 2016 slöt bolaget B och länsstyrelsen ett avtal där bolaget B åtog sig att ta fram en undersökningsplan. År 2017 väckte bolaget B sedan talan vid Mark- och miljödomstolen (MMD) mot bolaget A och yrkade ersättning för nedlagda kostnader för framtagande av undersökningsplanen. MMD fann att ett krav från det allmänna avseende avhjälpande av miljöskada varken kunde preskriberas eller prekluderas. Detsamma gällde frågan om regressfordran. Däremot fann domstolen att överlåtelseavtalen hade varit avsedda att reglera det offentligrättsliga ansvaret och placera det hos förvärvaren, bolaget B. Därför var det inte skäligt att ålägga bolaget A ett ansvar för de kostnader som bolaget B hade haft med anledning av undersökningsplanen.

Mark- och miljööverdomstolens dom – Ansvaret kvar hos bolaget B eller åter hos bolaget A?

MÖD konstaterade att parternas civilrättsliga dispositioner kan ha betydelse vid skälighetsbedömningen enligt 10 kap. 6 § andra stycket miljöbalken. MÖD framhöll dock att en generellt utformad friskrivningsklausul inte ansetts omfatta ett betydande offentligrättsligt ansvar i praxis. Inte heller kan en generell klausul anses visa på en gemensam partsavsikt att klausulen även omfattade eventuella framtida krav på sanering.

MÖD konstaterade att det saknades en uttrycklig reglering i avtalen rörande ett eventuellt ansvar för avhjälpande av miljöskador i framtiden vilket talade emot att avtalen skulle reglera ett betydande offentligrättsligt ansvar. Domstolen konstaterade vidare att dotterbolagen utgör självständiga juridiska personer och har ett eget ansvar att följa den aktiebolagsrättsliga lagstiftningen. MÖD fann det därför vanskligt att utifrån en koncernlednings syfte med att omorganisera verksamheten hävda att det funnits en gemensam partsavsikt gällande vilken part som skulle bära det offentligrättsliga ansvaret för avhjälpande av en eventuell framtida miljöskada. En fördelning av tillgångar och skulder mellan helägda dotterbolag kunde inte tillmätas större betydelse, inte heller köpeskillingen kunde anses avspegla att partsavsikten ska ha varit att överföra ett offentligrättsligt ansvar till bolaget B. Bolaget A kunde därför inte, med hänvisning till avtal, undgå ansvar för avhjälpande. Avseende frågan om regresstalan konstaterade domstolen att ett bolag själv inte måste ha bidragit till föroreningen för att få föra en regresstalan. Det räcker att ett bolag bedriver eller har bedrivit en verksamhet som någon gång bidragit till föroreningen.

Gällande frågan om preklusion hänvisade MÖD till Högsta domstolens (HD) praxis där HD fann att preskriptionslagen (1981:130) inte var tillämplig på regressfordran för avhjälpandekostnader för miljöskada enligt 10 kap. miljöbalken men att dessa omfattas av 6 § lagen (1981:131) om kallelse på okända borgenärer (se NJA 2020 s. 997). Enligt den lagen förlorar en borgenär, som inte är upptagen i förteckningen över kända borgenärer och som underlåter att anmäla sin fordran inom den föreskrivna tiden, rätten att kräva ut fordringen, om han eller hon inte visar att gäldenären har känt till den före anmälningstidens utgång.

MÖD fann att eftersom bolaget A hade orsakat föroreningsskadan skulle bolaget i första hand stå för kostnaderna för avhjälpande enligt principen ”förorenaren betalar”. Bolaget B är dock solidariskt ansvarig för avhjälpandekostnaderna. Domstolen konstaterade att länsstyrelsen varit i kontakt med bolaget A gällande frågan om avhjälpande innan bolaget likviderades och att bolaget A måste ha uppfattat att det allmänna gjorde gällande en fordran för avhjälpande av miljöskada. Enligt MÖD var bolaget A medveten om det allmännas fordran vid tidpunkten för likvidationen och att det därmed kunde bli aktuellt med en regressfordran från andra verksamhetsutövare. Om regressfordran skulle ha prekluderats skulle det medföra att det allmänna inte kan välja mellan de solidariskt ansvariga verksamhetsutövarna på ett effektivt sätt. Bolaget B:s fordran var därför enligt MÖD inte prekluderad.

Vilka slutsatser kan vi dra från MÖD:s dom och vilka konsekvenser kan den få?

Det kan utifrån MÖD:s dom konstateras att det krävs tydlighet och att det uttryckligen framgår av ett avtal hur ansvar ska fördelas. Det är inte tillräckligt att hänvisa till parternas avsikt med ett visst avtal för att godta att det offentligrättsliga ansvaret har övergått till en annan part.

Att domstolen fastställer att talan inte hade prekluderats får ses som ett tydliggörande i förhållande till möjligheterna för ett bolag att likvidera bort ett ansvar för avhjälpande av miljöskador. Domen klargör delvis gällande under vilka omständigheter som en gäldenär ska ha ansetts ha känt till en fordring trots att den inte har anmälts enligt det regelverk som gäller för okända borgenärer. Av domen följer att det är särskilt viktigt att fästa vikt vid objektiva förhållanden huruvida en verksamhetsutövare fått kännedom om det allmännas krav på avhjälpande. MÖD är dock tydlig att det i målet inte finns möjlighet att uttala någon allmän princip avseende vilken vetskap ett aktiebolag kan tillräknas i olika situationer. Domen får ändå anses medföra vissa klargöranden som är av stor vikt vid hantering av föroreningssituationer där flera verksamhetsutövare kan utkrävas ansvar.

Trots domen finns det fortsatt många fallgropar när frågor om historiska miljöskulder såsom markföroreningar blir aktuella. Ansvar för och vetskap om föroreningar blir särskilt viktiga vid avtalsskrivning där frågan om fördelning gällande det offentligrättsliga ansvaret för avhjälpande av en eventuell framtida miljöskada hanteras. Det är en god tanke att i ett tidigt skede involvera en advokat med kunskap om markföroreningar och det juridiska regelverket för att försäkra sig om att ett avtal på ett vettigt sätt hanterar dessa utmaningar.

Liknande artiklar

Gruvor, Mark och miljö2024.06.05

Viktigt klargörande av gränsdragningen mellan statens och fastighetsägarens mineral

Det har länge framhållits att Norge har goda förutsättningar för att utnyttja de stora förekomsterna av mineral som finns i den norska naturen. Trots detta och ökat fokus på behovet av självförsörjning av kritiska mineral, har det gått lång tid mellan förverkligade gruvprojekt. En dom i Høyesterett (norska Högsta domstolen) nyligen klargör den viktiga gränsdragningen mellan statens och fastighetsägarens äganderätt till mineral.

Flygbild över grönskande skog
Mark och miljö2024.05.02

Reglerna om företags hållbarhetsrapportering utökas

Att ha ett tydligt hållbarhetsperspektiv är idag grundläggande för företag för att stå sig i konkurrensen då medvetenheten kring miljö och mänskliga rättigheter ökar bland konsumenterna. Utöver de rent konkurrensmässiga fördelarna är det också alltmer angeläget för företag att ha koll på hållbarhetsfrågor ur ett regelefterlevnadsperspektiv.

Solceller
Mark och miljö2024.04.16

MÖD säger nej till solcellsanläggningen i Svedberga och ställer hårda krav på alternativredovisning

Mark- och miljööverdomstolen (”MÖD”) stoppar European Energy Sveriges planerade solcellsanläggning i Svedberga. Detta står klart efter att MÖD den 3 april 2024 fastställde Länsstyrelsen i Skåne läns beslut om att förbjuda solcellsanläggningen i Helsingborgs kommun i mål nr M 13461-22. Solcellsanläggningen hade kunnat bli den största solcellsparken i Sverige med en årlig produktion om 175 GWh och därmed bidra med mycket förnybar energi i ett elområde med stort behov av mer el. Eftersom solcellsparken planerades att anläggas på jordbruksmark aktualiserades regeln i 3 kap. 4 § miljöbalken (1998:808) som i slutändan satte, åtminstone tillfälligt, stopp för projektet. Advokat Pia Pehrson och biträdande jurist Elin Holzhausen kommenterar här MÖD:s färska avgörande och även tre andra beslut från MÖD om solcellsanläggningar.

Fler nyheter