Målsättningen med BKK:s revidering har varit att främja en sund konkurrens, en hög produktivitet, innovation, kvalitet och kostnadseffektivitet, ett gott samarbete och en effektiv kommunikation samt lojalitet. Målsättningen har vidare varit att revideringen ska ske i samklang med obligationsrätten med beaktande av entreprenadrättens särdrag och avslutningsvis att avtalen ska vara transparenta, förutsebara och användarvänliga samt bidra till en optimal riskfördelning och sänkta transaktionskostnader.
Med utgångspunkt i BKK:s uttalade målsättning att främja ett gott samarbete och en effektiv kommunikation samt lojalitet tar vi avstamp i de nuvarande standardavtalen, AB 04 och ABT 06.
I näst sista stycket av förordet till AB 04 och ABT 06 framgår att;
”Vid utarbetandet av AB 04 har ökad vikt lagts på kvalitét- och miljöfrågor. Utöver föreskrifterna i AB 04 har även kontraktstidens längd samt partnernas planering och organisation betydelse för att uppnå de kontraktsenliga fordringarna. Med hänsyn till den komplexitet som ofta sammanhänger med genomförandet av entreprenader är en god kommunikation och samverkan nödvändig för ett gott resultat. Parterna bör därför finna former för en fortlöpande dialog samt inom ramen för den allmänna lojalitetsplikten visa varandra förtroende och öppenhet”.
Det är därmed ingen direkt nyhet att BKK i AB 25 och ABPU 25 framhåller vikten av att parterna ska verka för en god kommunikation och samverkan samt iaktta den allmänna lojalitetsplikten. Det som utgör en nyhet är dock att BKK formulerat nya bestämmelser avseende dessa områden i 3 kap. 1 – 2 §§ AB 25 och ABPU 25.
Av 3 kap 1 § AB 25 och ABPU 25 följer att;
”Parterna ska samverka och även i övrigt agera lojalt mot varandra”
Bestämmelsen om samverkan och lojalitet lyfts alltså in som en självständig bestämmelse i AB 25 och ABPU 25. Detta ska jämföras med nuvarande standardavtal i vilka principerna återfinns i förordet som inte är en formell del av avtalsvillkoren och inte innehåller några bindande bestämmelser som kan åberopas som en självständig grund vid avtalsbrott. Däremot sätter förordet ramarna för hur de nuvarande standardavtalen ska förstås och tillämpas samt fungerar som vägledning vid tolkning och tillämpning av bestämmelserna i avtalen.
Av 3 kap 2 § AB 25 och ABPU 25 följer att;
”Parterna ska verka för att ha en god kommunikation med varandra. En underrättelse ska vara ändamålsenligt utformad. Underrättelsen ska besvaras om det inte framstår som uppenbart obehövligt.”
Utöver den skillnad att principen om god kommunikation lyfts in som en självständig bestämmelse i AB 25 och ABPU 25 observerar vi följande vad avser ordalydelsen i den nya bestämmelsen. Att bestämmelsen anger att parterna ”ska verka för” ger en mer allmänt hållen bestämmelse. Det är vidare svårdefinierat vad som utgör en god kommunikation mellan parterna och därmed även vad som utgör en avvikelse från god kommunikation. Dock ställs det krav om att det ska finnas en kommunikation mellan parterna, vilket kräver båda parternas medverkan. Det anges vidare att en underrättelse, t.ex. om avvikande förhållanden (5 kap 4 – 7 §§ AB 25) eller ändring av entreprenaden (5 kap 1 – 3 §§ AB 25), ska vara ändamålsenligt utformad och att underrättelsen inte behöver besvaras om det inte är uppenbart obehövligt. Även dessa begrepp är oprecisa till sin utformning och lämnar utrymme för tolkning.
Den fråga som föranleds av ovan beskrivna förändringar är om och i så fall vilken skillnad, teoretisk och/eller praktisk, de nya bestämmelserna i AB 25 och ABPU 25 såvitt avser kommunikation, lojalitet och samverkan medför jämfört med vad som gäller enligt nuvarande standardavtal.
Som nämndes ovan finns det redan i dag en skrivning kopplad till lojalitet, samverkan och god kommunikation i förordet till standardavtalen AB 04 och ABT 06. Härutöver finns det en allmän lojalitetsplikt, som alltså inte behöver framgå av lag eller avtal, utan som gäller så snart part ingår ett avtal med en annan part. Det förutsätts nämligen att parter i en avtalssituation har en skyldighet att visa viss lojalitet mot varandra. Detta har Högsta domstolen fastslagit genom flertalet rättsfall, se bl.a. NJA 2021 s. 943, NJA 2012 s. 1095, NJA 2005 s.142 och NJA 2017 s. 203 m.fl. Högsta domstolen anger att en skyldighet att agera lojalt kan förklaras av att ett avtal syftar till att vardera parten genom samverkan ska uppnå en gynnsammare position och att part därmed bör utgå från parternas rimliga förväntningar på hur avtalet ska genomföras. Detta innebär att en part med omsorg, dvs. efter bästa förmåga, även ska respektera de intressen som motparten har på avtalet. Högsta domstolen anger dock att även om det föreligger en lojalitetsplikt mellan parterna i ett avtalsförhållande, är omfattningen av lojalitetsplikten och dess innehåll svårare att precisera. Vidare kan de krav som kan ställas på en parts lojalitet i ett avtalsförhållande först avgöras efter en helhetsbedömning av omständigheterna i det enskilda fallet. På vilket sätt och med vilken styrka olika omständigheter påverkar lojalitetspliktens närmare innehåll kan alltså inte anges i en för alla gällande princip.
I lojalitetspliktens natur ingår ett krav om att parterna ska verka för att avtalet ska genomföras i enlighet med dess villkor. Utgångspunkten är därmed att en part har att avhålla sig från att vidta handlingar som medför en risk för att motparten drabbas av en skada. Särskilt gäller detta i en situation där en av parterna har ett rättsligt, kunskapsmässigt eller ekonomiskt övertag. Detta hindrar emellertid inte att det i vissa situationer får godtas att en part vidtar för parten ekonomiskt rationella dispositioner även om dessa kan få vissa negativa konsekvenser för motparten.
Högsta domstolen konstaterar även att vid bedömningen av hur långt lojalitetsplikten sträcker sig för en part, måste partens agerande ställas i relation till motpartens rimliga förväntningar. Avtalet i sig, omständigheterna kring avtalets tillkomst och senare inträffade förhållanden får då stor betydelse för tolkningen av hur långt lojalitetsplikten sträcker sig i det enskilda fallet.
Sammanfattningsvis har alltså samtliga parter i ett avtalsförhållande att förhålla sig till lojalitetsplikten. Lojalitetsplikten utgör en allmän rättsprincip och gäller utan att det anges explicit genom ett avtal. Principen gäller således även i avtalsförhållanden där parterna avtalat om att de nuvarande standardavtalen, AB 04 och ABT 06, ska utgöra avtalsinnehåll.
Vad avser kommunikation genomsyrar principen om god kommunikation i likhet med lojalitetsplikten bestämmelserna i de nuvarande standardavtalen och tar sig bland annat i uttryck genom bestämmelserna avseende underrättelser med de påföljder som föreskrivs vid underlåtenhet att underrätta, så som exempelvis skadestånd eller förlorad rätt till ersättning eller tidsförlängning. Vad avser krav på utformningen av underrättelser finns inget uttryckligt krav i de nuvarande standardavtalen, men frågan om vilken tydlighet som krävs i underrättelser har prövats i praxis.[1]
Det faktum att BKK nu väljer att lyfta in principerna, som tidigare återfunnits i förordet samt följer av allmänrättsliga principer och praxis, i de nya bestämmelserna medför därför, enligt vår uppfattning, ingen större förändring. Möjligen kan vi komma att få se fler skadeståndskrav med hänvisning till avtalsbrott med stöd av allmänna skadeståndsregler. De nya bestämmelserna medför dock ett förtydligande av vikten av lojalitet, samverkan och en god kommunikation parterna emellan och kan, enligt vår mening, få en handlingsdirigerande verkan. Något som enligt vår uppfattning är av godo. Inte minst med beaktande av att entreprenadbranschen i stort är en tvistebenägen bransch, där ökad lojalitet, samverkan och en god kommunikation skulle bidra till att säkerställa en effektivare framdrift under pågående entreprenader och därmed även främja kostnadseffektiviteten. I ett sådant scenario torde även antalet tvister minska vilket i längden skulle medföra sänkta transaktionskostnader. Nyheten och fokusen på kommunikation och lojalitet korrelerar således med flera av de delmål som BKK velat främja med de nya standardavtalen. Huruvida den handlingsdirigerande verkan blir teoretisk eller praktisk återstår dock att se.
[1] Hovrätten över Skåne och Blekinge mål nr T 487-21 och Hovrätten över Skåne och Blekinge mål nr T 1255-18