PFAS‐föroreningar – en framtida utmaning vid byggnationer

Publicerat:9 december, 2019
Föroreningar är knappast en nyhet för personer inom byggbranschen. Med tiden upptäcks också nya gifter. Högfluorerande ämnen, PFAS, har på senare tid uppmärksammats och väntas orsaka ökade krav på utredningar, skyddsåtgärder och saneringar.

Högfluorerade ämnen, eller PFAS-ämnen, är ett samlingsnamn för närmare 5 000 olika kemikalier som är industriellt framställda. Ämnena har sedan 1950-talet använts i stor utsträckning för ytbehandling av olika produkter då de har en fukt- och smutsavvisande effekt. Exempel på användningsområden är brandsläckningsskum, impregneringsmedel, skidvallor, rengöringsmedel, skönhetsprodukter, livsmedelsförpackningar och stekpannor. Vissa av PFAS-ämnena har visat sig vara reproduktionsstörande och misstänkt cancerframkallande och mycket svåra att få bukt med. Idag är PFAS-ämnet PFOS förbjudet och 2020 kommer PFAS-ämnet PFOA att förbjudas med vissa undantag. För många av de andra ämnena saknas idag tillräcklig kunskap.

Den vitt spridda användningen av PFAS har inneburit och innebär att utsläppen av ämnena till miljön är stora och diffust spridda. PFAS är mycket stabilt, vissa av ämnena är nästan omöjliga att bryta ned medan andra bryts ned mycket långsamt. Samtidigt är ämnena vattenlösliga, vilket gör det mycket svårt att sanera jord och vatten. Punktkällor i mark och vatten kan återfinnas runt brandövningsplatser, tidigare brandhärdar, deponier och industrier.

I Sverige har 37 myndigheter och forskningsinstitutioner kommit överens om ett utökat samarbete för att hantera problemen med PFAS. Tillsammans ska man arbeta för att minska riskerna och öka kunskapen om PFAS. Man har enats om att den offentliga tillsynen ska förbättras och att myndigheterna ska ta fram tillsynsvägledning.

Hur hanteras PFAS-föroreningar?

Naturvårdsverket har tillsammans med Statens geotekniska institut (SGI) tagit fram en vägledning för hur man ska riskbedöma och åtgärda PFAS-föroreningar. Den metod som idag främst tillämpas för PFAS i jord är schaktning. Eftersom ämnena är vattenlösliga kan dock schaktning behöva ske mycket djupt. Schaktmassorna deponeras sedan eller förbränns i mycket hög temperatur. Naturvårdsverket befarar dock att dagens deponier inte i tillräcklig mån tar om hand det lakvatten som kommer från deponier med avseende på PFAS. Det pågår också ett antal försök med till exempel jordtvätt, stabilisering och fytosanering. För rening av PFAS i vatten är kolfilter en vanlig metod.

Med beaktande av hur spritt PFAS är i samhället kommer ett ökat fokus på PFAS att behövas i framtida byggprojekt, särskilt i byggprojekt i stadsmiljö. Provtagning av länshållningsvatten kan behövas om vattnet blandas med uppträngande grundvatten. Beroende på halter kan vattnet behöva renas innan det kan släppas till dagvattennät eller direkt till recipient. I särskilda fall kan även provtagning av mark behövas.

Hur användning och omhändertagande av PFAS-ämnen i framtiden kommer att regleras är ännu oklart och är till stor del beroende av den forskning som sker på området. För byggherrar kan det vara bra att följa utvecklingen på området för att på bästa sätt kunna planera sin verksamhet och hantera PFAS-föroreningar i kommande byggprojekt.

 

Tomas Fjordevik, advokat på Foyen Advokatfirma
tomas.fjordevik@foyen.se

Annika Carlsson, biträdande jurist på Foyen Advokatfirma
annika.carlsson@foyen.se

 

Artikeln har tidigare publicerats i Husbyggaren nr 5, 2019.