Ny lagstiftning gällande webbtillgänglighet

Publicerat:2 april, 2020
Från och med sommaren/hösten 2020 måste vissa offentliga aktörer (i praktiken alla som tillämpar LOU) säkerställa att deras webbplatser och mobila applikationer uppfyller nya lagkrav på digital tillgänglighet. Vi redogör nedan för huvuddragen i den nya lagstiftningen.

1.Ny lagstiftning

1.1. Den 1 januari 2019 började lagen (2018:1937) om tillgänglighet till digital offentlig service gälla i Sverige (”Webbtillgänglighetslagen”). Webbtillgänglighetslagen implementerar Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/2102 av den 26 oktober 2016 om tillgänglighet avseende offentliga myndigheters webbplatser och mobila applikationer.

1.2. Kompletterande föreskrifter har meddelats av Myndigheten för digital förvaltning (DIGG), av vilka det följer att de tillgänglighetskrav som uppställs i 4 och 6 § i Webbtillgänglighetslagen ska vara uppfyllda

– från och med den 23 september 2019 för webbplatser som har offentliggjorts från och med den 23 september 2018,

– från och med den 23 september 2020 för webbplatser som inte omfattas av första punkten, och

– från och med den 23 juni 2021 för mobila applikationer.

 

2. Vem omfattas av lagen?

2.1. Webbtillgänglighetslagen innehåller bestämmelser om krav på tillgänglighet till digital service som tillhandahålls av en offentlig aktör. Med en offentlig aktör avses en statlig eller kommunal myndighet eller en beslutande församling i en kommun eller en region.

2.2. Vid tillämpning av lagen ska med offentlig aktör även jämställas ett offentligt styrt organ som tillgodoser behov i det allmännas intresse, under förutsättning att behovet inte är av industriell eller kommersiell karaktär, och som ägs eller på annat sätt kontrolleras av en stat, kommun eller annan offentlig aktör enligt lagen. Det rör sig i dessa fall framförallt om statligt och kommunalt ägda bolag och stiftelser.

2.3. Härutöver omfattas även vissa privata aktörer, som med offentlig finansiering bedriver yrkesmässig verksamhet inom förskola, skola, hälso- och sjukvård samt omsorg. Detsamma gäller enskilda utbildningsanordnare med tillstånd att utfärda examina, och som till största delen har statsbidrag som finansiering av högskoleutbildning på grundnivå eller avancerad nivå eller för utbildning på forskarnivå.

2.4. Begreppet offentligt styrda organ ska enligt förarbetena till webbtillgänglighetslagen definieras på samma sätt som i lagen (2016:1145) om offentlig upphandling (”LOU”). Lagstiftaren har därför inte sett det som nödvändigt att närmare definiera vilka aktörer som avses. Liksom beträffande LOU är det upp till varje enskild organisation att i första hand själv avgöra om organisationen omfattas av lagstiftningen och ska tillämpa denna. DIGG är dock tillsynsmyndighet och övervakar att lagen efterlevs. Den som anser att en viss organisation eller ett visst organ rätteligen bör tillämpa lagen kan anmäla detta till DIGG. Om DIGG anser att lagen inte efterlevs på ett korrekt sätt kan DIGG meddela förelägganden. Dessa kan förenas med vite. DIGG:s beslut kan överklagas till allmän förvaltningsdomstol, som på så sätt ytterst avgör om webbtillgänglighetslagen är tillämplig på en viss organisation eller inte.

 

3. Närmare om offentligt styrda organ

3.1. Vad som utgör en statlig eller kommunal myndighet vållar sällan några tolkningsproblem. Detsamma gäller vad som utgör en kommunalt beslutande församling, dvs fullmäktige eller en nämnd. Däremot visar rättspraxis när det gäller frågor om LOU:s tillämplighet att vad som utgör ett offentlig styrt organ kan vara svårare att avgöra.

3.2. Bedömningen sker i tre steg, det ska vara fråga om en sådan juridisk person som tillgodoser (1) behov i det allmännas intresse, (2) under förutsättning att behovet inte är av industriell eller kommersiell karaktär och (3) till största del är finansierad av eller står under kontroll av, eller i vars styrelse eller motsvarande ledningsorgan mer än halva antalet ledamöter är utsedda av, staten, en kommun eller region eller annan som utgör offentlig aktör enligt lagen.

3.3. Huruvida ett organ uppfyller kravet på offentlig finansiering eller kontroll (punkten 3 ovan) är relativt enkelt att avgöra. Begreppet ”till största del” ska enligt EU-domstolen tolkas rent kvantitativt och ska innebära ”till mer än hälften”.

3.4. Bedömningen av om ett organ tillgodoser ett allmännyttigt behov som inte är av industriell eller kommersiell karaktär är emellertid svårare (punkterna 1 och 2 ovan). Denna prövning är uppdelad i två steg och det är först om det kan konstateras att verksamheten tillgodoser behov i det allmännas intresse som är det nödvändigt att pröva om behovet är icke kommersiellt eller icke industriellt.

3.5. Enligt EU-domstolens rättspraxis, vilken är av relevans då LOU har sin grund i en rad EU-direktiv och utgör en implementering av dessa i svensk rätt, kan förekomsten av konkurrens på marknaden vara ett tecken på att det inte är fråga om ett allmännyttigt behov som tillgodoses (jfr t.ex. EU-domstolens dom den 27 februari i 2003 i mål C-373/11 Adolf Truley). Men det förhållandet är inte avgörande för bedömningen. Ett organ kan således vara ett offentligt styrt organ även om det finns konkurrens på marknaden.

3.6. Vid bedömning av om behovet är av industriell eller kommersiell karaktär har det, enligt praxis från EU-domstolen varit avgörande om organet har ett vinstsyfte, om organet själv står den ekonomiska risken och om verksamheten är helt eller delvis offentligt finansierad. Utgångspunkten är att om någon del av verksamheten saknar industriell eller kommersiell karaktär avgör det karaktären på hela bolagets verksamhet (se EU-domstolens dom av den 10 november 1998 i mål C-360/96). Det räcker alltså att en begränsad del av verksamheten anses tillgodose allmänna intressen och inte är industriell eller kommersiell för att bolagets verksamhet som sådan ska omfattas av definitionen.

3.7. Sammanfattningsvis kan sägas att webbtillgänglighetslagen helt enkelt gäller för alla dem som omfattas LOU (och därtill i några ytterligare specialfall).

 

4. Vad innebär webbtillgänglighetslagen?

4.1. Av webbtillgänglighetslagen följer att digital service som tillhandahålls av en offentlig aktör ska följa de tillgänglighetskrav som följer av föreskrifter som meddelats med stöd av lagen. Dessutom uppställer lagen krav på att användare ska ha möjlighet att påtala brister och begära att få dessa åtgärdade samt möjlighet att begära ut information som undantagits från kravet på tillgänglighet. Det gäller bl.a. direktsändningar av tidsberoende medier, kartor som inte är avsedda för navigering, digital service från tredje part som varken finansierats eller tagits fram av den berörda offentliga myndigheten eller står under dennes kontroll samt reproduktioner av föremål från kulturarvssamlingar som inte kan göras fullständigt tillgängliga utan betydande hinder.

4.2. Vidare uppställer lagen krav på att offentliga aktörer ska publicera en tillgänglighetsredogörelse som redovisar hur man uppfyller tillgänglighetskraven och som innehåller hänvisning till hur användaren kan påtala brister samt till vem en sådan anmälan ska riktas mot.

4.3. Regeringen har genom förordningen (2018:1938) om tillgänglighet till digital offentlig service gett Myndigheten för digital förvaltning (DIGG) befogenhet att meddela föreskrifter såvitt avser tillgänglighetskraven. Av dessa föreskrifter följer att digital offentlig service ska vara möjlig att uppfatta, vara hanterbar, begriplig och robust.

4.4. Digital offentlig service som överensstämmer med de krav som anges i den europeiska standarden EN 301 549 V2.1.2, vilka bygger på WCAG 2.1, anses uppfylla kraven. Ett sätt att bevisa regelefterlevnad är därför att efterkomma kraven enligt standarden. Vidare kan det finnas skäl att tillse att användare har möjlighet att påtala brister samt begära att få dessa åtgärdade samt möjlighet att begära ut information som undantagits från kravet på tillgänglighet.

_____________

Andreas Lindström, advokat och partner på Foyen Advokatfirma
andreas.lindstrom@foyen.se

Tove Nilsson, biträdande jurist på Foyen Advokatfirma
tove.nilsson@foyen.se