Nekades tillstånd att avverka skog – får 18 miljoner kronor i ersättning

Publicerat:8 februari, 2019
Markägare som ansökt om tillstånd för föryngringsavverkning genom så kallat trakthyggesbruk nekades avverkning då det vid Skogsstyrelsens inventering av skogarna konstaterades att områdena innehöll höga naturvärden, varför de efter inventeringen kom att klassas som nyckelbiotoper.

Den 17 januari 2019 meddelades fem domar av mark- och miljödomstolen i Umeå (MMD), där det slogs fast att staten sammanlagt skulle betala 18 miljoner kronor i ersättning till markägare som nekats tillstånd att avverka fjällnära skog. Markägarna hade ansökt om tillstånd i enlighet med 15 § skogsvårdslagen (1979:429) (SVL) för föryngringsavverkning genom så kallat trakthyggesbruk. Vid Skogsstyrelsens inventering av skogarna konstaterades att områdena innehöll höga naturvärden, varför de efter inventeringen kom att klassas som nyckelbiotoper. En avverkning skulle enligt Skogsstyrelsen gå emot intressen av väsentlig betydelse för naturvården eller kulturmiljövården, varför tillstånd inte kunde meddelas enligt 18 § SVL. Skogsvårdslagens 19 § anger att vissa av miljöbalkens (1998:808) (MB) regler om ersättning vid ingripanden av det allmänna (se 31 kap. MB) gäller vid nekade tillstånd enligt 18 § SVL. Skogsägarna väckte därför talan mot staten (genom Kammarkollegiet) om ersättning till följd av deras nekade tillstånd.

Den huvudsakliga frågan i målen var om staten kunde anses ersättningsskyldig enligt 19 § SVL och 31 kap. 4 § MB till följd av Skogsstyrelsens beslut att avslå ansökningarna och, i så fall, vilken ersättning som skulle betalas till markägarna. Domstolen förklarade inledningsvis att rätten till ersättning har sin grund i 2 kap. 15 § regeringsformen (1974:152), vilken bl.a. stadgar att en enskild ska ha rätt till ersättning om staten inskränker användningen av mark så att pågående markanvändning avsevärt försvåras. Denna bestämmelse preciserar i sin tur artikel 1 i Europakonventionens första tilläggsprotokoll som uttrycker att varje fysisk eller juridisk person ska ha rätt till respekt för sin egendom. Domstolen förklarade att ett ingrepp i egendomsskyddet måste vara proportionerligt och genomföras på ett sätt som inte innebär en oskälig börda för den enskilde och att i detta sammanhang får den enskildes rätt till ersättning betydelse. Med denna grundläggande rättighet i bakhuvudet vändes sedan blicken mot 31 kap. 4 § MB.

En förutsättning för att ersättningsskyldighet skulle uppkomma enligt 31 kap. 4 § MB i det aktuella fallet var, enligt domstolen, att det varit fråga om pågående markanvändning inom berörd del av fastigheten vid tidpunkten för Skogsstyrelsens beslut. Vidare uttalade domstolen att begreppet ”pågående markanvändning” bör ges en relativt generös tillämpning och att markägare som hindras från att vidta en naturlig och normal rationalisering av pågående markanvändning bör kunna ges ersättning för det. Bedömningen ska därför ske från fall till fall med utgångspunkt i vad som för det specifika fallet kan framstå som en naturlig fortsättning av den pågående markanvändningen, vilket bl.a. framgår av NJA 2015 s. 323.

MMD förklarade därefter att föryngringsavverkning inte ska ses som en markanvändningsform utan som en skogsskötselåtgärd. Om det är fråga om skogsbruk på en fastighet saknar det betydelse om föryngringsavverkning i form av trakthyggesbruk inte har utförts i det aktuella området tidigare, sådant skogsbruk går nämligen i cyklar. Tillståndskravet i SVL ansågs inte heller utgöra ett förbud mot avverkning och därmed inte kunna betraktas som en generell tillståndsplikt som kan medföra ändrad markanvändning. Pågående markanvändning bedömdes av denna anledning ha avsevärt försvårats genom Skogsstyrelsens beslut.

Domstolen gick därefter över till frågan om vilken ersättning som skulle betalas och vilken verkan ett beslut att avslå en ansökan om avverkningstillstånd kan ha för markägaren. Enligt 31 kap. 2 § MB ska bestämmelserna i expropriationslagen (1972:719) gälla vid ersättning enligt 31 kap. MB. 4 kap. 1 § expropriationslagen stadgar att om en del av en fastighet exproprieras ska intrångsersättning betalas med ett belopp som motsvarar den minskning av fastighetens marknadsvärde som uppkommer genom expropriationen. Ersättning ska även betalas för skador som uppkommer för ägaren genom förfarandet och därutöver ska det dessutom göras ett schablontillägg om 25 procent på den del av ersättningen som avser marknadsvärdesförlusten. Syftet med denna bestämmelse är att markägaren ska försättas i samma förmögenhetsställning som innan expropriationen ägde rum.

Domstolen diskuterade därefter att ett nekat avverkningstillstånd borde skilja sig från ett beslut om områdesskydd, bl.a. eftersom det endast innebär att en planerad avverkning inte kan ske, varför markägaren kan ansöka om ett nytt tillstånd och hoppas på bättre lycka vid nästa tillfälle. Ett områdesskydd kan däremot föreskriva generella förbud eller tillståndsplikt för olika åtgärder och därför ge ett mer formellt och permanent skydd i ett område. Domstolen slog därefter fast att det inte finns några klara rättsregler eller framgår av praxis vad som ska gälla i det nu aktuella fallet. Eftersom markägarnas ansökningar avslagits med hänvisning till 18 § SVL bedömde MMD chansen att i framtiden beviljas avverkningstillstånd som obefintlig, framförallt då områdena klassats som nyckelbiotoper. På ett sådant område ansågs även möjligheterna att få vidta andra lukrativa åtgärder såsom gallring vara lika begränsade. Trots att avverkningsbesluten rent lagtekniskt skiljde sig från områdesskydd bedömdes effekten för den enskilde bli densamma, varför ersättning borde utgå enligt 4 kap. 1 § expropriationslagen. Staten hade anfört att en sådan bedömning kunde medföra en risk för att staten skulle behöva betala full ersättning för samma skada flera gånger, exempelvis vid en ny ansökan eller vid ett framtida inrättande av ett reservat. MMD bedömde dock denna risk vara begränsad enligt nu gällande lagstiftning. Staten hade vidare invänt att en sådan bedömning skulle medföra att full ersättning skulle ske trots att naturvärdena inte gavs ett lika formellt och definitivt skydd som vid bildande av exempelvis naturreservat. Inte heller detta ansåg domstolen kunde påverka ersättningsfrågan, utan det ansågs vara statens ansvar att välja den för naturvärdena lämpligaste skyddsformen.

Eftersom Skogsstyrelsens beslut konstaterades ha samma effekt för fastighetsägarna som ett områdesskydd ansågs det rimligt att ersättning för nekat avverkningstillstånd skulle utgå på samma sätt som intrångsersättning, trots att naturvärdena inte gavs ett formellt och definitivt skydd. Om detta domslut kommer stå fast återstår att se. Staten är förmodligen inte helt nöjd med utgången och som framgår av domstolens bedömning ovan finns det varken klara lagstadgade regler eller praxis på vad som gäller i den uppkomna situationen. Domarna kan överklagas till Mark- och miljööverdomstolen t.o.m. den 7 februari 2019.

Vill du veta mer om ersättning vid nekade avverkningstillstånd eller ingrepp av det allmänna?

Kontakta:
Pia Pehrson, advokat och delägare på Foyen Advokatfirma, pia.pehrson@foyen.se
Linnea Carlström,
biträdande jurist på Foyen Advokatfirma, linnea.carlstrom@foyen.se