Högsta domstolen ger förening med kulturmiljöintresse klagorätt över detaljplan

Publicerat:3 augusti, 2020

Frågan om klagorätt för miljöorganisationer av olika slag är ständigt aktuell och denna vår verkar Högsta domstolen ha fokuserat på vilken rätt som Plan- och bygglagen (PBL) ger för föreningar att överklaga. Vi har tidigare även skrivit om Högsta domstolens avgörande gällande talerätt för miljöorganisationer i bygglovsärenden här >> 

Den 9 juli 2020 meddelades ett nytt avgörande från Högsta domstolen som behandlar frågan om huruvida miljöorganisationer med kulturmiljö som huvudintresse har klagorätt i mål om detaljplan, Ö 6554-19.

Målet har sin grund i att Samfundet S:t Erik, en ideell förening som verkar inom kulturmiljö och historiesfären, överklagade en detaljplan för ett område på Norrmalm i Stockholm. Planen avsåg ett område som ingår i riksintresse för kulturmiljövård Stockholm innerstad med Djurgården och målet med planen var att riva en befintlig byggnad och uppföra en ny byggnad. Samfundet S:t Erik yttrande sig under detaljplaneprocessen men deras åsikter fick inte gehör och när planen senare antogs överklagade föreningen beslutet. Mark- och miljödomstolen (MMD) avslog överklagandet då de ansåg att planen inte berörde någon av de i 4 kap 34 § PBL uppräknade verksamheterna vilket då inte gav föreningen klagorätt.

Föreningen överklagade till Mark- och miljööverdomstolen och framförde som argument att de hade klagorätt utifrån Konventionen om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor (Århuskonventionen). Mark- och miljööverdomstolen vid Svea hovrätt (MÖD) beviljade prövningstillstånd. I sitt beslut instämmer MÖD med MMDs bedömning att PBL i sig själv inte ger någon klagorätt för föreningen. MÖD gör istället en konventionsenlig tolkning av reglerna i förvaltningslagen och rätten att överklaga och kommer då fram till att föreningen har rätt att överklaga enligt artikel 9.3 i Århuskonventionen. Detta beslut från MÖD ändrar deras tidigare praxis. MÖD tillåter att beslutet får överklagas till Högsta domstolen, vilket också sker.

Högsta domstolen konstaterar inledningsvis att 13 kap. 8 § PBL gäller för detaljplaner och att besluten då får överklagas enligt 42 § förvaltningslagen som anger att ett beslut får överklagas av den som beslutet angår om beslutet gått honom eller henne emot. Vidare att kretsen av klagoberättigade avgränsas av 13 kap 11 § PBL då man måste ha yttrat sig skriftligen senast före granskningstidens utgång. Därefter går domstolen in på de för föreningar mer specifika regler och noterar att 13 kap. 12 och 13 §§ i PBL ger miljöorganisationer möjlighet att klaga på vissa beslut enligt lagen. Paragraferna medger överklagande från miljöorganisationer för beslut om detaljplan där detaljplanen medför betydande miljöpåverkan på grund av en verksamhet nämnd i 4 kap 34 § PBL eller beslut om upphävande av strandskydd. Efter denna genomgång av direkt svensk lagstiftning gör domstolen en genomgång av Århuskonventionens artikel 9 där kraven på en rättslig prövning regleras. Domstolen konstaterar att artikel 9.3 i konventionen ger allmänheten som uppfyller nationella krav ”möjlighet att få handlingar och underlåtenheter som strider mot nationella miljölagstiftningen prövad i domstol eller administrativ ordning” (domen sid 4). Därefter konstaterar domstolen att det inte finns någon tydlig avgränsning av vilka som får klagorätt enligt detta men att artikeln ska tolkas brett och att man inte ska tolka det som att lagstiftningen som berörs är begränsad till lagar som har miljö i sin rubrik. Där bör noteras, vilket MÖD framförde i sina domskäl, att Högsta förvaltningsdomstolen tidigare har tolkat miljö på sådant sätt att kulturmiljölagen och lagen om fornlämningar innefattas i begreppet. Utifrån denna tolkning, vilket har stöd i artikel 2.3 i Århuskonventionen, så ingår kulturmiljö och dess intressen under vissa omständigheter av konventionen.

Högsta domstolen konstaterar vidare att kulturmiljöintressena särskilt ska beaktas vid detaljplanering och att bestämmelser om skyddet av kulturmiljö får anses ingå i miljöbalken, 1 kap 1 § st 2 p2 MB. Detta ger att 42 § förvaltningslagen bör tolkas i ljuset av konventionen och att om en organisation uppfyller kriterierna i 16 kap 13 § MB och tillvaratar kulturmiljöintressen så kan de få klagorätt vad gäller beslut om detaljplan. Detta om själva beslutet i sig aktualiserar hänsynstaganden som är tydligt relaterade till kulturmiljön. Enligt domstolen utesluter alltså inte bestämmelserna i 13 kap 12 och 13 §§ PBL att föreningar med kulturmiljöintresse får överklaga. I nu aktuella mål anses dessa kriterier vara uppfyllda och föreningen anses ha klagorätt.

Det bör noteras att domstolen lyfter fram att frågan om hänsynstaganden till kulturmiljö bör ha aktualiserats i själva detaljplanen vilket gör att det inte är säkert att en förening med kulturmiljöintresse får klagorätt i alla typer av detaljplaneärenden. Däremot går det att konstatera att Högsta domstolens praxis ger en tydlig hänvisning om att konventionsenlig tolkning bör ske av överklagandereglerna.

 

Caterina Carreman, Advokat
caterina.carreman@foyen.se

Isabel Andersson, Biträdande jurist
isabel.andersson@foyen.se