Artskyddet får orimliga effekter

Publicerat:13 april, 2016
Skyddet för fåglar, ­fiskar och ett antal andra arter har fått orimliga konsekvenser i Sverige. Det har skett genom en otydlig och olycklig implementering av EU:s direktiv, skriver Pia Pehrson och Ludvig Gustafson, Foyen Advokatfirma.

Världsnaturfonden WWF hävdar på SvD Debatt den 10 april att det är ­gripet ur luften att EU:s naturvårds­direktiv skulle hindra skogsbruket i Sverige. Vidare hävdas att det är viktigt att EU-direktiven nu får fullt genomslag. Här har man dessvärre blandat ihop äpplen och päron. Det är den svenska implementeringen av bakomliggande art- och habitatdirektiv liksom fågeldirektivet som är problematisk, inte EU-direktiven som sådana.

Sverige har tyvärr valt en egen väg att gå vid in­förandet av naturvårds­direktiven. Den svenska artskyddsförordningen innehåller skrivningar som vid bokstavlig läsning/tolkning innebär att fågel­arten ska skyddas även om det bara gäller ett enstaka exemplar av en fågel och även om förlusten eller störningen av den ­enstaka fågeln inte har ­någon betydelse på populationsnivå. Det är detta som hindrar utbyggnad av bostäder, halverar vindkraftsparker, hindrar och försenar viktiga infrastrukturprojekt samt ställer till med stora bekymmer exempelvis för gruvbranschen.

Enligt de bakomliggande EU-direktiven ska medlemsstaterna fokusera på om en art har gynnsam bevarandestatus eller inte. Men enligt en bokstavlig tolkning av den svenska artskyddslagstiftningen ges vissa fågelindivider ett starkare skydd än vad de av EU mycket kraftigt värnade Natura 2000-områdena har. Det bekymmersamma är att många av våra vanligaste fåglar räknas till arter som enligt artskyddsförordningen ska skyddas. I den svenska artskyddsförordningen hamnar detta med gynnsam bevarande­status på fel plats i prövningskedjan, man prövar detta först när det blir aktuellt att försöka få dispens från artskyddsförordningens krav. Dispenskraven är mycket hårda och i praktiken omöjliga att upp­fylla för exempelvis bostads- eller vindkraftsprojekt.

Förra miljöministern Lena Ek tillsatte i mars 2014 en utredning för att se över artskyddsförordningens utformning. Detta efter att bekymren med den olyckliga implementeringen har påtalats av ­såväl myndigheter som näringslivet i ett par år. ­Någon ansvarig utredare blev dock aldrig utsedd av Alliansregeringen. Inte heller meddelade den då­varande regeringen några direktiv till utredningen. I praktiken har vi numera förlorat ett antal år på att utredningen av denna viktiga lagstiftning inte ens kommit i gång, särskilt då den nuvarande rege­ringen inte gjort några större försök för att ens ­börja titta på frågan. Vidare är det väl känt att från det att ändringar i reglerna beslutas tar det ytter­ligare en längre tid innan detta får genomslag i domstolspraxis. I väntan på detta får vi bland ­annat se ett antal problem i skogsbruket och ytter­ligare stoppade bostads- och infrastrukturprojekt eller halverade vindkraftsprojekt.

Ett annat exempel på hur Sverige inte riktigt förstått innebörden av EU-lagstiftningen är utpekandet av Natura 2000-områden. När Sverige såsom nybliven medlem i EU pekade ut ett antal platser såsom Natura 2000 var man inte särskilt noggrann i hur områdesgränserna bestämdes eller hur skyddsvärden och skötsel definierades. Det var bråttom att peka ut tillräckligt mycket mark och vatten såsom delar av EU:s Natura 2000-nätverk. Resultatet har blivit att vi har ett oerhört starkt skydd för ett antal områden där skyddsvärdet kanske inte är så väl motiverat, men där exploatering i praktiken är omöjliggjord. Att få ett Natura 2000-område upphävt är juridiskt mycket svårt.

Artskyddet som sådant är någonting vi ska värna om. Men artskyddet måste bättre motsvara de EU-rättsliga regler som finns. Vi behöver i Sverige ha regler som är tydliga, lätta att tillämpa och som går att läsa ut direkt ur lagtext. Detta är en fråga om grundläggande rättssäkerhet. Skyddet för fåglar, ­fiskar och ett antal andra arter såsom ödlor, ­snäckor och skalbaggar har genom en otydlig och olycklig implementering av EU:s fågeldirektiv samt art- och habitatdirektiv fått orimliga konsekvenser i vårt land. Det är dags att ta tag i denna fråga innan den lamslår våra vanligaste näringar och sätter oss i en ohållbar situation rent konkurrensmässigt.

_________________

Pia Pehrson, advokat och delägare

Ludvig Gustafson, biträdande jurist

Båda verksamma vid Foyen Advokatfirmas avdelning för Mark- och miljörätt

Artikeln har publicerats i Svenska Dagbladet 13 april 2016.