Vem äger arkitektritningar? LOU möter konsulträtten

Inledning

Vem ska äga de ritningar, BIM-modeller och projekthandlingar som en arkitekt tar fram på uppdrag av en kommun? Frågan kan tyckas enkel men är i praktiken komplex – och svaret har stor betydelse för hur offentliga upphandlingar av konsulttjänster utformas. I en dom meddelad den 25 februari 2026 har Förvaltningsrätten i Uppsala (mål nr 9384-25 och 9397-25) prövat frågan om huruvida avtalsvillkor om full äganderätt till konsulters uppdragsresultat i en upphandling av arkitekttjänster var förenliga med de grundläggande upphandlingsrättsliga principerna. Domen, som är meddelad i första instans och vid tidpunkten för denna artikel inte har vunnit laga kraft, belyser gränslandet mellan upphandlande myndigheters frihet att utforma avtalsvillkor och de krav som likabehandlings-, proportionalitets- och transparensprincipen ställer – särskilt när villkoren avviker från etablerad branschpraxis.


Upphandlingen och de omtvistade villkoren

Sigtuna kommun och Sigtuna Vatten & Renhållning AB (gemensamt benämnda “beställarna”) genomförde en gemensam ramavtalsupphandling avseende tekniska konsulter inom arkitektur (dnr UH-2025-212). Upphandlingen avsåg arkitekttjänster under olika skeden i plan- och projekteringsprocessen för om-, till- och nybyggnad av bostäder, äldreboenden, gruppbostäder, förskolor, skolor, kontor, idrottshallar och liknande byggnader. Upphandlingen baserades på ABK 09 med vissa ändringar. I de administrativa föreskrifterna hade beställarna bland annat strukit ABK 09 kap. 7 § 7 (som föreskriver hänsyn till konsultens intressen) och kap. 7 § 2 (som föreskriver att beställaren behöver beakta konsultens intressen). Därutöver var två centrala villkor aktuella.

I AUC.71 angavs att beställarna hade full nyttjanderätt till uppdragsresultatet, inklusive rätt att fritt använda, kopiera, ändra, bearbeta, utveckla och förfoga över såväl uppdragsresultatet som de tekniska lösningarna och handlingarna. I samma bestämmelse angavs att anbudsgivaren inte utan skriftligt medgivande från beställarna fick publicera eller på annat sätt nyttja arbetsmaterial eller arbetsresultat framställt för beställarna.

I AUC.72 angavs att beställarna hade full äganderätt till uppdragsresultatet inklusive de i uppdraget framtagna originalhandlingarna, datafilerna, dokumenten och filerna som framtagits under uppdragets utförande.

Arkitekterna Krook & Tjäder i Stockholm AB ("bolaget") ansökte om överprövning och yrkade att upphandlingen skulle göras om. Bolaget hade under anbudstiden ställt frågor till beställarna och påtalat att kravet på full äganderätt medförde hinder för arkitektfirmor att lämna konkurrenskraftiga anbud. Något tilldelningsbeslut hade inte meddelats vid tidpunkten för ansökan.


Arkitektbyråns invändningar

Bolaget anförde i huvudsak tre invändningar.

Proportionalitet

Kravet på full äganderätt i AUC.72 utgjorde ett avsteg från ABK 09, som är branschstandard inom arkitektbranschen. Enligt 7 kap. 1, 2 och 8 §§ ABK 09 föreskrivs enbart en upplåtelse av nyttjanderättigheter från konsult till beställare. En licens och nyttjanderättigheter var enligt bolaget fullt tillräckliga för att tillgodose beställarnas behov av att göra ändringar, kopiera, arkivera och fortsätta projekteringen. En äganderättsöverlåtelse medförde inlåsningseffekter och omfattande kostnader, eftersom uppdragsresultat i moderna arkitekttjänster – exempelvis BIM-modeller, parametriska komponenter och mallfiler – är digitalt sammanhängande och inte enkelt kan särskiljas från bakgrundsmaterial.

Transparens

Villkoren i AUC.71 och AUC.72 var motsägelsefulla. Det var enligt bolaget i strid med upphovsrättslagen att ha både en upplåtelse och en överlåtelse av rättigheter till samma uppdragsresultat. Nyttjanderätt kan inte upplåtas för något som rättighetsinnehavaren redan har överlåtit till någon annan. Det var därmed omöjligt för potentiella anbudsgivare att utläsa om beställarna avsåg full äganderätt eller nyttjanderätt.

Likabehandling

Eftersom kraven var motsägelsefulla riskerade potentiella anbudsgivare att uppfatta dem på olika sätt, vilket även stred mot likabehandlingsprincipen.


Kommunens argument

Beställarna bestred ansökan och anförde bland annat följande.

Beställarna hade behov av att det material som framtogs skulle kunna användas, utvecklas och kompletteras över tid utan risk för ersättningsanspråk eller behov av att inhämta medgivande från konsulten. Full rådighet krävdes för detta ändamål. Syftet var inte kommersialisering utan egenkontroll över intern användning, förvaltning och fortsatt projektering.

Äganderätten motiverades av behovet att inneha, förfoga över och arkivera ritningar över byggnader som beställarna ägde eller förvaltade. Om leverantören förbehölls äganderätten förelåg risk för att säkerhets- och inbrottsskydd samt skyldigheter enligt säkerhetsskydds-, arkiv- och offentlighets- och sekretesslagstiftningen inte kunde uppfyllas. Sådana risker kunde även uppstå om leverantören hamnade på obestånd.

Beställarna uppgav vidare att utkast och arbetsmaterial inte omfattades av äganderätten i AUC.72, att beställarnas licens eller äganderätt inte var exklusiv och att leverantören därmed inte hindrades från att återanvända sin erfarenhet av uppdraget i andra uppdrag. Det stod leverantören fritt att erbjuda det pris som utgjorde tillräckligt vederlag för de skyldigheter som uppställdes enligt de kommersiella villkoren.

Det påtagligt stora intresse som andra leverantörer visat för upphandlingen stärkte enligt beställarna uppfattningen att villkoret inte hade medfört att leverantörer sett sig tvingade att avstå från att delta.


Förvaltningsrättens bedömning

Proportionalitetsfrågan

Förvaltningsrätten konstaterade inledningsvis att en upphandlande myndighet är fri att bestämma hur upphandlingsdokumenten ska utformas samt villkoren för upphandlingen, så länge de gemenskapsrättsliga principerna iakttas.

Rätten fann att det inte var visat att villkoret om full äganderätt var oproportionerligt (4 kap. 1 § LOU). Beställarna hade angett ett sakligt behov – att behålla rådigheten över ritningar till kommunens byggnader, bland annat med hänsyn till säkerhets- och inbrottsskydd samt skyldigheter enligt säkerhetsskydds-, arkiv- och offentlighets- och sekretesslagstiftningen. Någon mindre ingripande åtgärd bedömdes saknas för det fall beställarna avsåg att ha fullständig kontroll över upphandlingsresultatet samt tillhörande material. Det är värt att notera att förvaltningsrätten här inte prövade huruvida en utökad nyttjanderätt enligt ABK 09 hade kunnat tillgodose samma behov – frågan ställdes inte på sin spets. Det saknades därmed skäl att ingripa på denna grund.

Förvaltningsrätten aviserade dock att den skulle återkomma till frågan om vad beställarna faktiskt avsett med äganderätten – en fråga som kom att bli avgörande i transparensbedömningen.

Transparensfrågan

Det var i denna del som förvaltningsrätten fann att upphandlingen brast.

Rätten konstaterade att villkoren i AUC.71 och AUC.72 redan vid en första anblick framstod som motstridiga. AUC.71 föreskrev full nyttjanderätt medan AUC.72 föreskrev full äganderätt till samma uppdragsresultat.

Beställarna hade i sitt yttrande uppgett att exempelvis utkast och arbetsmaterial inte omfattades av äganderätten i AUC.72 och att äganderätten inte var exklusiv. Förvaltningsrätten fann emellertid att det utifrån ordalydelsen i AUC.72 inte var möjligt att förstå att utkast och arbetsmaterial skulle vara undantagna. Äganderätten gällde enligt sin lydelse såväl uppdragsresultat som de i uppdraget framtagna originalhandlingarna, datafilerna samt övriga dokument och filer som togs fram under uppdragets utförande. Villkorets utformning tydde snarast på att beställarna hade önskat försäkra sig om att alla handlingar som hörde till uppdragsresultatet skulle omfattas av äganderätten.

Rätten framhöll att den i upphandlingen stadgade äganderätten utgjorde ett avsteg från ABK 09, det vill säga branschpraxis, vilket ställde höga krav på att konkretisera vilka handlingar som skulle omfattas.

Förvaltningsrätten konstaterade vidare att även beställarna själva tycktes ha svårigheter att förstå vad som omfattades av AUC.71 respektive AUC.72. I AUC.71 angavs att anbudsgivaren inte utan skriftligt medgivande från beställarna fick publicera eller på annat sätt nyttja arbetsmaterial eller arbetsresultat. Detta överensstämde inte med beställarnas uppgift om att anbudsgivare hade rätt att återanvända sin erfarenhet av uppdraget i andra uppdrag. Åtminstone kunde detta inte ske fritt, och beställarna hade dessutom möjlighet att neka medgivande.

Rätten hade också svårt att förstå vad beställarna menade med att äganderätten inte var exklusiv. Om anbudsgivaren hade möjlighet att använda de handlingar som tagits fram för uppdraget kunde det enligt förvaltningsrätten inte vara fråga om "full äganderätt" från beställarnas sida.

Förvaltningsrättens slutsats blev att en rimligt informerad och normalt omsorgsfull anbudsgivare inte kunde förstå innebörden av AUC.71 och AUC.72 tillsammans (jfr EU-domstolens dom i mål C-27/15, Pippo Pizzo, p. 36). Upphandlingsdokumenten var därmed utformade i strid med principen om öppenhet i 4 kap. 1 § LOU.

Skada och påföljd

Felet var hänförligt till det konkurrensuppsökande skedet. Fel i detta skede är enligt förvaltningsrätten typiskt sett ägnade att medföra skada för leverantörer som är intresserade av att delta i en upphandling och att tilldelas kontrakt. Bolaget hade uppgett att det till följd av otydligheten hindrats från att lämna ett konkurrenskraftigt anbud. Förvaltningsrätten fann att bolaget lidit eller riskerade att lida skada till följd av beställarnas agerande (20 kap. 6 § LOU).


Analys: vad innebär domen och vad bör upphandlare tänka på?

Domen – som det bör understrykas är meddelad av förvaltningsrätten som första instans och som vid tidpunkten för denna artikel inte har vunnit laga kraft – aktualiserar flera frågor av praktisk betydelse för upphandlande myndigheter som avser att i sina upphandlingsdokument reglera immateriella rättigheter på ett sätt som avviker från branschstandard. ABK 09 är visserligen en överenskommelse som parterna kan avtala bort, och det är inte ovanligt att upphandlande myndigheter gör avsteg – särskilt vad gäller ansvar och immateriella rättigheter. Den omständigheten att avsteg förekommer innebär dock inte att beställaren kan utforma villkoren hur som helst; de upphandlingsrättsliga principerna sätter ytterst gränsen.

Friheten att utforma avtalsvillkor är inte obegränsad. Förvaltningsrätten bekräftade visserligen att upphandlande myndigheter har frihet att utforma villkoren i en upphandling, och fann att kravet på full äganderätt i sig inte var oproportionerligt. Myndigheten hade angett sakliga skäl – rådighet över ritningar, arkivering och säkerhetshänsyn. Proportionalitetsbedömningen utföll alltså till beställarnas fördel.

Transparenskravet ställer höga krav vid avsteg från branschpraxis. Det var i stället transparensprincipen som fällde upphandlingen. Domen understryker att avsteg från ABK 09 – eller annan vedertagen branschpraxis – ställer särskilt höga krav på tydlighet. När en upphandlande myndighet väljer att i samma avtal föreskriva både full nyttjanderätt och full äganderätt till samma uppdragsresultat, utan att klargöra avgränsningen mellan de två, uppstår en motsägelse som rimligt informerade anbudsgivare inte kan förväntas lösa på egen hand. Vår uppfattning är att upphandlingen behövde göras om eftersom upphandlande myndighet inte fullt ut utrett hur rättigheterna skulle fördelas innan upphandlingen annonserades.

Beställarens egna svårigheter att förklara villkoren blev avgörande. En särskilt anmärkningsvärd omständighet var att förvaltningsrätten noterade att beställarna själva hade svårigheter att förklara vad som omfattades av respektive villkor. Beställarnas uppgift om att äganderätten inte var exklusiv och att utkast och arbetsmaterial var undantagna stod i direkt motsättning till ordalydelsen i AUC.72. Dessutom angavs i AUC.71 att anbudsgivaren inte utan skriftligt medgivande från beställarna fick nyttja arbetsmaterial – något som inte överensstämmer med påståendet att leverantören fritt kunde återanvända sin erfarenhet. Denna diskrepans mellan villkorens lydelse och beställarnas förklaring i processen blev ett starkt indicium på att villkoren inte uppfyllde transparenskravet.



Det förtjänar att särskilt framhållas att upphandlingen troligen inte hade behövt göras om ifall beställarna hade stått fast vid att äganderätten gällde samtliga handlingar. Det var i första hand diskrepansen mellan villkorens ordalydelse och beställarnas egna förklaringar som fällde upphandlingen – inte äganderättskravet som sådant. Detsamma hade antagligen blivit utgången om den upphandlande myndigheten genom frågor och svar under anbudstiden klargjort att utkast och arbetsmaterial inte omfattades av äganderätten i AUC.72. Fallet illustrerar därmed vikten av att upphandlande myndigheter noggrant analyserar vilka rättigheter de faktiskt behöver innan upphandlingen annonseras, och att villkoren formuleras i enlighet med denna analys.

Upphovsrättsliga aspekter

Förvaltningsrätten tog inte uttrycklig ställning till den upphovsrättsliga frågan om förhållandet mellan upplåtelse och överlåtelse av immateriella rättigheter. Frågan har dock relevans bortom det upphandlingsrättsliga perspektivet. Enligt 27 § upphovsrättslagen (1960:729) gäller att en överlåtelse av exemplar inte innefattar en överlåtelse av upphovsrätten som sådan, och vid tveksamhet om upphovsrättens övergång tillämpas en restriktiv tolkningsprincip (specifikationsgrundsatsen). En upphandlande myndighet som vill förvärva äganderätt till upphovsrättsligt skyddade verk bör därför vara medveten om att villkoren kan komma att tolkas restriktivt.

Praktisk rekommendation

Upphandlande myndigheter som önskar säkerställa rådighet över konsulters uppdragsresultat bör noggrant överväga om en bred nyttjanderättslicens – i enlighet med eller med specificerade tillägg till ABK 09, exempelvis rätt till vidareutveckling, rätt att anlita annan konsult för ändringar och arkiveringsrätt – är tillräcklig för att tillgodose det faktiska behovet. Om äganderätt bedöms nödvändig bör villkoret formuleras så att det tydligt framgår vilka specifika handlingar och material som omfattas av äganderätten respektive nyttjanderätten (t.ex. färdigställda ritningar i bygghandlingsskede, men inte BIM-modeller som innehåller bakgrundsmaterial), att eventuella undantag (såsom utkast och arbetsmaterial) uttryckligen anges, och att förhållandet mellan de olika rättighetsbestämmelserna i avtalet är logiskt konsekvent. Det bör också betonas att det inte är lämpligt att i samma avtal föreskriva både full nyttjanderätt och full äganderätt till samma material utan att klargöra hur bestämmelserna förhåller sig till varandra.

Domens räckvidd

Avslutningsvis bör framhållas att domen är meddelad av förvaltningsrätten i Uppsala som första instans och inte har vunnit laga kraft vid tidpunkten för denna artikel. Det återstår att se om den överklagas och hur kammarrätten i så fall bedömer frågan. Domens principiella intresse ligger dock i att den tydliggör att transparensprincipen kan aktualiseras redan av att avtalsvillkor om immateriella rättigheter är internt motstridiga – oberoende av om det materiella kravet i sig anses proportionerligt. Upphandlande myndigheter som avser att göra avsteg från branschpraxis har anledning att redan nu se över sina villkor.