De dispenskriterier som gäller idag enligt miljöbalken är oerhört stränga och nästan omöjliga att uppfylla. Det finns många exempel på hur strandskyddet omöjliggör eller försvårar markanvändningen och därmed samhällsutvecklingen, allt ifrån fastighetsbildning för generationsskiften och anläggande solcellsparker, till privatpersoners utvidgning av sommarstugans boyta, eller kompletterande byggnationer som brygga eller bastu.
När det gäller kommunerna så brottas de ofta med tidsödande tillstånds- och detaljplaneprocesser för att bygga bostäder i attraktiva och strandnära lägen. Men det stannar inte bara där. Även bostäder som planeras i mer ordinära lägen men nära någon form av mindre vattendrag, riskerar att stoppas på grund av strandskyddet. Många detaljplaner enligt PBL upphävs även efter överklaganden, med hänvisning till att alternativa lokaliseringar för bostäder, eller andra byggnader utanför strandskyddat område inte tagits fram, eller att alternativen inte undersökts tillräckligt av kommunen.
En överklagandeprocess tar ofta flera år i anspråk och innebär stora kostnader för kommuner, byggbolag, andra aktörer och inte minst skattebetalarna. När detaljplanen väl blir upphävd av domstolen får kommunen börja om från ruta ett med detaljplanearbetet. Det här är omtag som kan ta flera år. Projektet riskerar därmed att förlora finansiering innan den nya detaljplanen till sist eventuellt kommit i mål. Den här formen av processer är naturligtvis orimliga och är ett slöseri på både resurser och skattepengar.
Historiska försök att förenkla strandskyddet har stupat på politisk oenighet, eller resulterat i att de nya reglerna i stället blivit än mer otydliga och svårbegripliga. Ett exempel är de LIS-områden (Landsbygdsutveckling i strandnära områden) som kommunerna ska peka ut i sin översiktsplanering. Här är det mycket svårt att vara tillräckligt tydlig som kommun. Oavsett detta arbete gör domstolarna dessutom självständiga bedömningar i en överklagandeprocess, varvid LIS kan underkännas.
Samspelet mellan PBL och miljöbalken är tyvärr också mycket krångligt. PBL har ändrats många gånger sedan den trädde i kraft den 2 maj 2010, och är nu till stor del att betrakta som ett lapptäcke. Detta gäller inte minst kopplingen till strandskydd, miljöbedömning och krav på miljökonsekvensbeskrivning (MKB). Det är lätt för kommunen att hamna fel, både ifall det verkligen är frågan om ett MKB-projekt och gällande de regler som aktualiseras när MKB-projekt väl har konstaterats. Dessutom är det enkelt för motståndare till projekt att driva utdragna överklagandeprocesser i domstol på nämnda grunder.
Så här kan det inte fortsätta. Nu måste tydlighet komma på plats. För att öka förutsägbarhet och undvika många och långa domstolsprocesser, bör kommunerna få möjlighet att peka ut områden som de vill undanta från strandskyddet. En sådan kommunal beslutanderätt kan motsvara det som länsstyrelserna har idag men sällan nyttjar, det vill säga möjlighet att upphäva strandskyddet när det är uppenbart att området saknar betydelse för att tillgodose strandskyddets syften, eller vid små sjöar och vattendrag där områdets betydelse för att tillgodose strandskyddets syften är litet.
Effektivast är förstås att inte begränsa kommunernas beslutanderätt till små vattendrag och sjöar utan låta den gälla generellt. Vill man värna kontrollfunktionen hos länsstyrelserna så kan de ges möjlighet att överpröva kommunens beslut att undanta från strandskydd, men då bara av vissa specifika skäl. Viktigt här är att det inte skapas en rundgång där kommunen måste ändra såväl i översiktsplan, i detaljplan eller fatta dispensbeslut, för att hantera strandskyddet.
Det behöver även införas lättnader i dispenskriterierna och generella undantag gällande anläggningar för förnybar energi såsom solceller, vindkraft, vattenkraft, samt för gruvor och annan samhällsnyttig verksamhet. För att underlätta dragningar av elledningar inom strandskyddat område har ny lagstiftning införts från och med 1 juli 2024. Motsvarande modell kan med fördel användas för andra samhällsviktiga intressen.
Idag finns oerhört många strandskyddade områden i Sverige. I princip varje vattendrag, sjö och strand vid havet har strandskydd med 100 meter, ibland upp till 300 meter. Dessutom omfattas även sådana vattendrag som inte är vattenförande året om. Om byggnationer sker strandnära och på rätt sätt skapar vi alternativ till att växtlighet tar över alla våra strandlinjer, och vi ger därmed bättre förutsättningar för både djurliv och människor. Det finns med andra ord utrymme för förändring och utveckling till samhällets behov. Lägg därtill att bostadsbyggandet har slagit av på takten och bostadsbristen hindrar nu kompetensförsörjningen till bland annat norra Sverige. Vi är nu i ett läge där den så kallade nyindustrialiseringen bromsas. Det är med andra ord hög tid för regeringen att ta tag i strandskyddets framtid och agera för förändring.
Artikeln är publicerad i Dagens Industri 2024-09-26, se länk här >> DEBATT: Strandskyddet hotar nyindustrialisering och välfärd (di.se)
