Plan- och bygglagen (PBL) har ändrats otaliga gånger under de senaste åren. I den helt nya lag som trädde i kraft 2 maj 2011 fanns ett antal nyheter med syfte att underlätta för byggandet och höja kvaliteten, exempelvis reglerna om planbesked och kontrollansvarig. Under de senaste åren har ett antal åtgärder befriats från bygglov, Attefallshus är ett exempel. Ändringar i form av nya lagparagrafer har också skett när det gäller upphävande av detaljplan efter genomförandetidens utgång, bygglovsgivande i strid med detaljplan, exploateringsavtal, bullernivåer, överklagandeprocessen för detaljplaner, samrådskrets etc.
Förra årsskiftet, 1 jan 2015, gjordes detaljplaneförfarandet om. Såsom huvudregel skulle ett enklare förfarande för detaljplaner gälla, ett s.k. standardförfarande. Kriterierna för det enklare förfarandet är dock så oklara att de flesta kommuner väljer att ta det säkra för det osäkra och använder sig av det längre förfarandet, s.k. utökat förfarande för att undvika överklaganden.
Det som kännetecknar PBL idag är att lagen, som i praktiken inte hunnit falla på plats sedan 2 maj 2011, har ändrats så många gånger att det inte längre går att överblicka hur ärenden ska hanteras, vilken version av en paragraf som ska användas och vilka övergångsbestämmelser som ska gälla. Detta är en varken tillfredsställande eller rättssäker ordning. Det drabbar alla byggandets aktörer – kommunerna, byggbolagen, de bostadssökande – och de närboende som berörs av planerad nybyggnation.
Såväl regeringen som oppositionen vill öka möjligheten till bostadsbyggande och effektivisera lagstiftningen. Frågan är dock om man inte kommit till vägs ände när det gäller PBL.
Lagstiftningen är mycket svår att överblicka, efter alla ändringar och inkonsekvenser. Och bekymren med överklaganden och formella felsteg har snarare ökat än minskat i och med alla de nya ordningar som lagstiftaren skapat under senare tid. Samtidigt verkar regeringen inte vilja göra något åt miljöbalken eller våga effektivisera den parallella prövningen som ska ske exempelvis enligt reglerna om strandskydd i 7 kap miljöbalken. Strandskyddet gäller oavsett om man fått bygglov eller inte behöver söka bygglov såsom exempelvis för Attefallshusen. Men det är långt ifrån säkert att den enskilde, ofta en privatperson, alls får strandskyddsdispens enligt miljöbalken– eller ens förstår att strandskyddsdispens måste erhållas innan byggnation får påbörjas. Kriterierna för strandskyddet är stränga, och blev faktiskt strängare år 2009 trots att lagändringarna vid det tillfället från regeringens sida marknadsfördes såsom att det blev lättare att bygga i strandnära lägen. De ändringar som gjordes i september 2014 om att länsstyrelsen ska kunna upphäva strandskyddet för vissa mindre vattendrag och sjöar har inte gett något som helst resultat hittills. Däremot har länsstyrelserna i ett stort antal fall, på flera platser i landet, fattat beslut om utökat strandskydd från 100 meter till 300 meter istället.
Kommunerna kan genom detaljplan upphäva strandskyddet – som ju annars gäller generellt vid alla vattendrag och sjöar. Men det gäller att kommunerna i detaljplanearbetet gör en ordentlig analys och kan visa att detaljplanens ändamål, exempelvis bostadsbebyggelsen, väger tyngre än strandskyddets intressen. Och det är inte alltid så enkelt, särskilt inte när kriterierna för strandskydd är stränga. Vi har nyligen fått ett avgörande från Mark- och miljööverdomstolen på hur detaljplan för ett större bostadsområde, Råstasjön/Arenastaden i Solna stoppades just på grund av strandskyddet. Lika illa gick det i Liljeholmen i Stockholm där större skolbyggnad av samma skäl inte blir av.
Så istället för att ändra ytterligare i PBL är det betydligt effektivare att ta tag i den parallella prövningen enligt miljöbalken om strandskyddet. Förenklar man kriterierna för strandskyddsdispens så underlättas bostadsbyggandet. Och privatpersonen som vill bygga sin bastu eller sitt Attefallshus – får ett betydligt mer rättssäkert läge.
_________________
Pia Pehrson, advokat och delägare
Pelle Stubelius, biträdande jurist
Båda verksamma vid Foyen Advokatfirmas avdelning för Mark- och miljörätt
Artikeln har publicerats i Svenska Dagbladet 9 maj 2016.
