Preskriptionstiden för entreprenörens fordringar för annat än kontraktsarbete och mervärdesskatt, vilket i de flesta fall innebär fordringar avseende ÄTA-arbete, är enligt AB 04 och ABT 06 sex månader från entreprenadens godkännande. Denna begränsning i tiden syftar till att främja beställarens intresse av att inte behöva drabbas av överraskande krav från entreprenören lång tid efter entreprenadens avslutande. Innebörden är därmed att entreprenören förlorar sin rätt till ersättning för sådana arbeten om han inte framställer krav på ersättning för dem inom denna tid. I det mål som nu varit uppe för bedömning i HD hade beställaren dessutom skärpt preskriptionsregeln genom att korta ned tiden för framställande av krav till ”3 månader från godkänd slutbesiktning”.
Efter att entreprenören hade färdigställt den avtalade entreprenaden och anmält den som färdig till beställaren hölls ingen slutbesiktning. Den fråga som sedan uppkom, och som tvisten i HD handlade om, var huruvida entreprenörens krav på ersättning för ÄTA-arbeten som fakturerades ca tolv månader efter att entreprenaden anmäldes färdig var för sent framställt.
Beställarens inställning i målet var att preskriptionstiden ska räknas från den dag som slutbesiktning rätteligen skulle skett, vilket skulle vara i anslutning till entreprenörens färdiganmälan. Det skulle innebära att kravet är preskriberat. Detta resonemang är i sin tur hämtat från AB/ABT:s reglering av besiktning som anger att om slutbesiktning inte kommit till stånd pga. beställarens underlåtenhet (passivitet) så ska entreprenaden anses godkänd och avlämnad från den dag som besiktningen rätteligen skulle ha skett.
Tingsrätten bedömde dock, vilket hovrätten sedan fastställde (med två skiljaktiga ledamöter), att i frånvaro av uttryckligt godkännande av entreprenaden kan preskriptionstiden inte räknas från den dag entreprenaden rätteligen skulle ha godkänts. Besiktningskapitlets reglering (i AB/ABT) bedömdes istället här vara till nackdel för den passive beställaren, där underlåtelse att verkställa besiktning från beställarens sida inte senarelägger entreprenadens avlämnande (med de konsekvenser det medför i form av riskövergång och påbörjan av garantitid). Det konstaterades vidare att om entreprenörens krav i det aktuella fallet skulle anses preskriberat skulle den passive beställaren ha vunnit på detta. Dessutom är det vid en så kort preskriptionstid som i det aktuella fallet angeläget att kunna fastställa tidpunkten från när denna ska börja räknas. Därför ansåg tingsrätten och hovrätten att preskriptionslagens regler om tioårig preskription istället skulle gälla.
HD å sin sida konstaterade (två skiljaktiga ledamöter även här) att ur ett lämplighetsperspektiv borde preskriptionstidens början vara den tidpunkt då arbetena i entreprenaden skulle vara att ”anse som avslutade”. Ett sådant synsätt skulle tala för en utgång av målet i beställarens favör. Samtidigt konstaterade dock HD med hänvisning till bl.a. ett äldre rättsfall att preskriptionsregler, pga. dess rättighetsavskärande verkan, ska tolkas restriktivt och att det saknades klara hållpunkter för en utfyllande tolkning till en sådan tidpunkt. Denna tidpunkt kan inte heller bestämmas på ett entydigt sätt eftersom regelverket inte innehåller närmare reglering av när arbetena ska anses som avslutade. Därför bedömde HD att preskriptionsregeln inte kunde tillämpas när någon slutbesiktning inte skett. Entreprenörens krav var således inte preskriberat.
För egen del ser jag klart sympatiska drag över den bedömning som gjordes av tingsrätten och hovrätten där en part, beställaren i detta fall, inte vinner fördelar av att förhålla sig passiv. Mot detta kan förvisso anföras att även entreprenören som inte tidigare fakturerat varit passiv, om än att någon godkänd slutbesiktning inte förelegat. Till skillnad från beställaren skulle dock inte entreprenören tjäna på sin underlåtenhet att agera, vilket i sammanhanget talar för att denna passivitet var av mer förlåtlig karaktär.
HD:s bedömning var kanske inte lika rättvisefärgad som den som tingsrätten och hovrätten gjorde, utan mer präglad av en tolkning av regelverkets innehåll och upprätthållandet av tidigare tolkningspraxis. Innebörden av utgången i HD är dock densamma. En beställare som förhåller sig passiv och inte genomför slutbesiktning innebär att entreprenören har möjlighet att framställa krav senare än vad som skulle gällt om slutbesiktning hade verkställts i enlighet med vad reglerna föreskriver. Den allmänna passivitetsregeln kan därmed återigen sägas vara bekräftad.
Marcus Eidem, Advokat
