Mark- och miljööverdomstolen (MÖD) meddelade den 22 februari 2022 en dom rörande föreläggande enligt 26 kap. 22 § miljöbalken (MB). Ett bolag hade förelagts av Miljö- och hälsoskyddsnämnden att inkomma med en provtagningsplan, genomföra miljöteknisk undersökning samt redovisa undersökningsresultat och bedömning av risker, samt eventuellt behov av ytterligare undersökningar och/eller efterbehandling.
Bolaget motsatte sig verksamhetsutövaransvar för eventuella föroreningar på den aktuella fastigheten A. Det var i målet ostridigt att bolaget inte bedrivit någon verksamhet på fastigheten, utan att bolaget istället bedrivit hotell- och restaurangtvätt på fastigheten C. Tidigare verksamhetsutövare, bolaget B, hade på fastigheten A bedrivit kemtvätt. Bolaget hade genom ett inkråmsförvärv övertagit bolaget Bs tillgångar. Denna verksamhet på fastigheten A hade dock upphört nio år innan inkråmöverlåtelsen, då verksamheten fortsatt på fastigheten C.
Både Länsstyrelsen och Mark- och miljödomstolen (MMD) avslog bolagets överklagande av nämndens beslut. Länsstyrelsen och MMD bedömda bl.a. att bolaget, genom inkråmsförvärvet av delar av den verksamhet som tidigare bedrivit kemtvätt på fastigheten A, och då det fanns personkopplingar mellan ägare/ställföreträdare av tidigare verksamhet (bolag B) och den nya verksamheten (klagandebolaget), att klagandebolaget kunde hållas ansvarigt som verksamhetsutövare. Bolaget överklagande sedermera till Mark- och miljööverdomstolen (MÖD).
MÖD konstaterade inledningsvis att förelägganden enligt MB kan riktas mot juridiska personer, dvs. att en verksamhet inte kan blir föremål för ett föreläggande, utan dessa ska riktas mot rättssubjekt som har rättspersonlighet och som kan inneha rättigheter och skyldigheter.
Då någon föroreningsskada inte konstaterats på fastigheten A kunde inte något föreläggande enligt 10 kap. MB utfärdas med syftet att den eventuella förekomsten av förorening skulle undersökas. Ett föreläggande om sådan undersökning kan dock utfärdas med stöd av 26 kap. 22 § MB. Enligt 26 kap. 22 MB kan förelägganden riktas mot den som bedriver en verksamhet eller vidtar en åtgärd som kan befaras medföra olägenheter för människors hälsa eller miljön eller den som annars är skyldig att avhjälpa en olägenhet från sådan verksamhet.
MÖD konstaterade att klagandebolaget inte bedriver någon verksamhet på fastigheten A och inte vidtar någon åtgärd på fastigheten som kan befaras medföra olägenhet för människors hälsa eller miljön. Föreläggandet enligt 26 kap. 22 § MB kunde därmed inte utfärdas med dessa omständigheter som grund.
MÖD prövade därefter om bolaget hade något avhjälpandeansvar enligt 26 kap. 22 § MB för den verksamhet som bolag B bedrivit på fastigheten A, men som upphört nio år innan bolagets inkråmsförvärv avseende andra delar av bolagets rörelse.
MÖD konstaterade att principen för avhjälpandeansvar främst regleras i 10 kap. 2 § MB, och innebär att verksamhetsutövaren, dvs. den som bedrivit en verksamhet eller vidtagit en åtgärd som medverkat till föroreningsskadan, ansvarar för denna. Detta är ett uttryck av principen om att förorenaren betalar.
MÖD angav att det var det tidigare bolaget B som bedrivit kemtvättsverksamhet på fastigheten A och att detta bolag i egenskap av verksamhetsutövare är ansvarigt för avhjälpande för potentiella föroreningsskador. Bolaget B upphörde dock med tvättverksamheten på fastigheten A nio år före inkråmsöverlåtelsen. Klagandebolaget hade aldrig bedrivit någon verksamhet på fastigheten A och kunde därmed inte heller ha bidragit till någon föroreningsskada på fastigheten. Mot bakgrund av detta bedömde MÖD att klagandebolaget inte kunde anses vara en verksamhetsutövare med ett eget avhjälpandeansvar för den aktuella fastigheten.
Frågan var då vilken innebörd inkråmsöverlåtelsen skulle ha för klagandebolagets avhjälpandeansvar. MÖD konstaterar inledningsvis att aktiebolag är juridiska personer och att varken ägare eller anställda generellt är ansvariga för aktiebolagets skulder, eller för aktiebolagets avhjälpandeansvar. I vissa fall kan dock ansvarsgenombrott aktualiseras, men det finns ingen rättslig princip om ansvarsgenombrott för avhjälpandeansvar. Enligt praxis kan dock ett moderbolag anses vara att betrakta som verksamhetsutövare vid sidan av dotterbolaget. I denna del ska moderbolagets inflytande över dotterbolaget beaktas, samt om moderbolaget genom koncernbidrag möjliggjort dotterbolagets verksamhet. Detta förhållande kan enligt MÖD inte jämföras med att ett aktiebolag förvärvar delar av inkråmet av ett annat aktiebolag, som utövat verksamheten som kan ha gett upphov till föroreningsskadan. Omständigheten att det föreligger släktförhållanden mellan bolagens ägare eller ställföreträdare ändrar som huvudregel inte denna bedömning.
MÖD konstaterar vidare att en inkråmsöverlåtelse inte har samma rättsverkningar som en fusion, genom vilket det förvärvande bolaget övertar alla rättigheter och skyldigheter från det fusionerade bolaget. Därmed innefattas även vid en fusion det fusionerade bolagets verksamhetsutövaransvar.
Avslutningsvis bedömde MÖD därför att det inte förelåg sådana förutsättningar att det var möjligt att med stöd av 26 kap. 22 §§ MB förelägga klagandebolaget att vidta undersökningar i syfte att utreda eventuell föroreningsskada på fastigheten A som orsakats av tidigare bolags verksamhet på fastigheten. MÖD upphävde därför nämndens beslut.
MÖD öppnar såldes med målet upp för att det just vid inkråmsöverlåtelser inte medföljer något verksamhetsutövaransvar om verksamheten inte fortsatt efter överlåtelsen. Målet blir ytterligare ett träd i den djungel som finns gällande vilket verksamhetsutövaransvar som finns efter överlåtelse vid olika förvärv av företag.
Artikeln är författad av advokat Caterina Carreman och biträdande jurist Sara Eriksson.
