I Sverige råder, med ett fåtal undantag, avtalsfrihet. Det står parterna fritt att bestämma ett avtals innehåll och utgångspunkten är att avtal ska hållas – på latin pacta sunt servanda. Successivt har det dock blivit alltmer tydligt att avtalsparterna har en oskriven plikt att iaktta, eller tillvarata, sin motparts intressen utöver ren avtalsuppfyllelse. En sådan plikt framgår av den avtalsrättsliga lojalitetsprincipen.
Lojalitetsprincipen kan beskrivas som ett krav på rimlig omtänksamhet om motparten inom ett avtalsförhållande. Ett sådant krav är tänkt att leda till att båda parter får ut så mycket som möjligt av förhållandet. Lojalitetsplikten är dock vag som begrepp och har minst sagt otydliga gränser. Hur högt kravet på lojalitet ska vara ställt varierar dessutom beroende på avtalsförhållandet och avtalstypen. Kravet behöver inte heller vila lika tungt på båda avtalsparterna, utan kan vila tyngre på en av parterna. Avseende vissa avtalstyper är lojalitetsplikten mer konkretiserad än i andra typer av avtal. Ett exempel på en mer tydligt avgränsad princip är arbetstagarens lojalitetsplikt gentemot sin arbetsgivare. Lojalitetsplikten är emellanåt också uttryckligen intagen i lagtext, se exempelvis lagen om handelsagenturer och lagen om försäkringsförmedling.
Högsta domstolen (HD) har berört frågan om lojalitetsplikt (ibland synonymt benämnd som omsorgsplikt) vid ett flertal tillfällen. Nedan redogör vi för två avgöranden.
NJA 2017 s. 203 ”Kravmjölken”
Ett mejeri har fått regelbundna leveranser av mjölk från ett lantbruk. Enligt en särskild prisöverenskommelse skulle mejeriet betala tilläggsersättning för KRAV-godkänd mjölk. Mejeriet hävde sedan parternas avtal utan grund, vilket innebar en obefogad hävning och ett avtalsbrott mot lantbruket. Lantbruket fortsatte dock att leverera mjölk till mejeriet även efter avtalsbrottet, men fick då ersättning utan den tilläggsersättning som tidigare hade avtalats och betalats för KRAV-märkningen. Tio år efter den obefogade hävningen krävdes att mejeriet retroaktivt skulle betala tilläggsersättning i enlighet med det hävda avtalet.
HD framförde att många avtal, särskilt sådana som gäller under längre tid och som rymmer ömsesidiga rättigheter och skyldigheter, förutsätter en lojal samverkan mellan parterna under avtalstiden. I det ligger bland annat att parterna har en skyldighet att i vissa för avtalet väsentliga delar lämna varandra upplysningar eller klargöra sin uppfattning i olika avseenden. Det gäller även i situationer då den ena parten gör sig skyldig till ett avtalsbrott.
Sammanfattningsvis ansåg inte HD att lantbruket hade rätt till någon ersättning, utan avslog dess begäran. För att ha haft rätt till ersättning hade det krävts att lantbruket lojalt upplyst mejeriet om att lantbruket ansåg att hävningen var obefogad.
NJA 2021 s. 943 – ”Omsättningsmålet”
Ett bolag hade överlåtit samtliga aktier i bolaget till två köpare. I aktieöverlåtelseavtalet föreskrevs en skyldighet för köparna att överta ett borgensåtagande som säljaren hade i förhållande till en bank, när en viss årsomsättning hade uppnåtts i bolaget. Omsättningen kom dock aldrig att överstiga det avtalade beloppet, eftersom köparna efter överlåtelsen omdirigerat verksamheten till andra bolag närstående till dem. Köparna överlät bolagets inkråm till ett närstående bolag och försatte därefter bolaget i konkurs. Säljaren fick därefter uppfylla sitt borgensåtagande till banken och krävde sedan ersättning motsvarande borgenssumman av köparna.
HD konstaterade att säljaren, sedan aktierna hade tillträtts, förlorat möjligheten att i någon reell mening påverka verksamheten. Detta ställde särskilda krav på köparna att agera så att avtalet genomfördes på ett lojalt sätt. De av köparna vidtagna åtgärderna gav enligt HD bilden av att köparna, i en strävan att skydda den verksamhet som drevs i närståendebolagen, agerade utan att ta hänsyn till säljarens intressen. Eftersom köparna inte efter bästa förmåga verkat för att omsättningsmålet skulle uppnås hade de därmed åsidosatt den lojalitetsplikt som avtalet innefattade. HD fastslog att köparna därför skulle betala begärt belopp till säljaren, eftersom köparnas agerande stått i strid med den lojalitet de hade att visa säljaren.
Slutsatser
Av HD:s avgörande kallat Kravmjölken framgår att avtal förutsätter en lojal samverkan mellan parterna under avtalstiden, och att lojalitetsplikten är av särskild vikt när det gäller avtal som löper under en längre tid. Detta gäller även i situationer då den ena parten gör sig skyldig till avtalsbrott.
I det senare avgörandet, Omsättningsmålet, förtydligar HD att det förekommer en lojalitetsplikt mellan avtalsparter i, som får förstås, alla typer av avtalsrelationer. HD poängterar dock att vilka krav som kan ställas på en parts lojalitet måste avgöras efter en helhetsbedömning av omständigheterna i det enskilda fallet. På vilket sätt och med vilken styrka olika omständigheter påverkar lojalitetspliktens närmare innehåll kan alltså inte anges i en för alla fall gällande princip.
Lojalitetsprincipen och entreprenadbranschens standardavtal
Ovan innebär att även de entreprenadrättsliga standardavtalen AB 04 och ABT 06 omfattas av den allmänna avtalsrättsliga lojalitetsprincipen. Inget av avgörandena ovan rör entreprenadavtal, men av avgörandet angående Kravmjölken framgår att lojalitetsplikten särskilt gäller avtal som gäller under en längre tidsperiod. Entreprenadavtal omfattar ofta just långa, inte sällan mycket långa, tidsperioder. Genom Omsättningsmålet har HD dessutom cementerat lojalitetsplikten som en allmän rättsprincip, även om lojalitetspliktens omfattning måste fastställas genom en helhetsbedömning i det enskilda fallet.
Lojalitetsprincipens inverkan på entreprenadavtal verkar också ha varit något författarna till standardavtalen haft med sig under framtagandet av standardavtalen. Vid en läsning av förorden till avtalen framgår nämligen följande: Parterna bör […] finna former för en fortlöpande dialog samt inom ramen för den allmänna lojalitetsplikten visa varandra förtroende och öppenhet. Även i kommentarstexten till avtalen nämns den allmänna lojalitetsplikten (se kap. 4 § 3 i respektive avtal).
Sammanfattningsvis verkar det inte finnas någon tvekan om att det föreligger en lojalitetsplikt även inom entreprenader med standardavtalen som avtalsgrund. Frågan är dock fortsatt vilken omfattning denna plikt kan tillerkännas.
