Det inte är de specifika speditörsfrågorna som huvudsakligen var av intresse i målet, utan frågan om vad som krävs för att så kallat handelsbruk ska anses vara för handen. HD:s resonemang är nämligen sådana att det finns skäl att fråga sig om också standardavtalen AB 04 eller ABT 06 i vissa fall skulle kunna anses utgöra handelsbruk och därmed gälla för entreprenader utan att standardavtalen uttryckligen inkluderats i entreprenadkontrakten.
Vad är det så som är så spännande med det? Jo, som anges i ingressen härtill skulle AB 04 eller ABT 06 under vissa omständigheter bli avtalsinnehåll även om parterna inte uttryckligen har hänvisat till dem. När parterna vill inkorporera ett standardavtals bestämmelser (som AB 04 och ABT 06 är) i sitt avtal brukar det ske genom att det i kontraktet tydligt hänvisas till standardavtalet i fråga. Men om det inte sker, kan det ändå anse att ett viss standardavtals bestämmelser ändå är tillämpbara på den aktuella avtalsrelationen? Och vad krävs i sådant fall för det?
Så kallat handelsbruk och annan sedvänja ges verkan i en rad centrala förmögenhetsrättsliga lagar. Detta kommer bland annat till uttryck i 3 § köplagen där det slås fast att ”lagens bestämmelser inte tillämpas i den mån annat följer av avtalet, av praxis som har utbildats mellan parterna eller av handelsbruk eller annan sedvänja som måste anses bindande mellan parterna”. Motsvarande bestämmelser finns i vissa andra lagar. Handelsbruket ges alltså en så pass stark ställning att det tillåts gå före så kallade dispositiva (icke tvingande) lagregler.
HD skriver i sitt beslut bland annat att det kan vara så att användningen av ett standardavtal kan leda till att avtalet får ställning som handelsbruk eller annan sedvänja. För att avgöra om ett standardavtal utgör handelsbruk måste man pröva om ”det fått erforderlig stadga och spridning”. Av grundläggande betydelse är hur allmänt använt standardavtalet är inom den aktuella branschen. Att ett standardavtal allmänt använts innebär dock inte att det föreligger att handelsbruk. Det kan också vara så att vissa avtalsbestämmelser fått sådan stadga och spridning att de utgör handelsbruk medan andra, som tillkommit senare, inte har uppnått samma grad av stadga och spridning. Om det saknas konkurrerande standardavtal inom en bransch kan det tyda på att handelsbruk föreligger. Detsamma kan gälla för enskilda regleringar, om det förekommer i flera standardavtal inom branschen. Andra omständigheter som är av betydelse är hur standardavtalet har kommit till och hur länge det har använts. Vidare har det betydelse om avtalet ensidigt speglar vissa kommersiella intressen. Är det däremot välavvägt och tillgodoser båda parters intressen ökar förutsättningarna för att se det som handelsbruk.
Efter att ha redogjort för de allmänna förutsättningarna för handelsbruk övergick HD till att pröva huruvida NSAB kunde anses utgöra handelsbruk. Det är här som det börjar bli intressant att dra paralleller till avtalen inom AB-familjen.
- HD konstaterade att NSAB har upprättats av organisationer som företrätt olika partsintressen; dokumentet är därför välavvägt och tillgodoser båda parters intressen. NSAB får därmed anses utgöra ett så kallat ”agreed document”. Precis som fallet är med NSAB har AB 04 och ABT 06 utarbetats av partsintressen, nämligen inom ramen för Föreningen Byggandets Kontraktskommitté, BKK. BKK består av medlemmar entreprenörs- och beställarsidan. Det kan noteras att det i förordet till AB 04 och ABT 06 anges att dessa ”bygger på en rimlig balans mellan rättigheter och skyldigheter som syftar till en ekonomiskt optimal riskfördelning mellan parterna.” AB 04 och ABT 06 bör även dessa därför kunna anses utgöra så kallat ”agreed documents”.
- HD konstaterade vidare att NSAB är mycket välkända allmänna bestämmelser i speditionsbranschen och att NSAB inte direkt har några motsvarande konkurrerande bestämmelser av samma dignitet. När det gäller AB 04 och ABT 06 tror jag inte att det är en överdrift att säga att dessa standardvillkor fullkomligt dominerar inom den svenska entreprenadbranschen. I praktiken är det väldigt ovanligt att entreprenaduppdrag baseras på andra standardavtal än AB 04 och ABT 06. Villkoren måste därför sägas vara mycket välkända i branschen.
- HD pekar på att NSAB har funnits som standardvillkor under drygt ett sekel. Riktigt så gammalt är inte AB-systemet. AB 04 och ABT 06 är det senaste villkorsversionerna i ett system som har funnits sedan 50-talet. Vad som angetts under denna punkt tillsammans med punkt 2 ovan bör tyda på att AB 04 och ABT 06 har tillräcklig spridning och stadga i branschen.
- I Sverige finns det, till skillnad mot många andra länder, ingen särskild entreprenadlagstiftning. Ej heller finns det någon särskild lagstiftning för speditions- och logistikbranschen. Avsaknaden av särskild lagstiftning för speditions- och logistikbranschen påtalade HD gör att NSAB fyller en viktig funktion. Eftersom det inte finns någon svensk entreprenadlagstiftning borde rimligen detsamma gälla beträffande avtalen i AB-familjen.
Mot bakgrund av kriterierna ovan blev HD:s samlade bedömning att NSAB utgjorde handelsbruk. Som framgår ovan förefaller det som att de kriterier som HD tar upp rörande NSAB kan appliceras på AB-familjens avtal.
Det finns såklart vissa saker som skiljer AB-systemet åt i förhållande till NSAB. Typiskt sett behövs det förhållandevis få bakomliggande uppgifter för att NSAB ska fungera för hela uppdraget, såsom exempelvis pris, var lagring och transport ska ske och till vem eller vilka. När det gäller AB 04 och ABT 06 behövs något fler uppgifter som kan eller bör läggas till avtalen för AB-systemet ska fungera fullt ut. Utöver pris, krävs det vanligen att man har behöver reglera flertalet saker som ska ligga till grund för entreprenaden såsom, men inte begränsat till, ritningar, tekniska beskrivningar osv. NSAB är på det viset troligen något lite enklare att tillämpa så att säga ”rätt upp och ner”. Oavsett de föregående skillnaderna är det enligt mitt förmenade inte helt otroligt att det i en situation där en erfaren beställaren och entreprenör träffar avtal om uppförandet av byggnadsverk eller markanläggningsentreprenad utan att närmare ha reglerat villkoren för entreprenaden annat än pris, vad som ska göras och när arbetet ska vara klart, att AB 04 eller ABT 06 (helt eller delvis), beroende på uppdragets art, kan anses tillämpliga på grund av handelsbruk.
Alla moment som HD tar upp i Speditörpanten passar in på AB-avtalen, det rör sig om ”agreed documents” som tillgodoser båda parters intressen, AB-avtalen är mycket välkända inom branschen och det finns inga uppenbara konkurrenter, AB-avtalen har funnits i olika versioner under lång tid (ca 70 år) och de fyller ett viktigt syfte då det inte finns något särskild entreprenadlagstiftning i Sverige. I avsaknad av särskild reglering mellan parterna är det således inte omöjligt att AB-avtalen skulle kunna komma att anses utgöra handelsbruk och blir tillämpliga på entreprenaden.
Artikeln är författad av Johan Bogren och även tidigare publicerad i SBR Nyhetsbrev nr 9.
