Funktionsansvar och kontrollansvar – lärdomar från Ishallsmålet

I en färsk dom från Svea hovrätt (mål T 16449-23) prövades gränserna för funktionsansvar och kontrollansvar vid totalentreprenad. Domen ger vägledning för hur entreprenadmaskineriet ska tolkas när byggherrens krav ändras och underentreprenörer hamnar i kläm samt krav på bevisning av merkostnader vid beställarhinder.

Målet rör en tvist mellan huvudentreprenören, som var general- och totalentreprenör för uppförandet av en ishall, och dess underentreprenör för El och Vent. Parterna tillämpade ABT 06. Tvisten i hovrätten rörde i huvudsak två frågor: ersättning för byte av armaturer (ÄTA-arbete) samt ersättning för merkostnader till följd av förlängd kontraktstid (hinderersättning).

Kontraktshandlingar och funktionskrav - När förslag blir till ÄTA

En vanlig tvistefråga är gränsdragningen mellan vad som ingår i det fasta priset och vad som utgör ersättningsgilla ändringar (ÄTA-arbeten). I det aktuella målet hade underentreprenören Underentrepenören erbjudit sig att ta fram egna armaturlösningar som uppfyllde funktionskraven i förfrågningsunderlaget, i stället för att följa en förteckning över armaturer som utgjorde bilaga till rambeskrivningen.

Hovrätten fastställer, i enlighet med NJA 2015 s. 862, att den gemensamma partsviljan har företräde vid tolkning av entreprenadavtal. Underentreprenören lyckades styrka att det fanns en gemensam vilja vid avtalets ingående av innebörd att de skulle ta fram ett armaturförslag, trots att det fanns en armaturförteckning bilagd rambeskrivningen.

Huvudentreprenören hävdade att armaturförteckningen utgjorde en föreskriven teknisk lösning.

Hovrätten betonade att om en handling i förfrågningsunderlaget betecknas som ett ”förslag”, kan den sällan anses utgöra en tvingande teknisk lösning. Eftersom Underentreprenören kunde visa att deras valda armaturer uppfyllde de lux-krav som ställts i rumsfunktionsprogrammet (vilket var högre rangordnat än rambeskrivningen enligt ABT 06 kap. 1 § 3), ansågs Huvudentreprenörens krav på att använda dyrare specifika armaturer vara ett ÄTA-arbete. Lärdomen är tydlig: Var noggrann med att definiera vad som är ett absolut krav och vad som bara är en vägledande bilaga. Det följer av tidigare rättspraxis att för att det ska var fråga om en styrd teknisk lösning från beställaren som denne har ansvar för enligt ABT 06 kap 1 § 8, ska det vara tydligt att entreprenören inte har möjlighet att frångå det som beställaren har föreskrivit (se t.ex. Göta Hovrätts dom 2014-12-18, Mål T 1666-13).

Huvudentreprenörens risk för slutbeställarens ändringar

Målets mest intressanta del rör Underentreprenörensrätt till hinderersättning efter att kontraktstiden förlängts med cirka 5,5 månader på grund av hinder.

När Byggherren (kommunen), dvs. Huvudentreprenörens beställare, pausade arbetet för att utreda om ispisten skulle ligga på grus eller betong, försenades projektet med flera månader. Huvudentreprenören medgav tidsförlängning men motsatte sig att betala Underentreprenören för deras merkostnader.

Domstolen tillämpade ABT 06 kap. 4 § 3 p. 1 och konstaterade att hinder som beror på byggherren (Huvudentreprenören) eller ”förhållande på hans sida” ger underentreprenören rätt till ersättning. Hovrätten slog fast att Huvudentreprenören bär risken för sin beställares (kommunens) agerande. För att Huvudentreprenören skulle slippa betala, hade de behövt bevisa att kommunens ändring låg helt utanför Huvudentreprenörens kontroll – en bevisbörda de inte lyckades lyfta. Detta bekräftar den strikta synen på kontrollansvar i entreprenadkedjan som tidigare berörts i bland annat NJA 2013 s. 271.

Bevisbördan för effektivitetsförluster

Trots att Underentreprenören fick rätt i principfrågan om ersättning, fick de se sitt yrkande för ökad arbetstid ogillat. De hade som bevis för hinder i arbetet och effektivitetsförlust endast presenterat en kalkyl mellan budgeterad tid och faktiskt utfall. Domstolen underkände detta med motiveringen att budgeterad tid är en uppskattning och inte bevis för en faktiskt liden skada.

För praktiker innebär detta att det inte räcker att visa att det har blivit dyrare – man måste visa varför och precisera effektivitetsförlusten i relation till hindret.

Vad domen i Ishallsmålet påminner oss om

• Rangordningslistan: Funktionskrav i ett högre rangordnat dokument trumfar detaljerade förteckningar i ett lägre, särskilt om förteckningen kallas för ”förslag”.

• Kontrollansvaret: En huvudentreprenör kan inte enkelt skjuta ifrån sig ansvar för hinder som orsakas av slutkunden. Kontrollansvaret är brett.

• Dokumentation: Budgetavvikelser räcker inte som bevis för skada vid hinder. Det krävs en mer robust utredning av orsakssamband och faktiska merkostnader.