En analys av Svea hovrätts dom i mål T 10437-23
Bakgrund
Parterna i målet var det statliga norska järnvägsföretaget CargoNet AS och den svenska infrastrukturmyndigheten Trafikverket. Parternas avtalsförhållande reglerades av ett kommersiellt trafikeringsavtal, som inkluderade Trafikverkets Järnvägsnätsbeskrivning (JNB). JNB hade utformats ensidigt av Trafikverket och innehöll en ansvarsfriskrivning för indirekta skador och följdskador.
Tvisten uppstod efter att ett tåg tillhörande CargoNet AS spårat ur på en av Trafikverket förvaltad järnvägssträcka. Skador uppstod på såväl tåg som spår och godset förstördes. Urspårningen orsakades ostridigt av ett rälsbrott på en sträcka med så kallad VSP-räl, en rälstyp som är känd för sin benägenhet att utveckla vertikala längsgående sprickor, vilket ökar risken för rälsbrott och urspårning. Olyckan förde med sig att den aktuella järnvägssträckan var ofarbar under cirka en vecka medan reparationer utfördes.
CargoNet AS yrkade i målet ersättning av Trafikverket för utebliven vinst, onyttiga kostnader, utredningskostnader och interna kostnader som uppstått till följd av trafikstoppet – just den typ av indirekta skador och följdskador som omfattades av ansvarsfriskrivningen i parternas trafikeringsavtal.
Parternas ståndpunkter och ordningen för hovrättens prövning
CargoNet AS gjorde gällande att ansvarsfriskrivningen i trafikeringsavtalet skulle jämkas eller lämnas utan avseende med stöd av 36 § avtalslagen. Som grund anfördes att Trafikverket agerat grovt vårdslöst, eller i vart fall vårdslöst, genom att inte vidta tillräckliga säkerhets- och underhållsåtgärder på den aktuella rälsen, trots kännedom om VSP-rälens risker. CargoNet AS menade även att deras möjligheter att påverka avtalsvillkoren varit starkt begränsade, eftersom Trafikverket ensidigt fastställt villkoren i trafikeringsavtalets järnvägsnätsbeskrivning.
Trafikverket medgav att de var vållande till skadan, men bestred ansvar och invände att ansvarsfriskrivningen i trafikeringsavtalet var giltig och skulle upprätthållas, särskilt då båda parter var kommersiella och jämbördiga aktörer. Trafikverket bestred även att någon vårdslöshet förelåg, och anförde att underhåll och kontroller av järnvägssträckan varit adekvata och rigorösa.
Inledningsvis konstaterade hovrätten att de internationella järnvägsrättsliga reglerna i CUI (bihang E till COTIF 1999) inte var tillämpliga på tvisten. Prövningen skulle därmed ske enligt svensk rätt och parternas trafikeringsavtal. Hovrätten prövade därefter om ansvarsfriskrivningen kunde åsidosättas eller jämkas med stöd av 36 § avtalslagen. Inom ramen för bedömningen av ansvarsfriskrivningen hade hovrätten att särskilt beakta partsförhållandet i form av att båda parter var näringsidkare och att saken gällde kommersiell avtalsrätt.
Frågan om jämkning av ansvarsfriskrivning enligt 36 § avtalslagen
Hovrätten inledde med att redogöra för de rättsliga utgångspunkterna för tillämpningen av 36 § avtalslagen. Hovrätten konstaterade att tillämpning av 36 § avtalslagen förutsätter en helhetsbedömning av den aktuella situationen och att tillämpningen alltid ska göras nyanserat, på sakliga grunder och med viss återhållsamhet. Vidare noterade hovrätten att principen om avtalsfrihet bör ges särskild tyngd inom den kommersiella avtalsrätten och att, såvitt gäller jämbördiga avtalsparter, bör det krävas väsentligt mer för att ett avtalsvillkor ska anses som oskäligt. Enligt hovrätten tar en ansvarsbegränsnings oskälighet enligt 36 § avtalslagen i själva verket sikte på frågan om begränsningen med hänsyn till samtliga omständigheter utgör en orimlig riskavvägning mellan parterna. Hovrätten hänvisade även till NJA 2022 s. 354, där det uttalas att graden av oaktsamhet och försäkringsmöjligheter är centrala faktorer vid bedömningen av om en ansvarsbegränsning är oskälig enligt 36 § avtalslagen.
Vid prövningen av de olika grunderna för oskälighet enligt 36 § avtalslagen fann hovrätten:
Avtalets innehåll
Hovrätten bedömde att ansvarsfriskrivningen i trafikeringsavtalet inte utgjorde ett oskäligt avtalsvillkor enligt 36 § avtalslagen, med hänsyn till att regleringen var ömsesidig och utgjorde en förutsebar fördelning av risken för följdskador mellan två kommersiella och jämbördiga parter. Hovrätten betonade att det inte framkommit omständigheter som tydde på att riskfördelningen var ensidigt till Trafikverkets fördel eller att villkoret skulle vara obalanserat.
Omständigheter vid avtalets tillkomst
Inte heller ansågs omständigheterna vid avtalets tillkomst i det avseende att Trafikverket ensidigt bestämt innehållet i järnvägsbeskrivningen utgöra skäl för jämkning. Hovrätten underströk härvid att parterna var jämbördiga och att CargoNet AS inte kunde anses haft en underlägsen ställning eller svårigheter att överblicka konsekvenserna av trafikeringsavtalet.
Senare inträffade förhållanden
Hovrätten prövade därefter om det fanns skäl att jämka ansvarsfriskrivningen eller lämna den utan avseende med hänsyn till senare inträffade förhållanden. Även om Trafikverket under cirka en veckas tid brustit i sitt centrala åtagande att tillhandahålla fungerande infrastruktur, menade hovrätten att det inte framkommit att någon av parterna haft bättre möjligheter än den andra att försäkra sig mot skador till följd av den uppkomna situationen.
Vid bedömningen om Trafikverket orsakat skadorna genom vårdslöshet konstaterade hovrätten att kravet på aktsamhet skulle ställas genom en sammanvägd bedömning av risken för skada, den sannolika skadans storlek, möjligheterna att förekomma skadan och Trafikverkets möjlighet att inse risken för skada. Hovrätten hänvisade även till NJA 2021 s. 1050 p 10, i vilken uttalas att det vid aktsamhetsbedömningen även kan ställas krav på att rimliga säkerhetsåtgärder vidtas och att den handlandes möjligheter att inse risken för skadan ska vägas in, innebärande att Trafikverket hade att redogöra för dessa förhållanden. Hovrätten noterade vidare att CargoNet AS hade att visa på att det funnits möjliga och lämpliga farereducerande åtgärder som Trafikverket hade kunnat vidta. För att undgå ansvar hade Trafikverket, med hänvisning till NJA 2021 s. 1050 p 19, i sådana fall att visa på att åtgärderna inte skulle hjälpt. Även om principerna som Högsta domstolen fastslagit genom NJA 2021 s. 1050 avsåg ett avgörande angående utomobligatoriskt skadestånd så bedömde hovrätten att principerna gällde på motsvarande sätt vid bedömningen av skadeståndsgrundande vårdslöshet inom kontraktsförhållanden, likt nu var att pröva.
Efter en genomgång av utredningen kring VSP-rälens egenskaper, Trafikverkets underhålls- och kontrollrutiner, rälsens ålder kontra belastning, spänningsfri temperatur och slipning kom hovrätten fram till att Trafikverket inte hade agerat vårdslöst. Hovrätten ansåg att Trafikverket vidtagit rimliga åtgärder och att det inte fanns några konkreta indikationer på förhöjd risk just på olycksplatsen innan urspårningen.
Eftersom Trafikverket inte ansågs ha agerat vårdslöst fann hovrätten att det inte heller fanns skäl att jämka ansvarsfriskrivningen på grund av senare inträffade förhållanden.
Sammanfattande slutsatser och kort analys
Även när ena parten ensidigt fastställt avtalsvillkoren krävs det starka skäl för att åsidosätta eller jämka en ansvarsbegränsning med stöd av 36 § avtalslagen när motparten är en jämbördig aktör. Särskilda omständigheter som kan tala för jämkning är exempelvis grov vårdslöshet, partsunderlägsenhet eller ensidigt upprättade och obalanserade villkor utan möjlighet till förhandling. Utgångspunkten är emellertid att det krävs mycket starka skäl för att kommersiella avtal mellan jämbördiga näringsidkare ska kunna jämkas.
Avgörande för bedömningen i målet var att Trafikverket inte ansågs ha agerat vårdslöst. Trots att Trafikverket medgett att de var skadevållande är det graden av klandervärdhet (vårdslöshet eller grov vårdslöshet) som primärt blir avgörande för om en ansvarsfriskrivning kan anses oskälig med hänsyn till ett senare inträffat förhållande. Utifrån hovrättens genomgång av omständigheter och bedömning av dessa kan utläsas att fokus ligger på proaktiva, systematiska och riskbaserade åtgärder snarare än på utfallet i ett enskilt olycksfall.
Avslutningsvis kan konstateras att restriktiviteten kring tillämpningen av 36 § avtalslagen i kommersiella avtalsförhållanden mellan jämbördiga parter är ett uttryck för den starka tradition av avtalsfrihet som råder i kommersiella avtalsförhållanden. Om part i ett jämbördigt kommersiellt avtalsförhållande vill begära jämkning av avtalsvillkor med stöd av 36 § avtalslagen på grund av oskälighet och vårdslöshet bör denne vara medveten om att bevisbördan är hög och att det krävs mycket starka skäl för att nå framgång med talan – vilket i många tvister ligger nära nog en utopi.
Christoffer Löfquist – Partner och advokat
Oscar Jarlung – biträdande jurist
