I dagsläget importeras kritiska råmaterial till stor del från Kina och Demokratiska Republiken Kongo, men i förordningsförslaget listas nu 34 olika sorters råmaterial, där 16 av dessa ses som särskilt viktiga strategiska råmaterial (SRM). Kommissionen vill sätta nya mål till år 2030, då minst tio procent av den årliga förbrukningen av SRM inom EU ska härstamma från geologiska tillgångar inom unionen. Dessutom ska minst fyrtio procent av den årliga förbrukningen av SRM bearbetas i EU-länder. Det finns också andra delförslag, till exempel en helt ny tillståndsprocess för projekt som involverar SRM. Tanken är att processen ska utformas som ett slags snabbspår för att strategiska projekt som involverar utvinning av strategiska råmaterial inte ska överstiga två år, respektive ett år för strategiska projekt som avser bearbetning eller återvinning av dessa material.
Vid en första anblick är det lätt att se Kommissionens förslag som ett välkommet första steg som kan gynna Sverige som gruvnation. Frågan är dock hur mycket av detta snabbspår som blir verklighet om Kommissionens förslag om uppdaterat Industriutsläppsdirektiv (IED) samtidigt ska genomföras. Enligt IED:s nya utformning ska nämligen nya branscher såsom gruvbranschen, inklusive batteriverksamhet och vätgas inkluderas. Direktivet föreslås innehålla betydligt mer detaljstyrning avseende användning av resurser och lägsta möjliga utsläpp. Vidare ska tvingande regler införas om innovation. Kraven leder till en överbyråkratisering parallellt med nya, detaljerade krav på mätningar av utsläpp och resursanvändning. Sammantaget riskerar utvecklingen att försvåra för den avancerade stålproduktion som sker i Sverige. Vidare kommer den nya IED-utformningen tvinga ett stort antal svenska bolag till nya domstolsprocesser för att få till alternativvärden jämfört med direktivets modell. Då ska vi ha i åtanke att situationen med de svenska tillståndsprocesserna är ytterst ansträngd redan idag, och att Sverige har halkat ner rejält på Frasiers lista över attraktiva gruvnationer.
Syftet bakom den nya EU-lagstiftningen är gott, där målet är att minska utsläppen och effektivisera tillståndsprocesserna. Men en överblick av de sammanlagda konsekvenserna av all ny lagstiftning från EU saknas. Likaså saknas en anpassning till de nordiska förhållandena. Nu måste våra svenska politiker arbeta för att påverka IED-direktivets uppdatering och motverka hinder för innovation och risk för ökad byråkratisering. Vi kan inte vänta tills direktiven är klubbade och därefter göra egna tolkningar utifrån nationell lagstiftning. Det senare kommer enbart medföra kritik från EU-kommissionen, omtag och oförutsägbarhet för alla inblandade aktörer. Två tidigare exempel på en sådan utveckling är Ramvatten- och Utvinningsavfallsdirektivets bristfällighet. Det är nu bråttom att aktivt driva frågan på EU-nivå.
Gruv- och stålindustrin är viktiga näringar för Sverige och bolagen som är verksamma inom dessa branscher har en knivskarp internationell konkurrens att förhålla sig till. Om svenska bolag blir förlorare i och med den nya utformningen av IED-direktivet, kommer den gröna omställningen tappa fart och framtidsjobben inom svensk gruv- och stålindustri lysa med sin frånvaro.
Artikeln är författad av Pia Pehrson, Advokat/Partner och Björn Eriksson, biträdande jurist.
Artikeln är även publicerad i Aktuell Hållbarhet 2023-05-24.
