Pia Pehrson är advokat och partner vid Foyen Advokatfirma och har lång erfarenhet av artskyddsärenden. Enligt henne är det väldigt ovanligt att en process som huvudsakligen berör artskyddet pågår så länge och nu är inne på sitt tionde år. I sammanhanget ska det dock tilläggas att det här är flera ärenden som lagts på rad, vilket delvis förklarar att det tagit så lång tid, säger Pia Pehrson till Aktuell Hållbarhet.
– En förklaring till att projektet Örndalen tagit all denna tid är att det är lätt att överklaga och att det inte finns någon avgift kopplad till överklaganden. Det skapar en obalans mellan investerare som tar en ekonomisk risk, och de privatpersoner eller intresseorganisationer som väljer att överklaga, säger Pia Pehrson.
Miljöorganisationers rätt att överklaga styrs av en internationell konvention, men där finns det inget krav på att det ska vara gratis. Finland har till exempel infört en avgift för att överklaga planärenden. En annan modell som Pia Pehrson kan tänka sig är att rätten att överklaga villkoras med att intressenter som vill överklaga ska ha deltagit i samrådet tidigare i processen och framfört sina synpunkter där. Det skulle kunna lösa problemet med att synpunkter kommer väldigt sent i processen, då ett projekt redan har dragit på sig stora kostnader.
– Men det här är inte ett isolerat problem för investerare. Överklaganden med långa handläggningstider är resurskrävande för samhället i stort, så vinsterna med en smidigare process är många och stora.
Artskyddet bygger på två EU-direktiv. Den nationella tillämpningen styr dock Sverige över själva och här pågår en diskussion om hur det här ska se ut framöver. Den är adresserad politiskt och det pågår en utredning just nu. En av frågorna som lyfts är att lagstiftningen i dag fokuserar på artskyddet av varje individ och först i ett senare skede finns möjlighet att ta hänsyn till en mer gynnsam bevarandestatus för den aktuella arten.
– Här skulle det gå att vända på perspektiven och ändå uppfylla de aktuella EU-direktiven, säger Pia Pehrson.
