Två chefer vid Socialförvaltningen i en kommun i norra Sverige åtalades år 2013 för arbetsmiljöbrott genom vållande till annans död alternativt genom grovt vållande till sjukdom. Åklagaren menade att cheferna genom grov oaktsamhet åsidosatt vad som i enlighet med arbetsmiljölagen ålegat dem till förebyggande av ohälsa och att fråga varit om ett medvetet risktagande av allvarligt slag. Bakgrunden till detta var att en anställd under en lång period mått dåligt och slutligen tagit sitt liv i juni 2010. Den anställde hade haft svårigheter att samarbeta med sin närmaste chef varför bl.a. en mobbningsutredning genomfördes internt inom socialförvaltningen. Enligt utredningen hade någon kränkande särbehandling inte förekommit och i maj 2010 varslades den anställde om avskedande. Båda cheferna förnekade brott och bestred att de underlåtit att systematiskt planera och undersöka arbetsförhållandena och att de av oaktsamhet orsakat den anställdes död.
I tingsrätten dömdes de båda cheferna i februari 2014 för arbetsmiljöbrott. Tingsrätten konstaterade inledningsvis att båda cheferna var ansvariga för arbetsmiljön och att de hade ett ansvar för att systematiskt arbetsmiljöarbete bedrevs på arbetsplatsen. Mot bakgrund av vad som framkom i målet fann tingsrätten att båda cheferna dels genom oaktsamhet, dels genom vårdslöshet, orsakat den anställdes hälsotillstånd och död då de åsidosatt vad som ålegat dem enligt arbetsmiljölagen. Oaktsamheten bestod i att man inte vidtagit initiativ till åtgärder, exempelvis en omplaceringsutredning, och den grova vårdslösheten bestod i att man varslat om att avskeda den anställde trots att man hade kännedom om att risk förelåg för att den anställde skulle ta sitt liv.
Domen överklagades till Hovrätten för Nedre Norrland som den 3 mars 2015 friade de båda cheferna. Liksom underinstansen konstaterar hovrätten att det har funnits brister i hur cheferna hanterat den anställdes situation och att de ”i viss mån” har varit oaktsamma i förhållande till arbetsmiljölagens krav på att vidta åtgärder för att förebygga ohälsa. Cheferna har inte undersökt om det gått att anpassa den anställdes arbetsförhållanden och har inte heller undersökt omplaceringsmöjligheterna eller kartlagt rehabiliteringsbehovet. Avseende detta anför domstolen dock att det i praktiken handlar om svårlösta problem där det kan vara svårt att åstadkomma tillfredsställande lösningar varför chefernas oaktsamhet inte kan anses vara så klandervärd att den är straffbar. Oaktsamheten i samband med mobbningsutredningen anses dock vara mer omfattande. Hovrätten finner liksom underinstansen att den utredning som genomförts är bristfällig men eftersom det inte finns några tydliga regler för hur sådana utredningar ska genomföras, anser domstolen att ett större utrymme för misstag och felbedömningar måste tolereras jämfört med om mer detaljerade föreskrifter hade funnits. Oaktsamheten i samband med mobbningsutredningen kan således inte anses vara straffbar. Avslutningsvis anför domstolen rörande varslet om avsked att det inte fanns tillräckliga skäl för detta men att ett felaktigt avskedande i sig inte utgör ett arbetsmiljöbrott samt att det inte med säkerhet går att veta om varslet hade utmynnat i ett avskedande. Med hänsyn till detta är det enligt domstolen inte fråga om sådan oaktsamhet som krävs för att straffansvar ska uppkomma. I målet var ett hovrättsråd och en nämndeman av skiljaktig mening.
Hovrättens dom har skapat reaktioner om var gränserna går för en arbetsgivares ansvar vid arbetstagares självmord. Det som går att konstatera är att linjen inte är tydlig och att rättsläget är ytterst osäkert men att det viktiga är att man har ett gediget systematiskt arbetsmiljöarbete.
Behöver du hjälp med arbetsmiljöfrågor? Tveka inte att höra av dig till Foyens team för arbetsmiljörätt.
