Barn, bin, studsmattor och fabriker- vad är olägenhet för boende?

Publicerat:8 december, 2019
Konflikter mellan grannar både privatpersoner och boende kontra förtag är tyvärr ingenting som hör till ovanligheterna. Problem kan uppstå i alla möjliga situationer avseende buller, skuggning, utsikt, växtlighet eller glada tillrop från studsmattor. I det följande kommer ett antal avgöranden presenteras som visar på vad som räknas som en sådan olägenhet som man inte ska behöva tåla från sina grannar eller närliggande verksamheter.

Vad vi människor uppfattar som en olägenhet är väldigt individuellt så det finns stort tolkningsutrymme över vad som kan innefatta krav på tillsyn eller ingripande mot en verksamhet. Att en större industri som luktar eller har stora utsläpp kan vara en olägenhet men de är de små olägenheterna grannar emellan som även de kan innebära förtret eller problem för olika människor. Mark- och miljödomstolarna, Länsstyrelserna och inte minns kommunerna får handskas med de mest udda fallen. Grunden i lagstiftningen är att en olägenhet enligt miljöbalken 9 kap 3 § ska vara en störning som enligt medicinsk eller hygienisk bedömning kan påverka hälsan menligt och som inte är ringa eller helt tillfällig. Men hur ska då detta tolkas?

Mark- och miljödomstolen vid Växjö tingsrätt avgjorde nyligen ett mål (M 819-19) om olägenhet i villaområde. Målet gällde klagomål på biodling på en fastighet i Söderköpings kommun. Granne X hade på sin fastighet startat en biodling. Granne Y menade att biodlingen skulle förbjudas på grund av att den medförde en störning av sådan omfattning att det utgjorde en olägenhet. Han framförde att familjen hade blivit stuckna flera gånger och att förutom rädslan att bli stuckna smutsade bina även ner deras altan, bilar och husfasad och smutsen var mycket svår att tvätta bort.

Mark- och miljödomstolen konstaterade att av 2 kap. 3 § miljöbalken följer den grundläggande skyldigheten för var och en, som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd, att göra vad som behövs för att skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön inte ska uppstå. Begränsningar kan exempelvis ske avseende verksamhetens omfattning eller genom att verksamheten inte får bedrivas under viss period eller under vissa förhållanden, såsom vid viss vindriktning. Bedömningen av om en olägenhet föreligger ska utgå från vad människor i allmänhet anser, och inte baseras på en persons reaktion i det enskilda fallet. Hänsyn ska dock tas till personer som är känsligare är normalt (MÖD 2017:51). Enligt 2 kap. 6 § miljöbalken ska för en verksamhet eller åtgärd väljas en plats som är lämplig med hänsyn till att ändamålet ska kunna uppnås med minsta intrång och olägenhet för människors hälsa och miljön. Bestämmelsen omfattar all verksamhet och alla åtgärder som inte är av försumbar betydelse i det enskilda fallet.

Vid tillämpning av hänsynsreglerna i 2 kap. 2 – 6 §§ ska en skälighetsprövning enligt 2 kap. 7 § miljöbalken göras. Bestämmelsen tar sikte på bedömningen av vilka åtgärder som rimligen går att vidta och vars kostnader står i proportion till nyttan av det försiktighetsmått som anses behövas i det enskilda fallet.

Domstolen konstaterade sedan att det inte ifrågasätts att Granne Y upplever obehag av biodlingen. De skyddsåtgärder som vidtagits av Granne X anses dock av domstolen ha varit tillräckliga och det saknas därför anledning att förelägga Granne X att vidta ytterligare skyddsåtgärder. Eventuella kvarstående störningar anses inte vara större än vad som skäligen bör tålas. Domstolen avslog därför överklagandet.

Även Mark- och miljööverdomstolen har dömt i ett antal mål i frågan om olägenhet.

Mål nr M 11835–18 från den 19 juni 2019 handlade om en ansökan om inrättande av enskild avloppsanläggning i Norrtälje kommun. Miljönämnden hade beslutat att avslå ansökan från fastighetsägarna. Fastighetsägarna överklagade beslutet till Länsstyrelsen som också beslutade att avslå ansökan eftersom den föreslagna avloppsanordningen saknade en möjlighet att fälla fosfor i en slamavskiljare och på så sätt tillse att tillräcklig fosforrening kunde uppnås. Länsstyrelsen framförde att vattnet från avloppsanläggningen med största sannolikhet skulle komma att rinna ner i en våtmark, varför det bedömdes vara särskilt viktigt att anläggningen klarade uppställda reduktionskrav. Mark- och miljödomstolen gick istället på fastighetsägarnas linje, så nämnden överklagade slutligen målet till mark- och miljööverdomstolen.

I Mark- och miljööverdomstolens dom konstaterade domstolen att det är verksamhetsutövaren som ska visa att anläggningen uppfyller relevanta krav för att verksamheten inte ska medföra skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön. Domstolen gick även vidare och konstaterade att vid bedömning av tillåtligheten ska redan risken för olägenhet i miljöbalkens mening beaktas.

Mark- och miljööverdomstolen konstaterade att det fanns en sådan risk med avloppsanläggningen och att fastighetsägarna inte kunnat motbevisa detta. Efter en rimlighetsavvägning enligt 2 kap. 7 § miljöbalken där domstolen konstaterade att de åtgärder som skulle krävas för att begränsa risken varken var tekniskt komplicerade eller särskilt kostsamma, kunde det inte anses orimligt för fastighetsägarna att utföra sådana åtgärder. Nämnden hade alltså haft rätt i att inte ge tillstånd för avloppsanläggningen och domstolen fastställde därför nämndens beslut och undanröjde mark- och miljödomstolens dom.

I mål nr. M 1457-18 från den 27 november 2018 var fråga om klagomål på grund av buller. Det var en närboende till en bilprovning som klagade på störningar i form av tester av signalhorn. Samhällsbyggnadsnämnden i kommunen beslutade att lämna störningarna utan åtgärd. Ärendet överklagades till Länsstyrelsen men fick avslag även där eftersom ljudet från signalhornen, trots en hög maxnivå, endast varade någon sekund och endast på vardagar och under dagtid.

Målet överklagades till mark- och miljödomstolen som upphävde nämndens beslut. Domstolen konstaterade att ljudet från signalhornen hördes tydligt inifrån bostaden och att karaktären på ljudet var särskilt framträdande på ett sätt som kunde innebära en störning även vid lägre ljudnivåer.

Domstolen konstaterade att det faktum att testerna genomfördes varje arbetsdag och att ljuden av signalhornen skiljde sig från annat buller i området gjorde att ljudet innebar en olägenhet i miljöbalkens mening.

Mark- och miljööverdomstolen gick på mark- och miljödomstolens linje och avslog överklagandet. Ljudet skulle bedömas utgöra en olägenhet.

Mål nr. 5652-18 från den 28 maj 2019 handlade om buller från en verksamhet som blåste upp flaskor. Det var närboende till ett musteri som klagade till miljö- och hälsoskyddskontoret. Bolaget vidtog åtgärder för att reducera ljudet, men de boende fortsatte att framföra klagomål. Miljönämnden i kommunen beslutade då att förbjuda bolaget att blåsa upp flaskor på vissa tider.

Mark- och miljödomstolen avslog bolagets överklagande och målet gick vidare till mark- och miljööverdomstolen.

Även mark- och miljööverdomstolen avslog överklagandet. Bullret skulle enligt domstolen inte enbart bedömas mot de generella riktvärdena utan hänsyn skulle även tas till ljudets karaktär. Ljudet från flaskblåsningen utgjordes av ett svagt men ändå tydligt hörbart monotont dunkande och kunde höras i de närliggande bostäderna. Domstolen menade att den typen av ljud som flaskblåsningen medförde kunde medföra en olägenhet för människors hälsa och att ett förbud var motiverat.

Domstolarna har i sina senare domar lagt stor vikt på vad som gjorts för att begränsa störningar. I samtliga av de tre refererade målen lades stor vikt på vilka skyddsåtgärder som utförts.

Biodlarna hade i det första målet placerat sina kupor på ett så hänsynsfullt sätt som möjligt och arbetade proaktivt med att förhindra störningar från bina. Bikuporna lämnades därför utan åtgärd trots att de innebar en olägenhet för grannen.

I målet med avloppsanläggningen hade fastighetsägarna inte utfört några skyddsåtgärder trots att sådana fanns som varken var tekniskt komplicerade eller kostsamma. Trots att det i det målet endast rörde sig om en risk för olägenhet bedömdes fastighetsägarna ändå inte ha gjort tillräckligt.

I både målet med signalhornen och målet med flaskblåsningen framgick det att även om ljudet i sig inte var så högt att det borde ha föranlett ett förbud, så medförde det repetitiva elementet, och ljudens särpräglade natur att ljuden ändå innebar en olägenhet. Både musteriet och bilprovningen hade vidtagit vissa åtgärder med anledning av ljudet men i det var inte tillräckligt enligt domstolen.

Den tröskel som finns för vad som räknas som olägenhet som ska kunna tålas blir alltså högre när den som orsakar olägenheten arbetar för att begränsa eller förhindra konsekvenserna av den. Även risk för olägenhet innebär ett visst krav på aktivitet från den som vill utföra åtgärden som orsakar risken.

Det verkar även finnas en viss tendens att lägga ett högre preventivt ansvar på en verksamhetsutövare än vad som läggs på en privatperson. Både musteriet och bilprovningen hade vidtagit vissa åtgärder och höll sig inom riktvärdena för buller med förelades ändå med förbud.

 

Caterina Carreman, advokat på Foyen Advokatfirma
caterina.carreman@foyen.se

Isabel Andersson, biträdande jurist på Foyen Advokatfirma
isabel.andersson@foyen.se