Högsta domstolen (HD) meddelade den 11 maj 2022 ett beslut rörande dubbelbestraffningsförbudet – även känd som principen om ne bis in idem (HD:s beslut den 11 maj 2022 i mål Ö 1104-21, ”De uttjänta fordonen”). Bakgrunden i målet var 15 uttjänta fordon som fanns på en fastighet. Bygg- och miljönämnden hade den 15 december 2016 förelagt fastighetsägaren att, vid vite, frakta bort fordonen senast ett halvår efter att beslutet vunnit laga kraft. Vitet utdömdes sedermera, efter viss jämkning.
I oktober 2018 åtalades mannen för miljöbrott. Enligt åtalet ska han ha förvarat de uttjänta fordonen på sin fastighet under perioden april till den 14 december 2016. Tingsrätten kom fram till att det utdömda vitet inte utgjorde hinder mot att pröva åtalet och dömde mannen för miljöbrott. Hovrätten konstaterade att åtalet och vitesföreläggandet avsåg samma fordon och att samma faktiska omständigheter därmed gjorts gällande i båda förfarandena. Enligt hovrätten fanns det på grund av rätten att inte bli lagförd eller straffad två gånger för samma brott hinder mot åtalet. Hovrätten avvisade därför åtalet i den del som avsåg förvaring av uttjänta fordon.
Frågan i HD var om åtalet för förvaring av de uttjänta fordonen avsåg samma gärning som föreläggandet att frakta bort fordonen som legat till grund för ansökan om att utdöma vitet.
Vid en redogörelse av de principer som utformats i såväl praxis från Europadomstolen som HD, konstaterar HD bland annat följande. Tolkningen och tillämpningen av rättigheter som följer av Europakonventionen (EKMR), däribland rätten att inte bli lagförd eller straffad två gånger, ska inte ska vara restriktiva utan effektiva och möjliga att utöva i praktiken. När det gäller frågan om två förfaranden grundar sig på samma gärning är så fallet om förfarandena avser identiska fakta eller fakta som i allt väsentligt är desamma.
I det aktuella fallet rör det sig enligt HD inte om samma gärning. Gärningen som framgår av åtalet sammanfaller inte med mannens underlåtenhet att följa vitesföreläggandet, som varit preciserat till en skyldighet att frakta bort fordonen. Dessutom skiljer sig förvaringen och underlåtenheten att följa vitesföreläggandet åt i tiden. Mot bakgrund av detta anser HD att de faktiska omständigheter som ligger till grund för åtalet inte är identiska eller i allt väsentligt samma fakta som de omständigheter som omfattas av vitesföreläggandet.
En slutsats som kan dras av målet är att ett väl avgränsat vitesföreläggande kan ge möjligheter att även driva en process avseende miljöbrott så länge det inte rör sig om exakt samma tidsperiod eller samma handling, även om det kan vara samma fordon som i detta fallet. Mot bakgrund av kraven på tolkningen och tillämpningen av rättigheter som följer av EKMR, hade det varit intressant om HD – med beaktande av det bakomliggande syftet med vitesföreläggandet – hade utvecklat sitt resonemang ifall syftet med föreläggandet kontra gärningsbeskrivningen hade spelat en roll. Detta fall ger en viss tydlighet i hur dubbelbestraffningsreglerna kan tolkas under vissa omständigheter och det blir intressant att se hur det kommer användas framöver.
