På SvD pågår en debatt mellan några forskare och representanter för gruv- och stålindustrin om cirkulär ekonomi och återanvändning. Frågan är om man behöver bryta ny, ren kalk för framställningen av stål eller om vi i Sverige kan återvinna material istället. Samt vilka miljökrav som kan ställas på återvunnet material. Helt klart är att det inte är tekniskt möjligt att använda återvunnet material såsom råvara för industrin i ett antal fall. Den juridiskt intressanta frågan är om våra myndigheters tolkning av miljöbalken försvårar resursåteranvändning d.v.s. hindrar cirkulär ekonomi.
Vårt juridiska ramverk – miljöbalken – ger i princip tydliga svar. Enligt 1 kap 1 § ska resurshushållning främjas. Miljöbalken ska tillämpas så att återanvändning och återvinning leder till att ett kretslopp uppnås. Vi har krav på kunskap, försiktighet och lämplig lokalisering i miljöbalken. Men också krav på att var och en av oss hushåller med råvaror och utnyttjar möjligheterna till återanvändning och återvinning. Enligt 2 kap miljöbalken där dessa olika hänsynsaspekter tas upp i sina egna paragrafer finns det ingen intern rangordning som säger att den ena ska ha rätten att väga tyngre än den andra vid en prövning.
I Skåne har ett antal kommuner med hjälp av miljöbalkens regler förbjudit lantbrukare att sprida slam på sina åkrar under åberopande av försiktighetsprincipen. Kommunerna har varit oroliga för bl.a. tungmetallhalterna. Detta trots att slammet varit oerhört noggrant kontrollerat och reningsverken som slammet kommer ifrån är REVAQ-certifierade. Slammet ökar produktiviteten i jordbruket och tillför nyttiga ämnen på ett miljömässigt lämpligt sätt. Slamanvändning i jordbruket kan, när den utförs på rätt sätt, bidra till att uppfylla flera miljömål. Fosfor som cirkulerar i ett kretslopp bidrar till att minska beroendet av fosfatmineraler som är en ändlig resurs. Det finns i dagsläget inga fungerande alternativ till slamspridning som ett sätt för vattenreningsverk att göra sig av med slam. Det finns inte plats nog för deponering eller tillgängliga förbränningsanläggningar. Dessutom skulle deponering och förbränning leda till orimliga kostnader men även negativ miljöpåverkan.
Avfall är oerhört strängt reglerat inom EU. Vi i Sverige har gått lite längre och lagt på ytterligare försiktighetsmått för att ett ämne eller ett föremål ska få anses vara en biprodukt och få användas direkt utan tillkommande krav. Samtidigt leder detta i kombination med tolkningen av försiktighetsprincipen i miljöbalken till att användbart byggmaterial inte nyttjas utan läggs på hög.
Ett exempel är järnsand från Rönnskärsverken i Skellefteå. Under många år har den betraktats såsom en produkt som kunnat användas som utfyllnad samt vid väganläggande och olika markarbeten. Kommunen och länsstyrelsen tolkar miljöbalken så att järnsanden blir ett avfall som det krävs tillstånd eller anmälan för att använda. Resultatet blir att järnsanden samlas på hög och i förlängningen måste deponeras istället till stora kostnader. Arbetstillfällen riskeras och miljönyttan kan starkt ifrågasättas. Detta är knappast i enlighet med kretsloppsprincipen.
I tillsynsarbetet lägger kommuner och myndigheter ett oerhört fokus på försiktighetsprincipen och kunskapskravet i miljöbalken. Miljöbalken stadgar dock även att resurser ska återanvändas och att kretslopp ska främjas. Myndigheternas arbete tar sällan hänsyn till resurshushållning samt de negativa ekonomiska och miljömässiga konsekvenserna som följer av att låta användbart material, som i andra EU-länder får nyttjas fritt, läggas på hög.
Det är dags för regeringen att agera. Varför inte meddela en förordning om resurshushållning för att ytterligare understryka vikten av ett kretslopp? Det är nödvändigt och brådskande ur såväl juridiskt som ekonomiskt och miljömässigt perspektiv.
_______________
Pia Pehrson, Advokat/partner
Ludvig Gustafson, biträdande jurist
Pelle Stubelius, biträdande jurist
