Intresset för att bygga havsbaserad vindkraft utanför de svenska kusterna är stort. Enligt branschorganisationen Svensk Vindenergi planerar marknaden för 366 TWh vindkraft varav 67 TWh befinner sig i olika tillståndsprocesser.
Det första tillståndet som de flesta aktörer söker brukar vara för att utforska kontinentalsockeln.
– Sedan när man fått tillstånd, och utfört bottenundersökningen, så kan det visa sig att området man sökt för inte längre är intressant att gå vidare med för att verkligen bygga vindkraft, säger Pia Pehrson som är delägare på Advokatfirman Foyen som hjälper vindaktörer med undersökningsansökningen.
De senaste två åren har antalet ansökningar ökat kraftigt. Före 2020 kom det knappt in några ansökningar alls, men förra året landade 24 stycken på Näringsdepartementets bord och hittills i år har nio ansökningar kommit in.
Tjänstemännen på Näringsdepartementet och på myndigheten Sveriges Geologiska Undersökning (SGU) har svårt att hinna med att utreda alla ansökningar och just nu ligger drygt 30 stycken på Näringsdepartementets bord, varav 15 utreds av SGU. Den genomsnittliga väntetiden för ett tillstånd är mellan 1,5 och 2 år.
”Vi kan konstatera att inkomna förvaltningsärenden som rör just ansökan om utforskning på kontinentalsockeln inför ett havsbaserat vindkraftsprojekt har ökat drastiskt under senare tid”, uppger Näringsdepartementet via sin pressekreterare i ett mejl till Second Opinion.
Vad tittar man på i ansökningarna?
”Ärendena innehåller i regel komplexa frågeställningar i förhållande till andra intressen, såsom till marina däggdjur, såsom sälar och tumlare, sjöfarten och fisket. Ansökta områden för utforskning innefattar i regel alltså motstående intressen. När det finns fler berörda intressen i ett ärende är det av stor vikt att regeringen bedömer ärendet ur alla aspekter och säkerställer att beslut tas efter en fullgod handläggning”, skriver departementet.
Enligt den nuvarande beslutsordningen är det SGU som sköter utredningen medan regeringen fattar det slutliga tillståndsbeslutet. Regeringens beslut följer dock i princip alltid SGU:s rekommendation.
Men den här processen är onödig och tidskrävande, menar regeringen. Därför vill den skapa en ny beslutsordning där SGU inte bara ska sköta utredningarna, utan även fatta de slutliga tillståndsbesluten.
Ändringarna i kontinentalsockelförordningen föreslås träda i kraft från och med den första juli i år, skriver regeringen i promemorian ”Ny beslutsordning för tillstånd att utforska kontinentalsockeln”.
När Second Opinion söker SGU för en kommentar om den föreslagna förändringen avstår myndigheten trots upprepade försök från Second Opinion.
Men i remissvaret är SGU kritisk till att regeringen bedömer att ”den ändrade beslutsordningen innebär en begränsad ökning av SGU:s arbetsbelastning som kan finansieras inom befintliga ekonomiska ramar”.
SGU menar tvärtom att de nya arbetsuppgifterna innebär en avsevärd belastning.
”SGU har redan, inom befintlig ram, fördubblat antalet jurister med mark- och miljörättslig kompetens. Trots detta ianspråktar arbetet med frågor relaterade till kontinentalsockellagen idag en stor del av myndighetens juristkapacitet, vilket medför kännbara undanträngningseffekter för övrig verksamhet på SGU”, skriver myndigheten.
Regeringen vill också att SGU tar över alla befintliga ansökningar som ligger på Näringsdepartementets bord och väntar på tillstånd. Även här är SGU skeptisk.
”Det rör sig om ett förhållandevis stort antal ärenden vilket SGU i dagsläget saknar resurser för att kunna handlägga inom en rimlig tid”, skriver man i remissvaret.
SGU hänvisar till att man skickat en brådskande ansökan till Regeringskansliet om ökade anslag för att kunna hantera en större arbetsbelastning.
När Second Opinion frågar Regeringskansliet om man tagit ställning till SGU:s begäran svarar man kort via sin pressekreterare att:
”Vi följer noga hur inflödet av ärenden är kopplat till kontinentalsockeln”.
– För att förslaget ska få någon reell effekt så krävs det dock att SGU tillförs mer resurser så att det finns kapacitet att möta det ökande antalet ansökningar, konstaterar Pia Pehrson.
***
Fakta: Kontinentalsockellagen
Kontinentalsockeln är i geologisk bemärkelse den del av havsbottnen som tillhör en kontinentalplatta. Kontinentalsockeln ligger i allmänhet på 0-500 meters djup och avslutas i en kontinentalbrant. Den som vill utvinna eller utforska naturtillgångar från kontinentalsockeln eller använda havsbotten på olika sätt behöver oftast tillstånd enligt lagen om kontinentalsockeln. Tillståndsplikten omfattar till exempel undersökning inför anläggande av vindkraftverk till havs och nedläggande av kablar och ledningar på havsbotten. Tillstånd att utforska kontinentalsockeln söks alltid hos regeringen
Källa: Sveriges Geologiska Undersökning
Artikeln är författad av skribent Martin Berg och publicerad på Second Opinions hemsida – >>
