Vad som är en våning och vad som är en källare eller vind är med dagens regler inte helt lätt att förklara. Reglerna om höjd och våningsantal på byggnader kan vara svåra att förstå och tillämpa.
Boverket har därför tagit fram ett förslag till författning som delvis kan ses som en vägledning för att underlätta bedömningen (Exempel på reglering av byggnadsverks höjder och våningsantal (2016:30), den är ej antagen). Där anges att huvudregeln är att alla utrymmen i en byggnad som begränsas uppåt av ett tak och nedåt av ett golv och som är brukbara, är våningar. Antalet våningar i en byggnad är summan av sådana utrymmen som är belägna över varandra. Från denna huvudregel finns det fem undantag. Undantagen anger när en våning, trots huvudregeln, inte ska räknas som våning vid en bedömning av en byggnads överensstämmelse med detaljplan. En sådan bedömning görs oftast vid bygglovsprövning. Om ett eller flera av undantagen är tillämpbara betyder det att våningen inte ska räknas till våningsantalet. Undantagen är ifall 1) avståndet mellan dess golvnivå och byggnadshöjden är mindre än 1,5 meter, eller 2) den i sin helhet är belägen över byggnadshöjden, eller 3) dess bruttoarea är mindre än 1/5 av den närmast underliggande våningens hela bruttoarea, eller 4) avståndet mellan medelmarknivån och golvet i våningen närmast ovanför är mindre än 1,5 meter, eller slutligen 5) den i sin helhet är belägen under mark.
Frågan är återkommande i olika rättsfall, nu senast i MÖD:s dom den 29 januari 2021.
I målet var det fråga om ett enbostadshus där ägarna sökt bygglov för utvändig ändring och påbyggnad. Grannarna ansåg att byggnaden genom denna påbyggnad skulle komma att överstiga två plan, som enligt detaljplanen var det högsta tillåtna, och överklagade därför målet. Länsstyrelsen och Mark- och miljödomstolen (”MMD”) gick på fastighetsägarens linje och avslog överklagandet. De menade att bygget var tillåtligt och i enlighet med detaljplanen eftersom det översta planet var att betrakta som en vind, samt för att det nedersta planet var att betrakta som en källare. Målet överklagades återigen och togs upp av MÖD. MÖD konstaterade inledningsvis att fastigheten omfattas av en stadsplan från 1951, vilken gäller som en detaljplan antagen med stöd av den äldre plan- och bygglagen (1987:10) (”ÄPBL”) enligt 17 kap. 4 § ÄPBL. Detta återupprepas även av punkt 5 i övergångsbestämmelserna i nuvarande plan- och bygglagen (2010:900). Tolkning av detaljplanens bestämmelser ska därmed ske utifrån ÄPBL. Domstolen konstaterade därefter att MMD i sin bedömning av nedersta planet tillämpat 9 § 4 st i äldre plan- och byggförordningen (”ÄPBF”). MÖD förklarade att bestämmelsen i fråga reglerar när en källare ska ses som en våning, och att den därför bara är tillämplig när det är fråga om en källare till att börja med. Då ÄPBL och ÄPBF saknar definition av begreppet källare valde MÖD att kolla på Boverkets allmänna råd och Terminologicentrum TNC, Plan- och byggtermer 1994 och Svensk standard (nu gällande SS 21054:2020). MÖD förklarade därefter att en källare är enligt Boverkets allmänna råd är ett utrymme som helt eller till största delen är belägen under mark, och att det enligt praxis ska göras en samlad bedömning av konstruktion och användningssätt.
Vid sin bedömning av det nedersta planet i den aktuella byggnaden ansåg MÖD att planet utifrån sett gav intryck av att vara en suterrängvåning, och att ingången på det nedersta planet såg ut att vara byggnadens huvudentré med sina stora fönster vid sidan om entrén. I bygglovshandlingarna saknades planritning av bottenplanet. Vid en bedömning av vad som framgått avseende konstruktion och användningssätt i målet fann MÖD därmed att det nedersta planet inte var en källare utan en våning.
Vad gäller frågan om vinden skulle räknas som en våning eller inte behövde MÖD först göra en bedömning av frågan om beräkningsgrundande fasad. Domstolen utgick från ett annat beräkningsgrundande fasadplan än underinstanserna. I bedömningen konstaterade MÖD att det av praxis följer att den fasad som får anses ha störst allmän påverkan bör vara beräkningsgrundande. Fastighetsägaren hade framfört att det som skulle utgöra beräkningsgrundande fasadplan var burspråket i glas i sydvästra fasadens mitt, tillsammans med balkongernas yttersidor och den plåtbeklädda fasaden närmast under taket. MÖD ansåg istället att det var de vita, putsade väggytorna runt fönstren på den sydvästra fasaden som hade störst allmän påverkan. Vid beräkning gjorde detta att byggnadshöjden i MÖD:s bedömning, utifrån mätning i bygglovsritningarna, uppgick till ca 5,5 meter, mätt från medelmarknivån.
På grund av att MÖD utgick ifrån en annan beräkningsgrundande fasadplan, om än från samma fasad, än underinstanserna fick huset en annan skärningspunkt mellan fasadplanet och byggnadens tak. Enligt MÖD:s bedömning blev byggnadshöjden därmed mer än 0,7 meter högre än nivån för vindsbjälklagets översida, vilket är en av förutsättningarna för att en vind ska anses utgöra en våning enligt 9 § fjärde stycket ÄPBF.
MÖD konstaterade även att vinden kunde inredas som bostadsrum samt att det fanns en invändig trappa som förband alla våningsplan samt stora fönster på vinden.
Mot bakgrund av dessa bedömningar fann MÖD att byggnaden hade tre våningar och därmed stred mot detaljplanen. Avvikelsen från detaljplanen kunde enligt MÖD inte ses som en liten avvikelse och underinstansernas avgörande skulle därför upphävas och ansökan om bygglov avslås.
Genom detta domslut har vi därmed fått viss ytterligare vägledning kring vilka bedömningsgrunder som ska användas vi bedömningen av vad som utgör ett våningsplan. För en källare får byggnadens intryck av huvudentré stor betydelse, och för en vind vägs möjligheten att inreda vinden som bostadsrum in i bedömningen – även om vinden saknar bostadsrum vid bedömningstidpunkten.
I juni 2021 lämnades SOU 2021:47, ”Ett nytt regelverk för bygglov” över till regeringen. Där har övervägande skett om tydligare definitioner av suterrängvåning mm. skulle ske, men utredningen fann att dessa definitioner istället får hanteras i en framtida översyn.
