Kort om kommuners skadeståndsansvar utanför avtalsförhållanden
Det man ofta i första hand tänker på när det gäller kommuners skadeståndsskyldighet är skadeståndslagens (1972:207) regler om myndigheters skadeståndsansvar för felaktig myndighetsutövning och felaktiga upplysningar eller råd (3 kap. 2-3 §§).
Skadeståndsskyldighet för kommuner kan dock även uppkomma enligt flera speciallagar som har företräde framför skadeståndslagens regler. Det finns exempelvis bestämmelser om strikt ansvar i ellagen (1997:857) och produktansvarslagen (1992:18). En kommun kan även, såsom VA-huvudman, bli skadeståndsskyldig enligt lagen (2006:412) om allmänna vattentjänster.
På skolans område finns det skadeståndsbestämmelser i skollagen (2010:800) enligt vilka huvudmannen (kommunen) ska betala skadestånd till en elev om huvudmannen eller personalen utsätter eleven för kränkande behandling. Skadestånd ska dock inte utgå om kränkningen är ringa (6 kap. 12 § skollagen).
Högsta domstolens dom
Högsta domstolens (”HD:s”) dom den 3 juli 2020 avser en talan om skadestånd till en elev avseende kränkande behandling enligt skollagen. Målet drevs av Skolinspektionen/Barn- och elevombudet. Motpart var Lidköpings kommun. Den händelse som HD hade att ta ställning till var att några elever hade flyttat på möbler i skolans allmänna utrymmen så att bl.a. en soffa stod i vägen för en central passage mellan skolans olika delar. Eleverna låg i soffan och blev uppmanade att flytta på sig. En av eleverna lydde inte uppmaningen. En idrottslärare tog då tag om elevens nacke och lyfte honom ur soffan. Nackgreppet var kortvarigt och ledde inte till annat än tillfälligt obehag.
Frågan i målet var när ett fysiskt ingripande av en lärare mot en elev vid en ordningsstörning utgör en kränkande behandling som innebär att skolhuvudmannen blir skadeståndsskyldig. Målet aktualiserar också frågan om när ett sådant ingripande är tillåtet för en lärare med stöd av befogenheterna enligt skollagen.
I domen redogör HD inledningsvis för lärares tillsynsplikt som bl.a. ger en lärare rätt att vidta åtgärder för att komma till rätta med en elevs ordningsstörande beteende. Åtgärderna måste stå i rimlig proportion till syftet och övriga omständigheter. De får inte göras för att bestraffa eller disciplinera. Åtgärder som kan utgöra ens ringa misshandel är inte heller tillåtna. Däremot kan det vara tillåtet att ta ett tag om en elevs arm, t.ex. för att leda ut eleven ur klassrummet. Högsta domstolen anger i domen att utgångspunkten dock måste vara att ordningsstörningar i skolan i första hand ska lösas på andra sätt än genom fysiska ingripanden. Samtidigt är det enligt HD ofrånkomligt att det kan uppkomma situationer när det är nödvändigt att ingripa fysiskt mot en elev. Ingripandet ska då vara så lindrigt som möjligt och ske under så kort tid som möjligt. Mer långtgående ingripanden kan bara komma i fråga vid allvarliga ordningsstörningar. Är det fråga om en mindre ordningsstörning får ett fysiskt ingripande bara ske i undantagsfall. Vid en bedömning av om ett ingripande hållit sig inom ramen för tillsynsplikten ska beaktas vad läraren har uppfattat som nödvändigt i den rådande situationen.
Kränkande behandling enligt skollagen definieras som ett uppträdande som kränker elevens värdighet. Definitionen är vid och omfattar allt från brottsliga handlingar till obetänksamma uttalanden. HD konstaterar att varken lagtext eller förarbeten ger någon närmare ledning i fråga om när en elevs värdighet får anses kränkt vid ageranden från en lärares sida. Ett ingripande som ligger inom ramen för befogenheterna utgör i regel inte en kränkande behandling i skollagens mening och är då inte skadeståndsgrundande. Enligt HD utesluter detta dock inte att omständigheterna vid ett fysiskt ingripande – som har skett med stöd av tillsynsplikten – undantagsvis kan ha varit sådant att ingripandet ändå utgör en kränkning, t.ex. med hänsyn till det sätt ingripandet skedde på.
Det ingripande som HD hade att ta ställning till i målet – ett grepp om en elevs nacke – är enligt HD i regel ett fysiskt ingripande av sådant slag att det utgör en kränkande behandling, även om det inte sker i bestraffande eller disciplinerande syfte. Såsom det utfördes var det dock mycket kortvarigt och anpassat för situationen. Det uppnådde omedelbart sitt syfte att få slut på ordningsstörningen i en situation när eleven inte lydde de uppmaningar han fått om att resa sig från soffan. Det var därför inte fråga om någon kränkande behandling i skollagens mening.
Analys
HD:s dom har i media beskrivits som prejudicerande och att den klargör för lärarkåren var gränserna går för vad man får och inte får göra. Detta är enligt min mening tveksamt. Avgörandet är ett gränsfall. Domstolens ledamöter var inte eniga i frågan om lärarens agerande utgjorde en kränkande behandling av eleven eller inte. Två av domarna hade en annan uppfattning. En av dem ansåg att lärarens agerande låg precis på gränsen för en lärares befogenheter enligt tillsynsplikten och att fråga var om en ringa kränkning (som inte ger rätt till skadestånd). Den andra domaren som var skiljaktig ansåg att det inte var befogat att ingripa på det sätt som skedde och att det alltså var fråga om en kränkande behandling i skollagens mening. Utgången i målet var således inte given. Majoriteten av ledamöterna bedömde dock att lärarens grepp om elevens nacke inte var en kränkning i skollagens mening. Domen visar att frågan om skolpersonals fysiska ingrepp mot elever är komplicerad och att frågan om när en elevs värdighet får anses kränkt alltjämt är svår att besvara och beroende av omständigheterna i det enskilda fallet. HD:s bedömning baseras vidare på vad som i den aktuella situationen framstod som befogat och proportionerligt. Det är därför enligt min mening svårt att dra några generella slutsatser av domen.
Sammanfattningsvis är det enligt min bedömning fortfarande oklart var gränsen går för skolpersonalens agerande gentemot elever och följaktligen även för kommunens skadeståndsskyldighet. Huruvida ett agerande utgör en kränkande behandling måste ytterst bli föremål för en bedömning med hänsyn till samtliga omständigheter i det enskilda fallet.
Högsta domstolens dom den 3 juli 2020 i mål nr T 4238-19
_____________________________________
Ulrika Hedberg, biträdande jurist på Foyen Advokatfirma
ulrika.hedberg@foyen.se
