I aktuellt mål genomförde Trafikverket en upphandling av drift och underhåll av vägbelysning i Västernorrlands län genom ett förenklat förfarande enligt LOU. Två leverantörer lämnade anbud, varav det ena blev förkastat med motiveringen att det inte uppfyllde kvalificeringskraven. Bristen bestod enligt Trafikverket i att mängdförteckningen inte var korrekt ifylld. Gulmarkerade fält där priser skulle anges avseende ”tilläggspris fast ersättning per 12-månadersperiod” för å ena sidan tillsyn, skötsel och underhåll av vägbelysning och å andra sidan förebyggande underhåll, hade lämnats tomma. Leverantören ansökte om överprövning och yrkade att bolagets anbud skulle anses kvalificerat att utvärderas. Leverantören argumenterade bland annat att totalpriset för de olika tilläggspriserna kunde utläsas, att avsaknaden av lämnade priser innebar att de uppgick till 0 kr samt att tilläggspris inte kan vara obligatoriskt för anbudsgivare att lämna. Trafikverket invände och anförde bland annat att utlämnande av uppgift inte är det samma som att ange en uppgift om noll kronor och att situationen kunde tolkas som ett misstag av anbudsgivaren.
Kammarrätten konstaterar i sin dom att Trafikverket i kod AFB.31 uppställt formkrav på anbuden innebärande att prissättning och summering ska ske på föreskrivet sätt. Dessa formkrav uppfyller inte klagande leverantörs anbud då markerade gula fält lämnats tomma. Vidare konstaterar kammarrätten att formkravet uppställts för att möjliggöra en korrekt utvärdering av anbuden. Det kan därmed, enligt kammarrätten, inte anses vara ett oproportionerligt krav. Överklagandet avslogs därför.
Sammanfattningsvis kan konstateras att så länge ett formkrav är proportionerligt måste anbuden uppfylla dem för att kunna kvalificeras till utvärdering. I förevarande fall ansågs kravet proportionerligt då det hade uppställts för att möjliggöra en korrekt utvärdering av anbuden. Att utvärdera ett anbud som inte uppfyller ett proportionerligt obligatoriskt krav står i strid med likabehandlingsprincipen, något som slogs fast redan 2016 i Högsta förvaltningsdomstolen, i HFD 2016 ref 37.
