Den 27 januari 2015 meddelade mark- och miljööverdomstolen dom enligt vilken en fastighetsägare som genom arv förvärvat en fastighet inte ansågs vara ansvarig för efterbehandling avseende föroreningar som uppkommit till följd av en äldre avfallsdeponi som var belägen på fastigheten.
I april 2011 utfärdade Bygg-, miljö- och hälsoskyddsnämnden i Värmdö kommun ett föreläggande om rättelse på den felandes bekostnad gällande en äldre avfallsdeponi på en fastighet i kommunen. Enligt föreläggandet skulle fastighetsägaren bekosta efterbehandlingsåtgärder för deponin och föroreningar som uppkommit till följd av denna, samt utreda spridningens omfattning med avseende på bl. a. risker för förorenat yt- och grundvatten och risker för förorenad mark. Efter avslutade efterbehandlings-åtgärder skulle även en uppföljning ske där resultatet utvärderades. Ägaren till fastigheten överklagade beslutet till länsstyrelsen med hänvisning till att fastigheten förvärvats år 2000 genom arv och att denne vid förvärvet inte känt till föroreningen. Vidare anfördes att inget avfall lämnats på platsen sedan slutet av 1950-talet.
Länsstyrelsen konstaterar inledningsvis, med hänvisning till 8 § lag (1998:811) om införande av miljöbalken, att ingen faktisk drift har pågått på fastigheten efter år 1969 varför fastighetsägaren i egenskap av verksamhetsutövare inte kan åläggas något efterbehandlingsansvar. (Enligt nämnda paragraf ska bestämmelserna i 2 kap 8 § samt 10 kap. 2 § miljöbalken (1998:808) om ansvar för skadad miljö tillämpas på verksamheter vars faktiska drift pågått efter den 30 juni 1969.) Härefter prövar länsstyrelsen frågan om ägaren till fastigheten i enlighet med 10 kap. 3 § miljöbalken i egenskap av fastighetsägare kan anses vara ansvarig för avhjälpandet. Länsstyrelsen finner att eftersom fastigheten förvärvats genom arv, och då det i förarbetena till nämnda paragraf anges att förvärv genom arv inte kan leda till något sådant ansvar, ska fastighetsägaren inte anses vara ansvarig för att bekosta förelagda efterbehandlingsåtgärder. Länsstyrelsen upphävde således föreläggandet. Beslutet överklagades av nämnden till mark- och miljödomstolen.
Domstolen anför inledningsvis att verksamhetsutövarbegreppet inte definieras i miljöbalken utan att begreppet utvecklats genom praxis. Såsom verksamhetsutövare betraktas den som har ”den faktiska och den rättsliga möjligheten att vidta en åtgärd”. Domstolen anför vidare att inte enbart det förhållandet att avfall förvaras på en fastighet anses medföra ett ansvar för fastighetsägaren. För att fastighetsägaren ska vara ansvarig måste någon omständighet tillkomma, såsom exempelvis att fastighetsägaren vid förvärvet upptäckt eller borde ha upptäckt att avfall förvarades på fastigheten. Domstolen konstaterar att ägaren till fastigheten, i egenskap av fastighetsägare, har den faktiska och den rättsliga möjligheten att vidta en åtgärd men att då fastigheten förvärvats genom arv, vilket är ett förvärv som vanligtvis inte föregås av någon undersökning, är det inte visat att fastighetsägaren kände till eller borde känna till avfallsdeponin varför överklagandet avslås.
Domen överklagades av nämnden vidare till mark- och miljööverdomstolen som liksom underinstansen avslog överklagandet. Mark- och miljööverdomstolen ansluter sig till underinstansens bedömning och finner att det inte är visat att fastighetsägaren haft kännedom om eller borde känna till avfallsdeponin. Då förvärvet skedde genom arv hade fastighetsägaren vid övertagandet ingen skyldighet att undersöka fastigheten och enbart förvaringen av det miljöfarliga avfallet på fastigheten kan inte anses tillräcklig för att fastighetsägaren ska kunna göras ansvarig för efterbehandlings-åtgärder. Domstolen konstaterar även att fråga är om en obebyggd fastighet med en areal om totalt 15 hektar varför det inte är otroligt att deponin inte hade upptäckts även om avfall legat synligt.
Har Du frågor om miljöansvar vid fastighetsförvärv eller transaktioner? Kontakta gärna Foyens affärsområde för energi-, mark- och miljörätt!
