I 10 kap. miljöbalken (MB) finns regler om avhjälpande av miljöskador. Bland annat regleras vem som är ansvarig för avhjälpande. Bestämmelserna ger uttryck för principen att förorenaren betalar (polluter pays principle). I första hand är det den som bedriver eller har bedrivit en verksamhet som bidragit till en föroreningsskada som är ansvarig för avhjälpande. I de fall flera verksamhetsutövare är ansvariga för föroreningsskadan svarar de solidariskt, men kostnaden ska fördelas mellan dem efter vad som är skäligt. En verksamhetsutövare kan sedan regressvis kräva tillbaka del av kostnaden från andra ansvariga. Ansvar enligt 10 kap. MB gäller i förhållande till det allmänna och kan bara utkrävas av tillsynsmyndigheten.
I miljöbalken anges ett undantag från tillämpning av preskriptionslagen. Ansvar för föroreningsskador omfattas inte av lagen om preskription (se 10 kap. 8 § MB). Syftet med undantaget är att behovet av efterbehandling, som många gånger aktualiseras lång tid efter det att skadan uppkommit, inte ska begränsas av preskriptionslagens bestämmelser om tioårig preskription.
I det aktuella målet i Mark- och miljööverdomstolen (MÖD) hade en bostadsrättsförening väckt talan mot ett bolag om regresskrav för efterbehandlingskostnader enligt 10 kap. miljöbalken. Bostadsrättsföreningen gjorde i målet gällande att bolaget var solidariskt ansvarigt för avhjälpande av föroreningarna och begärde regressvis cirka 9,6 miljoner kronor.
MÖD konstaterade att ansvar för efterbehandling i 10 kap. 4 § MB gäller i förhållande till det allmänna och bara kan utkrävas av tillsynsmyndigheten. Då bostadsrättsföreningen inte vidtagit saneringsåtgärderna efter beslut från tillsynsmyndighet var det enligt MÖD fråga om en ekonomisk tvist mellan två enskilda. MÖD gjorde bedömningen att en sådan fordran faller utanför undantaget från preskriptionslagen och därmed kunde fordran preskriberas. I målet hade bostadsrättsföreningen gjort gällande att undantaget från preskription skulle tolkas analogt så att den aktuella fordran som prekluderats skulle omfattas av undantaget, men då MÖD bedömde att fordran var sådan att den kunde preskriberas prövades aldrig frågan om analog tolkning av reglerna om preklusion (som till exempel innebär att en fordran som inte anmälts i tid till en likvidator inte längre kan göras gällande).
MÖD:s dom innebär att om sanering utförs utan föreläggande från myndighet har den som bekostar saneringen mindre möjlighet att utkräva ansvar från andra som bidragit till föroreningen än om saneringen utförts först efter föreläggande. Följden blir således att den som på frivillig väg genomför saneringsåtgärder inte omfattas av samma skydd som den som gör det först efter föreläggande.
Detta kan få konsekvenser bland annat vid exploatering. Miljöbalken och plan- och bygglagen (PBL) gäller parallellt. Enligt PBL har kommunen planmonopol och ett antal verktyg för att få till stånd en lämplig markanvändning, även ur saneringsperspektiv. Kommuner kan genom detaljplaners planbestämmelser införa att bygglov inte får beviljas innan markföroreningar är efterbehandlade (jfr. 4 kap. 14 § punkt 4 PBL). Detta innebär att kommuner i exploateringsavtal ofta anger att mark, kanske tidigare industrimark, måste saneras innan bostäder eller liknande får byggas. Den som bekostar marksaneringen är i dessa fall exploatören, som annars inte får ingå exploateringsavtalet med kommunen. Marksaneringen blir således ett villkor för beviljande av bygglov eller exploateringsavtal, men ansvaret är ju inte utkrävt av tillsynsmyndigheten enligt 10 kap. miljöbalken.
MÖD:s avgörande kommer i förlängningen att innebära ett avsteg från principen om att förorenaren betalar. Genom kommunernas möjlighet att ställa krav på marksanering i planbestämmelser och i detaljplan kan kommuner kringgå huvudregeln att den ursprungliga verksamhetsutövaren ska bekosta eller utföra marksaneringen. Detta tillvägagångssätt är enklare och i vissa fall mindre kostsamt för kommunerna men kan framstå som orättvist för bl.a. exploatören. Särskilt i de fall då föroreningarna uppkom för lång tid sedan och, med MÖD:s resonemang, kravet på äldre verksamhetsutövare omfattas av preskriptionslagen. Det är ännu delvis oklart vilka konsekvenser MÖD:s avgörande kommer att få. Klart är emellertid att nuvarande praxis leder till ett sämre skydd för den som vidtar saneringsåtgärder av förorenad mark på frivillig basis, vilket i praktiken inte är någon fördel för miljön.
Har Du frågor om ansvar för undersökning av förorenad mark och sanering?
Kontakta:
Pia Pehrson, advokat och delägare på Foyen Advokatfirma pia.pehrson@foyen.se
Sara Eriksson, biträdande jurist på Foyen Advokatfirma sara.eriksson@foyen.se
