Den 1 juni 2022 lät Riksdagen meddela att de röstat nej till regeringens förslag om att i vissa delar lätta på strandskyddet och differentiera det. Foyens jurister Pia Pehrson och Björn Eriksson har tidigare, i nedanstående artikel publicerad den 16 mars 2022, givit uttryck för att ett rejält omtag behövs för att såväl gemene man, kommuner och byggbolag ska förstå vad som krävs för att uppfylla strandskyddet. Strandskyddet har en viktig funktion för biologisk mångfald, men behovet måste balanseras och det behövs en mer lättöverskådlig reglering.
I november 2021 presenterade regeringen en lagrådsremiss med målsättningen att öka strandskyddsbestämmelsernas flexibilitet. Genom åren har liknande försök genomförts för att främja utvecklingen av landsbygden. Dessvärre visade sig förändringarna då ge motsatt effekt och där Strandskyddsdelegationen konstaterade att det fanns ett fortsatt starkt strandskydd i landsbygd medan strandskyddet hade försvagats i tätorter.
Med de förändringar som nu föreslås riskerar vi ett nytt misslyckande. Tyvärr är det som föreslås i lagrådsremissen både juridiskt ohållbart och gör strandskyddsbestämmelserna mer krångliga. Det behövs nu ett rejält omtag för att såväl gemene man, som kommuner och byggbolag ska förstå vad som krävs för att uppfylla strandskyddet.
I lagrådsremissen finns förslag som syftar till att skapa bättre förutsättningar för bostäder och näringsverksamheter, då främst i områden med lågt bebyggelsetryck. Strandskydd ska inte gälla vid anlagda eller restaurerade insjöar och vattendrag. Sjöar som är ett hektar eller mindre, samt vattendrag som är två meter eller smalare vid normalt medelvattenstånd, ska inte ha strandskydd. Där bebyggelsetrycket är högt ska kriterierna för dispens tillämpas mer restriktivt.
Reglerna om s.k. fripassage är oklara och lagrådet har riktat skarp kritik i den delen. Det mest bekymmersamma i regeringens förslag är dock att lagtexten är otydlig och överlåter regleringen till vägledningar från Naturvårdsverket. I praktiken innebär det här att riksdagen tappar kontrollen över den slutliga utformningen av strandskyddsbestämmelserna. Låt oss titta närmare på detta.
l 7 kap. 18 c § MB anges de sex särskilda skäl som får beaktas när en fråga rör upphävande eller dispens av strandskydd. Dispens får endast ges om någon av följande fyra, här relevanta, punkter uppfylls:
- Om det område som avses redan har tagits i anspråk på ett sätt som gör att det saknar betydelse för strandskyddets syften.
- Om området genom en väg, järnväg, bebyggelse, verksamhet eller annan exploatering är väl avskilt från området närmast strandlinjen.
- Om området behövs för en anläggning som för sin funktion måste ligga vid vattnet och behovet inte kan tillgodoses utanför området.
- Om området behövs för att utvidga en pågående verksamhet och utvidgningen inte kan genomföras utanför området.
Genom ett tillägg till bestämmelsen föreslås nu att stor restriktivitet ska gälla för samtliga dessa fyra punkter om ärendet gäller områden av särskild betydelse för djur- och växtlivet, inom områden där bebyggelsetrycket är högt, eller där efterfrågan på mark för fritidshusbebyggelse är mycket stor.
Det nya stycket syftar till att införa ett starkare strandskydd inom högexploaterade områden, men innehållet går inte att utläsa av förslaget till lagtext, utan ska framgå av senare vägledningar. Det här betyder att Naturvårdsverket – i enlighet med sitt uppdrag – med hög sannolikhet kommer ge vägledning om ett stort antal typer av områden som ska anses vara av särskild betydelse för djur- och växtlivet. Därmed riskerar det nya regelverket att bli betydligt mer restriktivt än vad som framgår av den uttryckliga lagtexten.
I SOU 2020:78 ”Tillgängliga stränder – ett mer differentierat strandskydd” föreslogs att kommuner skulle ges möjligheten att ansöka hos Länsstyrelsen, för att helt eller delvis upphäva strandskydd inom landsbygdsområden som uppfyllde vissa kriterier. Förslaget saknas nu i lagrådsremissen, vilket är beklagligt eftersom det hade bidragit till syftet att förenkla möjligheterna till strandnära byggnader i landsbygd.
Lagrådsremissens förslag om strandskyddet är alldeles för svårt att överblicka. Det är krångligt för kommuner, som ofta får sina detaljplaner upphävda i domstol eftersom strandskyddet inte utretts eller beaktats tillräckligt. Men det är även mycket svårtolkat för gemene man som till exempel vill bygga en bastu eller ett komplement till fritidshuset.
För att öka bostadsbyggandet, förenkla för vindkraft, gruvor och infrastruktur, samt göra systemet mer överskådligt, effektivt och förutsägbart, föreslår vi följande.
- Ge kommunerna rätt att besluta om områden där strandskyddet upphävs. Länsstyrelsen får sedan möjlighet att överpröva beslutet, men en betydligt större förutsägbarhet uppnås jämfört med dagens situation där detaljplaner upphävs på grund av strandskyddsreglerna, först efter långa domstolsprocesser.
- Kombinera handläggningen av bygglov enligt PBL och miljöbalken. Strandskyddsdispens måste vara en förutsättning för bygglov och ska hanteras först. Annars blir det bara en falsk trygghet att beviljas bygglov, men därefter inte kunna bygga eftersom strandskyddsdispens vägras.
- Tydliggör i lagtexten vilka skäl som gäller för strandskyddsdispens. Dagens reglering med särskilda skäl ihop med dispenskriterier såsom att anläggningen måste ligga vid vattnet blir svåröverskådligt.
Inför en särskild preskriptionsfrist på hur sent ett strandskyddsbrott får beivras, så inte tillsynsresurser läggs i onödan på äldre bebyggelse.
Strandskyddet har en viktig funktion för biologisk mångfald, men behovet måste balanseras. Strandnära byggnation av bland annat bostäder behövs såväl i tätort som på landsbygden. Dagens regler i kombination med lagrådsremissens förslag gör systemet både urvattnat och svåröverskådligt. Det är dags att prioritera rättssäkerheten och göra ett rejält omtag.
Artikeln är publicerad i Ny Teknik den 16 mars 2022 och författad av advokat och delägare Pia Pehrson samt biträdande jurist Björn Eriksson.
