Konsulters rådgivaransvar

Under vår livstid kommer de flesta av oss att ställas inför situationer där vi behöver be om råd från experter av olika slag, exempelvis vid fastighetsvärdering eller ekonomisk rådgivning. Men vad händer om en rådgivare påstås ha lämnat felaktiga eller dåliga råd som förvärrat ens situation? Tomas Rudenstam och Fanny Johansson vägleder oss genom konsultens rådgivaransvar med koppling till två domar från Högsta domstolen.

Publicerat: 26 mars, 2021

1. Inledning

Under vår livstid kommer vi att ställas inför en mängd komplexa och svårhanterbara frågor och situationer där experter av olika slag kan behöva hjälpa till och ge råd. Det kan handla om värdering av en fastighet, skatterådgivning eller hur och var kapital mest effektivt kan och bör placeras. Tanken är att dessa rådgivare på ett effektivt sätt ska komma med lösningar på det problem som står framför dem. Vad händer om en rådgivare påstås ha lämnat felaktiga eller dåliga råd, vilka i stället förvärrar situationen för uppdragsgivaren?

Högsta domstolen har under 1990-talet avgjort en stor mängd rättsfall om ansvaret för en rådgivare vid felaktig eller dålig rådgivning.[1] Under 2018 och 2019 har Högsta domstolen återigen avgjort två mål avseende rådgivaransvar,[2] men denna gång enbart avseende advokater. Har dessa två mål någon betydelse även för andra rådgivare?

2. Rådgivaransvaret

2.1. Vad är en rådgivare?

I svensk rätt finns idag ingen legaldefinition för vad en rådgivare är. Rådgivning till en uppdragsgivare är en immateriell tjänst och det finns ingen nuvarande direkt tillämplig lagstiftning avseende immateriella tjänster mellan näringsidkare.[3] Det är svårt att rada upp alla olika typer av konsulter som finns. Några som däremot kontinuerligt lämnar olika typer av råd är advokater, ekonomikonsulter, värderings- och besiktningsmän, fastighetsmäklare och revisorer. Rådgivning kan däremot sträcka sig längre till exempelvis tekniska rådgivare, PR-konsulter och IT-konsulter

2.2 Vad är rådgivning?

För rådgivning finns det inte heller någon legaldefinition. I förarbeten till förhållandevis närliggande lagstiftning har det dock definierats närmare.[4] Det som kan antas vara centralt är att någon, med speciell kompetens eller insikter på ett område, vägleder en uppdragsgivare hur denne bäst bör handla för att kunna ta vara på sina intressen fortlöpande eller i ett visst fall.

2.3 Rådgivningsavtalet

Uppdragsavtalet är som utgångspunkt formfritt[5] men sker oftast i skriftform.[6] I de flesta fall är frågan huruvida ett uppdragsavtal föreligger eller inte, ett okomplicerat problem. Det finns dock fall där oklarhet kring ett uppdragsavtals vara eller icke-vara aktualiserats. Högsta domstolen har uttalat att det närmast är en fråga om uppdragsgivarens befogade tillit och om rådgivaren insett eller bort inse att uppdragsgivaren förlitat sig på de aktuella råden.[7] Det är även värt att påminna om principen om avtalsfrihet. Det är upp till parterna själva att avtala om vad som ska ingå i avtalet, eventuella begränsningar och villkor.

2.4 Ansvarsförutsättningar

2.4.1 Ansvarsgrundande råd

Situationer kan uppstå när de råd som en rådgivare lämnat varit inkorrekta. Frågan är då vilket ansvar rådgivaren bär för dessa råd. Den vanligaste skadan som uppstår när en rådgivare oaktsamt rått sin uppdragsgivare är rena förmögenhetsskador.[8] Dessa typer av skador ersätts i kontraktsförhållande oavsett om de vållats genom brott eller inte. Andra typer av skador är dock möjliga, ex. produktansvarsskador.[9] Det är viktigt att skilja på privata och professionella råd. Det förra kan en rådgivare nämligen inte hållas ansvarig för, utan har då en immunitet mot skadeståndsansvar.[10] Om en uppdragstagare tar betalt för sina råd, talar det starkt för att det rör sig om professionella råd.[11]

2.4.2 Lagstadgade ansvaret

Vissa typer av rådgivare har av lagstiftaren givits ett mer långtgående reglerat ansvar än andra. Lagar som reglerar dessa områden sätter oftast enbart de yttre ramarna för ansvaret och reglerar inte i detalj vilka skyldigheter som konsulterna har. Två exempel på konsulter som har ett relativt långtgående lagreglerat ansvar är fastighetsmäklare och försäkringsförmedlare.

2.4.3 Objektiva ansvarsförutsättningar

För att ansvar ska komma i fråga krävs att ett antal objektiva förutsättningar är uppfyllda. Det krävs dels att det är fråga om ett rådgivningsuppdrag, dels att någon skada skett,[12] dels att den aktuella skadan har ett samband med rådgivningen, kausalitet.[13]

2.4.4 Subjektiva ansvarsförutsättningar

För att bedöma om en rådgivare handlat vårdslöst eller ej har ett flertal bedömningsgrunder vuxit fram. En uppdragstagare har en plikt att visa omsorg, vilket kan variera stort beroende på avtalets karaktär.[14] Det måste särskiljas mellan uppdragets arbete i sin helhet och ansvaret för särskilda åtgärder. Det finns exempelvis inget skydd mot besvikelser från uppdragsgivarens sida om en advokat förlorat ett mål genom att denne inte visat den skicklighet som förväntades. Avseende de särskilda åtgärderna, exempelvis iakttagande av en frist eller dylikt, ställs kraven oftast högre.[15]

Det finns även ett etablerat metodansvar, informationsansvar och en pedagogisk plikt. Det ställs ofta höga krav på noggrannhet och en rådgivare kan, trots att denne hållit sig till sanningen, göra sig skyldig till ett oaktsamt vilseledande genom att inte på ett tillräckligt pedagogiskt eller informativt sätt meddelat råden till uppdragsgivaren.[16] För rådgivare generellt har det i litteraturen anförts att det inte, förutom i extraordinära situationer, finns något rent resultatansvar. I stället ska bedömningen rikta in sig på den metod som rådgivaren använt vid sin rådgivning.[17]

Bedömningen kan även skilja på en generalists ansvar kontra en specialists. Exempelvis kan en allmänpraktiserande jurist inte krävas ha samma fulla kunskap om underrättspraxis som en specialist på området.[18]

2.5 Ansvarsbegräsningar

Det finns möjlighet för rådgivaren att helt eller delvis undgå ansvar trots att det framkommit att denne handlat vårdslöst. Möjligheten att begränsa skadan grundar sig i avtalsfriheten och avtalsparterna kan därför redan innan ingående av avtal komma överens om eventuella begränsningar. Exempel på ansvarsbegränsningar är; friskrivningar, beloppsbegränsningar och reklamationsfrister.

3. Advokaters rådgivaransvar

3.1 NJA 2018 s. 414 – ”Advokatens skadeståndsansvar”

Fallet rörde en hävning av ett entreprenadkontrakt. Käranden, Havsbrisen, anlitade en advokat och stämde svaranden. Svaranden bestred käromålet och yrkade i genkäromål att Havsbrisen skulle utge en viss summa till svaranden. Tingsrätten menade att Havsbrisen inte kunnat påvisa någon skada och biföll svarandens genkäromål. Havsbrisen överklagade domen och åberopade kvittningsvis en fordran med grund i entreprenadkontraktet. Hovrätten fann att yrkandet omfattades av rättskraften av tingsrättens dom då enbart genkäromålet fått prövningstillstånd.

Havsbrisen väckte talan mot advokaten och menade att advokaten agerat vårdslöst. Högsta domstolen menade att frågan om skadeståndsskyldighet gentemot en advokat föreligger måste ses i relation till omständigheterna i det enskilda fallet. Hänsyn ska tas till uppdragets komplexitet och omfattning, tid till förfogande och tidigare erfarenheter. Det föreligger ofta svåra överväganden och komplexa juridiska frågor där bedömningen i stället bör riktas mot om advokaten varit tillräckligt omsorgsfull. Högsta domstolen menade att aktuellt misstag, med beaktande av fallets omständigheter, inte föranledde något skadeståndsansvar.

3.2 NJA 2019 s. 877 – ”Advokatens skatterådgivning”

Denna tvist rörde skatterättsligafrågor. Ett bolag hade genomfört en paketering av fastigheter för försäljning. Skatterättsnämnden underkände en tid senare en liknande transaktionsstruktur. Detta medförde att Skatteverket även underkände bolagets paketering, vilket resulterade i en väsentligt förhöjd inkomstskatt samt ett skattetillägg.

Bolaget väckte talan mot advokaten och menade att advokaten varit vårdslös. Högsta domstolen uttalade att uppdragets ram, om inget annat sägs, ska omfatta det som typiskt sätt kan förväntas av en advokat vid den aktuella sortens rådgivning. Frågor om uppdragets omfattning, komplexitet, tid till förfogande och klientens risktagande måste beaktas. Vid svåra frågor ska bedömningen inriktas på den metod som advokaten använt. Prövningen ska då ta sikte på om advokaten varit tillräckligt omsorgsfull och gjort bedömningar grundade på en fackmannamässig undersökning av rättsläget som det framstod vid tidpunkten för rådgivningen, inte i vilken utsträckning som ett uttalande i en rättsfråga står sig vid en senare prövning. Det tillåts därför ett beaktansvärt utrymme för olika slutsatser vid mer komplicerade frågor. Enligt Högsta domstolen ansågs rådgivningen inte vara vårdslös.

4. Advokatmålens tillämplighet på andra typer av rådgivare

4.1 Introduktion

Nedan ska de två rättsfallen tolkas ur två perspektiv, ett restriktivt och ett extensivt. Tanken är att se hur smalt eller brett advokatmålen skulle kunna finna tillämpning och vilka typer av rådgivare som därför skulle träffas av dessa domar eller inte. Hur en domstol skulle döma i frågan är dock omöjligt att veta eftersom de enskilda omständigheterna i varje fall kan skilja så pass mycket.

4.2 Restriktiv tolkning

Vid en restriktiv tolkning av de ovan redogjorda rättsfallen kan det utläsas delar som är generella till sin karaktär och i linje med det som i tidigare rättsfall konstaterats. Däremot måste den speciella utformningen i såväl advokat-klient-situationen som andra uppdragssituationer beaktas. Inte sällan måste bedömningen vara individualiserad och inte gå utanför den egna gruppen av yrkesverksamma på grund av rådgivargruppernas olikheter.[19] Vid jämförelse av exempelvis advokater och fastighetsmäklare, ser man skillnader vad gäller bland annat lojalitet. Medan advokater enbart ska vara lojal gentemot sin klient, ska en fastighetsmäklare vara lojal gentemot båda parterna.

Det har även i litteraturen uttalats att det är av vikt att rättsfall inte utsätts för tolkningar som är att anse som för långtgående där omständigheter nästintill ”pressas” in i en struktur som egentligen inte passar.[20] Det skulle möjligtvis vara naivt att tro att alla typer av rådgivare skulle kunna finna tillämpning i advokatmålen. Kanske skulle advokatmålen ha större bäring och tillämplighet gentemot konsulter vars uppdrag kan antas ligga närmare en advokats, exempelvis olika typer av ekonomiska rådgivare.

4.3 Extensiv tolkning

Ur ett extensivt perspektiv, torde advokatmålens generella uttalanden vara så pass generella att de får antas vara gällande för alla typer av rådgivare. De centrala delarna – såsom metod- och informationsansvar, den pedagogiska plikten, fackmässighet samt en helhetsbedömning av de enskilda omständigheterna – är att se som generella. Det är svårt att sätta upp tydliga regler om grunder för ansvar som är tillämpliga, utan ramar och utgångspunkter är det som går att ta fasta på vid en bedömning. Då advokatmålen ger uttryck för dessa utgångspunkter, finns stöd för att dessa kan anses vara tillämpliga gentemot andra rådgivare.

Kanske kan det ändå vara svårt att argumentera för att rättsfallen kan användas analogt på exakt alla rådgivargrupper eftersom det finns så pass många olika grupper. Men kanske kan advokatmålen tänkas utvidga och göra ansvaret tydligare för fler grupper än som tidigare kunnat antas?

5. Avslutande ord

Det är nästintill en omöjlighet att förutspå hur en domstol i ett mål rörande konsulters ansvar för felaktig eller dålig rådgivning skulle döma, speciellt om gruppen inte varit föremål för prövning tidigare. Ett antal gemensamma nämnare har kunnat utläsas och trots att det inte gått att hitta ett generellt rådgivaransvar, kanske det just är dessa gemensamma nämnare som är rådgivaransvaret.

Hur bred en tillämpning av advokatmålen kan tänkas ha är som ovan resonerat inte helt glasklart. I vår mening måste en distinktion göras mellan olika typer av konsultuppdrag. Det finns många typer av konsulter som jobbar inom olika sektorer med olika stora värden på spel, såväl emotionella värden, som ekonomiska och tekniska värden. Trots att dessa värden ofta i stort bygger på subjektiva uppfattningar, skulle kanske kunna antas att advokater och konsulter inom ex. PR ligger längre ifrån varandra än vad ex. advokater och ekonomiska rådgivare kan tänkas göra. Med detta i beaktande, är det enligt vår uppfattning troligt att dessa mål kommer ha ett prejudicerande värde och räckvidd gentemot rådgivare bortom advokatyrket. Hur lång räckvidd är svårt att avgöra, men vi anser att åtminstone jurister, ekonomiska rådgivare, skatterådgivare och möjligtvis även tekniska rådgivare skulle kunna tänkas falla inom de utgångspunkter som Högsta domstolen uttalar i advokatmålen.

Innan Högsta domstolens avgöranden avseende advokater, har det förts diskussion om rådgivaransvaret och dess eventuella framtida utveckling. Det har tidigare uttalats att det finns en oro att ansvaret blir allt för långtgående. Det som dock kan framhållas avseende advokatmålen, är att Högsta domstolen nu kanske ”bytt riktning” och i stället framhållit en förhållandevis snäll metod. Frågan är om en mer slapp eller snäll inställning och mer omfattande skydd för rådgivaren är önskvärt i stället för den mer strikta inriktningen? Kanske finns det andra sätt att reglera att råden blir av bra kvalitet utan att rådgivaren kan gå ”fri” för eventuella felaktigheter, exempelvis, utomjudiciella marknadskrafter, disciplinärenden eller fler och mer omfattande undersökningar av branschorganisationers medlemmar. Frågan är också om det behövs någon konsultansvarslag eller dylikt för att reglera och kontrollera konsulters uppdrag och ansvar?

 

[1] Jfr. bl.a. NJA 1992 s. 58, NJA 1992 s. 243, NJA 1992 s. 502, NJA 1994 s. 598, NJA 1995 s. 505, NJA 1995 s. 693.

[2] NJA 2018 s. 414, NJA 2019 s. 877.

[3] Hellner, Jan, Speciell avtalsrätt II – Kontraktsrätt – 1 häftet. Särskilda avtal, 7 u., Wolters Kluwer, 2019 Stockholm, 7 kap.

[4] Se bl.a. Prop. 2002/03:133, Lag om finansiell rådgivning till konsumenter, s. 45 f. och SOU 1979:36, Konsumenttjänstlag, s. 100.

[5] Kan dock finnas specifika krav för särskilda rådgivare, jfr. bl.a. 9 § 1 st. i fastighetsmäklarlagen (2011:666) där det finns ett skriftlighetskrav. Men generellt föreligger inga formkrav för avtal om immateriella tjänster, Hellner, Speciell avtalsrätt II – Kontraktsrätt – 1 häftet. Särskilda avtal, s. 243 f.

[6] Hellner, Speciellt avtalsrätt II – Kontraktsrätt – 1 häftet. Särskilda avtal, s. 243 f.

[7] NJA 1992 s. 243.

[8] Kleineman, Rådgivares informationsansvar – en probleminventering, s. 187. Se 1 kap 2 § skadeståndslagen (1972:207) (SkL) för definition av ren förmögenhetsskada.

[9] Se bl.a. NJA 1968 s. 285.

[10] SOU 2002:41 s. 29 samt Kleineman, Jan, Ren förmögenhetsskada – Särskilt vilseledande av annan än kontraktspart, Juristförlaget, Stockholm 1987, s. 513 ff.

[11] Gullefors, Björn, Ansvar & skadestånd – reglerna om ansvar för rådgivare, mäklare och andra konsulter, 2 u., Björn Lundén information, Näsviken 2002, s. 43.

[12] Kleineman, Rådgivares informationsansvar – en probleminventering, s. 187. Se 1 kap 2 § skadeståndslagen (1972:207) (SkL) för definition av ren förmögenhetsskada.

[13] Hellner m.fl., Speciell kontraktsrätt II kontraktsrätt 2 häftet. Allmänna ämnen, s. 225.

[14] Ramberg, Kontraktstyper, s. 125.

[15] Hellner, Speciellt avtalsrätt II – Kontraktsrätt – 1 häftet. Särskilda avtal, s. 246 f.

[16] Kleineman, Rådgivares informationsansvar – en probleminventering, s. 188. Jfr. Även NJA 1994 s. 532

[17] Ramberg, Kontraktstyper, s. 126.

[18] Se bl.a. NJA 1981 s. 1091.

[19] Kleineman, Ren förmögenhetsskada – Särskilt vilseledande av annan än kontraktspart, s. 513.

[20] Westberg, Prejudikattolkningens ABC i Normativa perspektiv, s. 586.

Liknande artiklar

Fler nyheter