Genom denna möjlighet kan parterna föra bevisning avseende skriftliga handlingar i samma omfattning som om ett förhör skett under en huvudförhandling.[1] Möjligheten att utfå skriftliga handlingar delas in i processuell edition och materiell edition, mer om detta nedan.
Bevisbörda i tvistemål
I domstolsprocesser åläggs alltid en av parterna bevisbördan för de omständigheter som görs gällande. Om denna part misslyckas med att bevisa den aktuella omständigheten har domstolen att utgå ifrån att omständigheten inte föreligger. I vilken omfattning en part måste förebringa bevisning bestäms av i målet aktuellt beviskrav, vilket förändras beroende på vad tvisten avser. Några generella regler om hur bevisbördan ska fördelas och vilket beviskrav som ska uppnås finns inte. Beviskravet i mål där förlikning är tillåten är dock normalt att en omständighet ska vara styrkt. Även om fördelningen av bevisbördan och för den specifika tvistefrågan aktuellt beviskrav normalt hanterats i praxis finns vissa bevislättnader intagna i lagtext. Exempelvis krävs det, enligt rättegångsbalken, i vissa fall inte att en part uppbär full bevisning avseende en skadas omfattning eller värdering.[2] En sådan bevislättnad innebär dock inte att den part som har bevisbördan för omständigheten helt kan undgå att föra bevisning.[3]
Processuell edition
För att processuell edition ska beslutas av en domstol krävs enligt 38 kap. 2 § rättegångsbalken att begäran avser en skriftlig handling samt att handlingen kan antas äga betydelse som bevis. Den editionsbegäran riktas mot måste inneha handlingen. En avvägning ska även ske mellan bevisningens relevans i målet och motpartens intresse av att inte lämna uppgiften.[4] Bestämmelsen innehåller dock undantag. Om skriftliga handlingar innehåller yrkeshemligheter kan de endast lämnas ut om det finns synnerlig anledning. Vidare finns det regler som undantar handlingar som omfattas av skyddet för kommunikation mellan närstående och den tystnadsplikt som gäller för vissa yrkesgrupper.[5]
Eftersom möjligheten till insyn hos andra företag eller privatpersoner oftast är obefintlig har lagstiftaren infört en reglering vilken möjliggör för en part att utreda för vilka handlingar edition kan begäras. Enligt 42 kap. 8 § rättegångsbalken är en part, efter framställning av motparten, skyldig att uppge vilka skriftliga bevis man innehar.[6] Handlingarna ska således vara aktuella som bevisning. För att bestämmelsen ska användas krävs vidare att det i målet är utrett vilka de tvistiga frågorna är.[7] Någon sanktion för en parts vägran att uppge vilka handlingar denne innehar, utöver att viss bevisverkan kan tillmätas, finns dock inte.[8] Om ett föreläggande enligt 42 kap. 8 § rättegångsbalken resulterar i ett svar från motparten där denne anger att några handlingar inte finns kan det antas att möjligheten för en domstol att konstatera att svaret är felaktigt och ta hänsyn till detta vid målets avgörande är relativt begränsad.
Materiell edition
Även materiell edition avser endast skriftliga handlingar. För att det ska bli aktuellt med materiell edition krävs att part visar att det föreligger en skyldighet för motparten att tillhandahålla handlingen, exempelvis om skyldigheten framgår av ett avtal mellan parterna. Utöver att begäran om materiell edition kan framställas i en pågående process kan även särskild talan väckas för att en part ska utfå handlingar.
Edition i praktiken
Sammanfattningsvis behövs det förhållandevis mycket information för att en part ska ha möjlighet att få tillgång till skriftliga handlingar genom edition. En part bör därför reflektera över om motparten innehar handlingar som styrker vad parten anför i målet, alternativt motbevisar vad motparten anför. För att en korrekt bedömning av en parts chans till framgång i en tvist ska vara möjlig är det lämpligt att denna reflektion sker snarast möjligt och i vart fall innan ett domstolsförfarande inleds.
[1] Se NJA 2014 s. 651 samt däri gjorda hänvisningar.
[2] Se 35 kap. 5 § rättegångsbalken.
[3] Se NJA 2005 s. 180 samt 2017 s. 53.
[4] Se NJA 2014 s. 651 samt däri gjorda hänvisningar.
[5] Se 38 kap. 2 § andra stycket sista meningen och 36 kap. 6 § rättegångsbalken.
[6] Bestämmelsen har kommenterats i SvJT 2020 s. 259.
[7] Rättsfakta och bevisteman måste vara utredda och tvistiga.
[8] Se 35 kap. 4 § rättegångsbalken.
