Att äga eller inte äga – är det frågan?

Användningen av digitala modeller i samhällsbyggandet ökar starkt. De ger möjlighet för alla aktörer att effektivisera sitt arbete samtidigt som man bidrar med större nytta till sina kunder – säkrare analyser, bättre visualisering, snabbare processer, lättare åtkomst till viktig information, minskad risk för fel etc. För att alla ska ha nytta av modellerna på bästa sätt behöver modellerna ”leva” och vara uppdaterade genom alla skeden – från tidig planering till långsiktig förvaltning. Det ställer krav av både teknisk och juridisk karaktär. Behöver dagens juridiska regelverk ändras eller kan det tillämpas även i en ny mer digitaliserad värld?

Publicerat: 18 maj, 2021

Enkätsvar visar att osäkerhet om upphovsrättsliga frågor hämmar digitaliseringen

I ett pågående projekt om avtalsjuridik och digitala modeller har vi gjort en enkät som besvarats av personer från olika delar av samhällsbyggnadssektorn och med olika erfarenhet och kunskap. Syftet är att få bättre vägledning till hur man juridiskt ska behandla frågan om digitala modeller i samhällsbyggandet. Ett återkommande område, som nog måste anses hämma användningen av digitala modeller som ett effektiviserande verktyg i samhällsbyggandet är frågeställningarna om upphovsrätt, nyttjanderätt och äganderätt. Med denna artikel vill vi försöka reda ut begreppen och lämna några förslag.

Åtkomst till modellerna under hela livscykeln behövs

Först och främst kan man behöva rekapitulera varför det är så viktigt att ge åtkomst till modeller genom hela en byggnads eller anläggnings livscykel. Digitalisering är en av nycklarna till en framgångsrik, attraktiv och värdeskapande samhällsbyggnadssektor. Vi har mycket att lära av andra sektorer i samhället, där företag i olika branscher genom konsekventa och heltäckande digitala verktyg och arbetssätt ökat såväl kundnytta som egen stabilitet och utvecklingsförmåga. Fartyg, bilar, flygplan och många andra produkter stöds av digitala system med modeller som ger nytta genom produktens hela livscykel, såväl vid design och produktion som vid drift och service. Samhällsbyggandet behöver ta rejäla kliv i detta avseende. Men för att dra nytta av de digitala modellerna i samhällsbyggandet, där många olika företag arbetar i olika skeden, måste vi hitta förutsättningar som gör att varje part i kedjan kan få tillgång till modellerna, samtidigt som ansvar och ersättning för tillhandahållen service regleras på ett enkelt och affärsmässigt sätt.

Under projektering och vid upphandling av entreprenör

Ett typfall för ett byggprojekt är att en digital modell (eller ofta flera, varje disciplin har ofta sin egen) skapas under projekteringsskedet. Förutom att vara till stor nytta som beslutsunderlag under detta skede kan modellen utgöra underlag för det kalkylerbarbara och entydiga förfrågningsunderlag som behövs för att göra en entreprenadupphandling som ger jämförbara anbud. Principen är densamma oavsett entreprenadform, men modellen har naturligtvis en avsevärt högre detaljeringsgrad vid utförandeentreprenad än totalentreprenad. Under anbudsskedet har anbudsgivarna nytta av modellen både för att förstå projektets komplexitet och hitta konkurrenskraftiga sätt att ta sig an uppgiften, samt givetvis att med korrekta uppgifter (lika för alla) göra de kostnadskalkyler, tids- och resursplaneringar som krävs för att lämna anbud.

Under produktionsskedet

När entreprenör har upphandlats är modellen till stor nytta för entreprenörens genomförande av produktionen – detaljplanera resursinsatser, göra etappindelningar, köpa in material och underentreprenörer, upprätta arbetsplatsdisposition, ge tydliga instruktioner till medarbetare och underentreprenörer etc. Vid totalentreprenad utgör modellen underlag för den detaljprojektering som totalentreprenören ska utföra.

Vid överlämnande av entreprenad och under garanti- och ansvarstid

När entreprenaden avslutas och det byggda objektet ska lämnas över till förvaltning ingår det i entreprenörens åtagande att lämna ifrån sig relationshandlingar (eller lämna uppgifter till den som ska upprätta relationshandlingar), så man med säkerhet vet alla detaljer om objektet, inkluderande de ändringar som kan ha gjorts i förhållande till ursprunglig projektering. Under entreprenadens garanti- och ansvarstid (normalt 5 respektive 10 år) behöver modellen finnas tillgänglig för att möjliggöra utredningar i frågor där entreprenören har ansvar för att exempelvis rätta till fel.

Under förvaltning

Under en lång livslängd, flera decennier, behöver byggnader och anläggningar skötas och underhållas. Modellen kan ligga till grund för upphandling och genomförande av städning, ommålning, reparationer m m. Nya funktionskrav och nya verksamheter medför krav på förändringar. Teknisk utrustning passerar ofta sin livslängd långt innan stommen i en byggnad har tjänat ut. Olika byggnadsdelar och installationer har alltså olika livslängd och olika utbyten och moderniseringar görs. Modellerna uppdateras löpande när förändringar görs, i samband med ändrad verksamhet, hyresgästanpassning etc. Byggnader och anläggningar kan skötas på helt nya sätt. Utvecklingen av sensorer och övervakningssystem gör att man kan följa och styra flöden som värme, kyla och ventilation. För att göra detta på ett rationellt sätt och säkerställa att man alltid har rätt information måste modellen givetvis uppdateras efterhand som förändringar görs.

Gemensamma modeller främjar samarbete

Allt som beskrivits ovan talar givetvis för att modellen, om den är tillgänglig för alla som har nytta av den, ger grunden till ett effektivt och värdeskapande arbete. I dagens läge är det uppenbart att detta värde inte utnyttjas. I alltför stor utsträckning ”dör” modellen i övergångarna mellan olika skeden och/eller aktörer. Ofta skapas då, mer eller mindre manuellt, en ny modell i ett nytt skede, eller av en ny aktör. Detta ger onödigt höga kostnader och ökar risken för fel. Vi tror att detta beror dels på okunskap om möjligheterna, dels på ett konservativt sätt att se på rättighets- och ansvarsfrågor.

Lyft blicken och se till nyttan i nästa led

Vad kan man då göra? Vi tror att man

  • Inom alla berörda företagskategorier behöver ”lyfta blicken” och fråga sig – ”vad kan jag göra för att underlätta för nästa led”? Ingenting är gratis och den frågan behöver förstås också följas av ”och hur kan jag ta betalt för den nytta jag därigenom skapar?”
  • Behöver tydliggöra en del rättighetsbegrepp. Vad menar man egentligen med upphovsrätt, äganderätt och nyttjanderätt och vilken betydelse får detta i sammanhanget? Se faktaruta.

Kanske vi skulle behöva två större förändringar:

  • Nyansera ägandebegreppet och tydliggör att det intressanta är att modellen är tillgänglig på en över tid fungerande teknisk plattform och att den hålls aktuell. Rätt parter ska få en sådan nyttjanderätt till modellen att man optimerar den nytta modellen kan ge, beroende på vem man är i samhällsbyggnadskedjan. Utifrån det perspektivet kan man sedan bena ut vem som är bäst lämpad att ta ansvar för de olika situationer som kan uppstå.
  • Klarlägg de ekonomiska förhållandena och betala rimlig ersättning för utfört arbete. I ett effektiviserat och mer digitaliserat samhällsbyggande har alla parter möjlighet att göra bättre affärer – konsulter kan genom utredning av fler alternativ, visualiseringar, simuleringar m m göra säkrare analyser och ge bättre beslutsunderlag, allt ger kundnytta som man förstås ska ta betalt för. Entreprenörer kan effektivisera sina processer och erbjuda sina kunder mer valuta för pengarna, även detta ska man förstås ta betalt för. Byggherrar kan få lägre totalkostnader för sina projekt, men måste vara beredda att ändra sina sätt att ersätta konsulter och entreprenörer, annars uppstår inte nyttan. Långsiktiga fastighetsägare kan, om man betalar för tjänsterna, effektivisera sin verksamhet och få lägre förvaltningskostnader.

Välkomna konkreta och nya initiativ

I många sammanhang sägs att det krävs nya affärsmodeller för att man ska få ett genomslag för digitaliseringen inom samhällsbyggandet. Det görs också många försök att föreslå sådana. Men det bästa sättet att få genomslag för nya affärsmodeller är kanske att det ges konkreta förslag från enskilda aktörer i olika affärssammanhang. När får vi se en byggherre klargöra att man är beredd att betala extra för det värde man får genom att en modell finns tillgänglig för alla aktörer under hela byggprocessen? Och när får vi se en långsiktig fastighetsförvaltare klarlägga kraven på en modell som ska kunna användas och uppdateras under en period på t ex tio år? Och visa att man förstår att den typen av tjänst inte är en fri tjänst som ingår i normal projektering. Och sist, men inte minst – när får vi se konsulter som tydligt anger hur man vill ta fram och ajourhålla modeller som alla aktörer kan ha nytta av, och lika självklart tydliggör vad det kostar att få del av denna nyttighet?

Mårten Lindström, More10 AB och BIM Alliance
Eva Westberg Persson, Foyen Advokatfirma


Kort om upphovsrätten inom samhällsbyggande

Inom upphovsrätten brukar man prata om att ett verk (t ex en ritning) ska ha ”verkshöjd”, dvs ett mått av originalitet, för att upphovsrätt ska kunna hävdas. I praktiken gäller det såväl arkitektoniska lösningar som tekniska framställningar, såsom en teknisk beskrivning eller ritning. Ett verk som uppnår verkshöjd behöver alltså inte alls nå en konstnärlig höjd, även ett besiktningsutlåtande kan i vissa fall uppnå verkshöjd, precis som en konstruktionsritning eller en elritning. Traditionellt har ingenjörer dock inte hävdat sin upphovsrätt lika tydligt som arkitekter. Om en person har upphovsrätten till ett verk har man ensamrätt till denna enligt lag.

Även om det regleras i lag vem som innehar rätten till ett verk kan man tillåta andra att använda verket på något sätt – man kan ge någon viss nyttjanderätt till verket. Är det fråga om litteratur kan ett förlag få rätten att trycka upp romanen upphovsmannen författat. Om vi ser till samhällsbyggande, så är en motsvarande situation till exempel att konsulten tagit fram en konstruktionsritning i enlighet med uppdragsavtalet för vilket ABK 09 gäller. Beställaren har då – enligt ABK09 – nyttjanderätten till resultatet av konsultens arbete för det avtalade ändamålet.

Nyttjanderätten är således ”elastisk” – den kan genom avtal bestämmas att vara exklusiv eller inte, den kan vara begränsad i tid eller geografiskt. Den kan ge omfattande rättigheter eller begränsade rättigheter. Genom avtal kan man således på många olika sätt skräddarsy den nyttjanderätt en beställare ska ha i ett entreprenadprojekt. Det är viktigt för alla parter att reglera nyttjanderätten noga – både konsulten, som ska ha en ersättning som står i relation till värdet av uppdragsresultaten och som också har ett ansvar för resultatet. Det är viktigt för beställaren som måste vara säker på att denne har rätt att använda resultatet på det sätt man avsett.

Genom avtal kan man alltså på ett mycket flexibelt sätt se till att såväl upphovsmännen som beställarna kan använda verk på det sätt som behövs. Detta är ytterst användbart i det numera vanliga ”digitala normalfallet” där många olika parters ”resultat” gör bilden mer komplicerad. Resultatet ska kunna nyttjas av många, och på olika sätt. Det går att genom avtalsregleringar ge olika parter olika nyttjanderätter (rätten att förvalta, ändra, läsa t ex) på ett effektivt sätt. Med hjälp av avtal om nyttjanderätt och tekniska lösningar för att hantera tillgång (”behörigheter”) är det fullt möjligt att i detalj reglera och styra vem som har rätt att ändra eller läsa, eller på vilket annat sätt nyttjanderätten ska bestämmas.

Begreppet äganderätten är felaktigt i detta sammanhang men används ofta – vem ska ”äga” modellen? Man äger fysiska saker, men en modell är inte fysisk. Innehållet i modellen är det som är av intresse och rätten att använda innehållet kan regleras genom avtal – någon kan ha ensamrätt eller så kan man ge olika parter olika nyttjanderätter till innehållet. Allt beroende på de behov som finns i det specifika projektet.

Med närmast ryggmärgsmässig reflex hävdar ofta t ex arkitektföretag kraftfullt att man ska äga modellen eftersom man har skapat den, medan långsiktiga fastighetsägare med samma kraft anser att äganderätten ska övergå till fastighetens ägare, eftersom man behöver den för att kunna förvalta sin tillgång. Detta går att nyansera genom att man genom avtal bestämmer på vilket sätt de olika aktörerna har rätt att förfoga över modellen. Den som ska nyttja modellen behöver vara säker på att den hålls aktuell och korrekt och kan användas i varje skede. Generellt brukar också äganderätt (av t ex fastigheter) vara kopplat till skyldigheter, t ex att sköta och förvalta sin tillgång på ett fackmässigt sätt. Om man tolkar ”äganderätt” av modeller på samma sätt, vilket vore rimligt, är det kanske inte lika attraktivt, eller ens möjligt, för arkitektföretaget att helt behålla rättigheterna till modellen långsiktigt.

Det förekommer också att fastighetsägare kräver att konsulter lämnar ifrån sig modeller efter ett projekts färdigställande och att konsulten inte ens får behålla modellen för att använda uppbyggd kunskap och vunna erfarenheter i kommande projekt. Det tyder på en dålig förståelse för idén med konsultverksamhet. Alla som köper konsulttjänster har nytta av att konsulterna successivt har byggt upp och utvecklat sitt ”know-how” genom tidigare uppdrag, för att ständigt kunna erbjuda nya och bättre tjänster.

Liknande artiklar

Fler nyheter